Eufori, lyckorus och jag älskar att köra bil (!)

Posted on

Tänkt att det skulle ta 16 dagar och fem länder innan jag kom till den där känslan som jag längtat efter: Att känna mig fri i en bil. När jag passerade gränsen till Slovenien vände allt och sen dess har jag haft ett leende på läpparna.

Det här inlägget är redan skrivet i mitt huvud under den två timmar långa bilfärden och jag har längtat att få komma till hotellet och bara låta fingrarna knattra obehindrat. Kanske inte blir så välkomponerat och genomtänkt men det blir här och nu.

Slovenien – kan det vara min räddning?

Det började med att det bara var en kontroll vid gränsen och sen dess har allting gått min väg. Vanligtvis är det först en för att passera ut ur landet och sen en in i det nya landet. I rekordfart var jag alltså inne i Slovenien och sen bara öppnade landskapet sig framför mig. Jag visste att Slovenien skulle vara vackert och ändå slogs jag av just det, att det var SÅ vackert. Genomskådade google maps och valde en annan väg än motorvägen och körde därmed i vacker landsbygd i flera mil. Prydliga rader i majsfälten, gulliga små gårdar, några kor som betade, gula stenkyrkor med röda tak, dalgångar och berg. Harmoni. Utsikt i oändlighet, regntunga moln ovanför huvudet men i horisonten silades solens ljus igenom och väckte liv i fjärran. Jag önskar att jag hade kunnat stanna och föreviga varje ögonblick men det passade sig inte på särskilt många ställen.

Gullelammen som betar så fridfullt

No, no, there’s no limit

Vägen övergick i motorväg och plötsligt kände jag att jag och Polo-bilen var ett – hen kändes stark liksom, vad hände? Så skön väg att köra. Bandet Stiftelsen på högsta volym och bara susa fram. Tänkte på det här med nationsgränser, vad är det för ett påhitt? I vår globaliserade värld tror jag på starka lokalsamhällen och sen bara inga gränser alls. Lyssnade bland annat på ”Giftet” med just Stiftelsen som säger det så bra:

Giftet slår men där ute går
Många vänner som ger mycket mer än får
En riksdag i trans och ett folk som är ur balans
Du får inte den fred, du kan inte ge mer
Ingen människa har patent på detta land!

Tänkte på hur tacksam jag är över att vara född i Sverige och vara välkommen nästan vart som helst i världen. Hur skeptisk jag är till mycket av vad EU pysslar med men allt det är underordnat friheten att röra sig mellan länder (som snart inte kommer finnas).

Tagen i farten så att säga.

Så kom regnet. Som det öste ned. Omgiven av blixtar kände jag att det inte fanns någon annan plats jag hellre skulle befinna mig på än där och då. Lycka alltså, i en bil. Det hade jag inte väntat mig.

Är inne på sista varvet, sista landet, sista dagarna. Tre nätter i Slovenien, en i Zagreb och sen bär det hemåt. Blandade känslor inför detta.

Dela detta!Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone

2 thoughts on “Eufori, lyckorus och jag älskar att köra bil (!)”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *