Balkanroadtrip och alla känslorna på en och samma gång

Posted on

Det är som att jag ständigt lever i en musikal av Per Gessle och Prins Daniel med känslorna all over the place. Här kommer den ärliga versionen av känslorna jag kände under min Balkanroadtrip. 

Jag är en känslomänniska. Jag känner ofta och mycket. Jag lyssnar på mina känslor. Min mage är min guide. Jag kan bli oerhört euforisk av känslor och väldigt nedstämd. Ibland begränsar det mig men ofta ser jag det som en tillgång. En kompass att hålla i, det som ger svar på rätt och fel. Det som får mig att känna att jag lever.

Känslor är en naturlig del av mig

Ofta är känslorna inom ett trevligt spann. Jag är inte på något sätt ett konstant nervvrak som inte kan föra mig eller kontrollera mig. Men, när jag känner något så känner jag det. Och då måste jag få känna. Om jag inte får, alltså känner att min känsla inte passar eller det inte finns utrymme för den, så får jag antingen panik eller så börjar jag gråta. Om inte omgående så inom ett dygn. Jag ser därför till att omge mig av personer som pallar tårar, skrattattacker, berg-och-dalbana och inte gör så stor grej om känslorna är starka. De går ju över. Normalläge återfinns. Ingen big deal. Bara för att jag känner mycket, glatt eller tungt, behöver det inte vara någon ko på isen.

Det är kontrasterna som gör det, inte sant? Zadar, Kroatien.

Sanningen om Balkanresan

Jag gissar att de flestas bild av hur min Balkanresa varit är allmänt fantastisk. Innehållsrik, äventyrlig, utmanande, utvecklande, spännande, givande och rolig. Så har det också varit och ingen av de upplevelser jag beskrivit i mina tidigare blogginlägg har på något sätt varit skönmålade. Men. Till alla dessa underbara och annorlunda saker jag varit med om har jag också känt en himla massa saker. Dessa känslor har jag inte delat med mig så mycket av när jag skrivit inläggen hittills. Förrän nu. Här kommer istället alla känslorna på en och samma gång. För det här är också den sanna versionen av hur resan varit. En annan bild utan filter.

Jag vill inte på något sätt svärta ned det jag upplevt och kanske kommer inlägget låta något negativt. Det grundar sig i att eufori, utveckling och adrenalin inte alltid skapas ur lättsamma situationer och glädje. Ibland är det effekten av något svårt som skapar riktigt härliga känslor även om vägen dit är taggig.

Vackra, men ack så taggiga rosor i Slovenien

Balkanroadtrip och känslorna

Här är några av alla de känslor jag kände under resan:

Spänd

Ärligt talat, jag vet inte om jag någon gång under mina 20 dagar riktigt hann landa och uppleva den där semesterkänslan. Alltså känslan av att slappna av, vara spontan, ha ett skönt lugn över sig. Mañana. Det ordnar sig. Nej. Istället för att njuta av en plats så fanns det ständigt en gnagande oro över morgondagen. Då en ny sträcka skulle köras. En ny karta läsas, en ny stad intas och en ny parkering finnas. Ett nytt ställe att checka in på och en ny dag att finna mat. Jag hade i princip en liten oroskänsla i mig konstant.

Ensam

Jag kände mig inte ensam som i att jag hade tråkigt, inte hade någon att prata med eller för att jag längtade hem. Jag kände mig ensam när jag var tvungen att ta alla beslut själv. Att veta att jag bara hade mig själv att falla tillbaka på i alla lägen (förutom den veckan då Sofia var med och då fanns den här känslan såklart inte) var inte alltid så lätt. Det stärkte min självständighet men jag ska inte säga att jag trivs särskilt bra i att behöva hantera varenda möjlig och omöjlig situation själv.

Trött

Att vara på helspänn i princip hela dagarna och dessutom uppleva allt jag gjorde och utsätta mig för alla dessa utmaningar och svårigheter gjorde mig väldigt trött. Ofta stupade jag i säng vid 23 och sov åtta-nio timmar när jag vanligtvis klarar mig på sex-sju timmar. Inte ett dugg konstigt utifrån allt jag var med om.

Aldrig rädd

Det här var nog en av de känslorna som jag väntat mig att jag skulle känna men jag kan inte minnas att jag vid ett enda tillfälle kände mig rädd. Varken för områden, människor eller situationer. Varken för min hälsa, säkerhet eller allmänt välmående och det tyder ändå på att de tunga känslorna trots allt inte var av livsavgörande karaktär.

Stolt

Många, många gånger kände jag mig väldigt stolt över mig själv. Inte minst nu i efterhand när de mer jobbiga känslorna är som bortblåsta. För alla gånger jag parkerade, för alla höjdmeter jag la under mig, för alla måltider jag åt själv, för alla beslut jag tog och för alla erfarenheter jag gav mig. Jag bangade inte på en enda grej som jag kände att jag ville göra. Visst dissade jag en del ställen att stanna på för att jag inte orkade lägga till ytterligare besök på en ny plats men aldrig för att jag inte vågade.

Jag ser ljuset!

Efterhandskonstruktion och vad jag tar med mig

Så här i efterhand minns jag mest alla bra upplevelser. Kanske för att dessa finns kvar i bildformat och ständigt kan påminna mig. Men jag tog också någon enstaka bild när jag var deppig och ledsen bara för att påminna mig om att de situationerna också varit en del av denna resa. Jag vet att det varit tungt, bitvis för att jag valde att skriva små anteckningar med hur jag kände mig och för att jag vet att detta inlägg skulle skrivas, men jag känner inte de känslorna längre. Jag är inte trött, ensam eller spänd. Nu ser jag tillbaka på det som varit. Rikare, starkare, smartare. Mer erfaren och med fler referenspunkter.

Tacksam

I detta nu är jag framför allt enormt tacksam till mig själv. För att jag gav mig det här. För att jag trotsade det jobbiga och fortsatte. För att jag låter mig känna det jag känner och samtidigt ser allt det positiva jag varit med om. För att jag haft bloggläsare, vänner, facebookföljare som hejjat på mig. Så tack till mig och tack till er som läser och hänger med mig på mina äventyr genom länder och genom livet.

Hur funkar du? Stormig eller mer harmonisk? Brukar du känna mer eller mindre när du är ute och reser?

Mn Balkanresa genomfördes sommaren 2017 och alla blogginlägg från resan finns under taggen Balkanroadtrip.

 

Dela detta!Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone

9 thoughts on “Balkanroadtrip och alla känslorna på en och samma gång”

  1. Känslor är intressanta tycker jag, speciellt de som kommer när man är solo. Själv eller ensam – det är en viktig definitionsfråga har jag märkt. Är jag ensam, bär jag med mig negativa känslor, medan då jag är själv känner jag styrka och stolthet. Bara genom att tänka mer ”själv” än ”ensam” och att använda det första ordet mer än det andra, tycker jag hela känsloregistret förskjuts över en aning till den positiva planhalvan.

    1. Intressant! Undra om det finns fler sånna ord där det går att hitta två varianter av samma. Eller det är klart det finns men undra vilka som är reserelaterade? Finns upplägg för inlägg så att säga, jag ger den idén till dig som den språkfantast du är!

  2. Bra poäng av Sanna tycker jag, att tänka ”själv” istället för ”ensam” (som låter lite sorgligt). Jag uppskattar att resa själv på många sätt men känner också igen mig i många av saker av det du skriver. Det tar verkligen mer energi att fatta alla beslut själv, bra som dåliga, och hantera situationer och resultat av beslut man tagit.

    Samtidigt tar det ju energi att resa med någon också. Att tänka på fler än sig själv, att kanske inte vara överens alla gånger och så vidare. Går det på ett ut? Å andra sidan, reser iaf jag med någon så kan ju energin och känslorna få sippra ut ibland, på andra sätt än om jag reser själv. Då bubblar det mer på insidan.

    Men ja, jag tycker om att resa själv och kommer fortsätta med det.

    1. Så är det verkligen. Jag gillar att resa själv och kommer göra det framöver oxå. Tror bara det blev lite väl mycket att bära på mina axlar när det var jag och min bil i tre veckor. Men vem vet, nästa gång kanske det känns som en baggis. Tur en får utvecklas här i livet.

  3. Så härligt ärligt inlägg! 🙂 Jag kan känna igen mig i vissa saker när jag själv varit på min soloresa, och jag är också en känslig person. Fast jag reste kanske lite mindre intensivt på så sätt att jag kunde stanna 1-2 veckor på vissa platser och därför hade tid att bli bekväm med den nya orten innan jag skulle dra vidare. Det kändes lite oroligare när jag bara hade någon enstaka dag på vissa platser. Om än det var skönt ibland att resa med andra och inte behöva sköta allt själv så kunde det även vara frustrerande att inte kunna göra saker och ting som man vill, speciellt efter den långa roadtripen så tyckte jag det var störtskönt att få upptäcka Perth alldeles ensam 🙂 Så ja, jag trivs överlag med att resa själv, men det finns ju för- och nackdelar med allt.

  4. Jag känner igen mig mycket i den ”känslomänniska” du beskriver, jag styrs likväl av mina känslor och har ibland svårt att tygla dem. Saker som är små kan bli stora. Jag är högkänslig, eller HSP (high sensitive person) som man säger -starkskör är ett begrepp jag tycker passar! För jag är inte känslig i den bemärkelse som du beskriver nervvrak.

    Jag skulle aldrig vilja vara utan känslorna, jag känner och upplever saker djupare än genomsnittet.
    Lästips är den högkänsliga människan, boken gjorde att jag skapade förståelse för mig själv som människa och hur jag fungerar! Skrev även ett gästinlägg hos Evelina på earthwanderess för ett tag sen om just högkänslighet http://www.earthwanderess.com/guest-post-traveling-hsp-adhd/

    Varm kram
    M

  5. Så värdefullt inlägg. Tycker om när du reflekterar kring dig själv så här, och den inre upplevelsen. Det sätter saker i perspektiv på ett annat sätt. Så glad att du får växa i ditt resande och det är det jag ser hela tiden. Det ä fint! Jag trivs bäst med att resa själv och att bara förhålla mig till mina egna behov, men gillar också utmaningen i att resa med andra. Ska bli fint att få resa med dig! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *