Min dykberättelse (del två)

Posted on

Adventure diver. Nivån mellan open water diver och advanced open water diver som vid utbildningstillfället innebär tre häftiga dyk: ett nattdyk, ett djupdyk och ett dokumentera-fiskar-dyk. Efter att ha berättat del ett om hur jag tog mitt dykcert för att bli open water diver så kommer här del två.

Läs gärna två tidigare inlägg om mina dyk. Min snorklingskarriär som ledde till ett dykcertifikat och Min dykberättelse (del ett)

IMG_5810Lite morgontrött, men så är klockan halv sex på morgon och solen har inte stigit högre på himlen än att den ger mig en nice solbränna på kortet. 

Djupdyk

Att gå ned på 30 meter istället för 18 tyckte jag inte var någon skillnad rent fysiskt. Mentalt däremot så fanns det hela tiden en medvetenhet om att det är längre till ytan samtidigt som uppfattningen om omvärlden blir kraftigt försämrad under vattnet så jag kunde själv aldrig uppskatta vilket djup jag var på.

Vi dök ned i grupp, satte oss på knä botten och gjorde ett antal tester som handlade om att visualisera och uppleva vad som händer med kroppen på det djupet. Först fick vi testa att göra enkel matematik och konstaterade att en av oss i gruppen blev helt knocked out. Han kunde inte räkna ut att 6+9 är 15. Han kunde inte ens förstå att han skulle ge ett svar med sina fingrar utan stirrade bara med tom blick rakt fram. Trots att vi gått igenom det vid ytan flera gånger. Det viktigaste med detta test är att lära sig om hur en själv fungerar så jag vet vilka risker en utsätter mig för.

DCIM100GOPROG0411031.Allt är bra!

Steg två var en stängd luftfylld petflaska som följde med ned till botten för att vi skulle se vad som händer med våra lungor när vi utsätter dem för det tryck som finns på 30 meter. Det är sjukt att människan ens kan vara under vatten och jag fick betydligt större respekt för vilken påfrestning det är på kroppen att vara under ytan.

Sista steget, den mest komiska och överraskande delen, gick ut på att en av hjälpledarna tog med sig en tomat ned under vattnet för att vi skulle få se hur rödfärgen försvinner när solens ljus inte når så långt ned. Tomaten var helt grön. Vi stod alla i en ring på botten och kollade på tomaten. Plötsligt bestämde sig ledaren för att ta ut sitt munstycke och ta en tugga av tomaten. Jag börjar le och kände direkt hur lite, lite vatten trängde in i masken. Linda, slappna av!

En stor fisk lokaliserade att det fanns mat i vattnet och simmade fram till hjälpledaren. Han (alltså hjälpledaren) tog en tugga till och en bit tomat börjande sjunka mot botten. Fisken var snabb och högg den direkt. Sen kastade hjälpledaren tomaten och fisken svalde lite mer än halva tomaten i ett nafs. Hela gruppen skrattade. Eller försökte skratta. Saltvatten sipprade in, munstycket satt inte tätt. Att göra någon typ av ansiktsuttryck under vatten är ingen höjdare. Så något gapskratt blev det aldrig, förrän runt matbordet lite senare.

korallDet här är långt i från på 30 meters djup och kortet är taget med en Go pro med ett rött filter som sätts fast för att färgerna ska återges bättre. Annars blir allt bara grönblåttgrått ju djupare en kommer. 

 Nattdyk

Det blev dags för nattdyk och det här var en av de sakerna jag sett fram emot mest. Vi fick självlysande gelepinnar för att kunna se vart vi hade våra buddies och även om jag tyckte att själva organiseringen av den dykturen var kass så var upplevelsen cool. Alla blev utrustade med varsin ficklampa och vi simmade i grupp och hälsade på den 250 år gamla sköldpaddan som jag glömt namnet på och när vi var på väg hem stannade vi under båten och hade fiskar cirkulerande runt oss. När ingen av oss lyste med ficklampan var det beckmörkt, när någon tände var det tusentals silvriga och röda fiskar som simmade omkring. Det kändes som att jag var i någon form av trans.

fiskarFöreställ dig det här, fast du är i vattnet och det är kolsvart och allt glittrar i silver. 

Det var helt tyst, på något sätt lite läskigt för vad som helst skulle kunna hända och jag skulle inte bli förvarnad eftersom både hörsel och synen är väldigt nedsatt. Samtidigt som det på något sätt infann sig ett lugn. Det fanns bara jag, mina dykvänner och fiskarna. Och två hajar som simmade runt oss. Det var en härlig känsla av adrenalin och totalt lugn som infann sig i kroppen. Fullständigt där och då. Fanns inga andra tankar i huvudet. Sen var vi tvungna att gå upp fast jag hade helst stannat i en timme till och bara njutit av den okomplicerade tillvaron.

2016-02-06 20.05.35När jag säger att det var beckmörkt så menar jag det verkligen. Mitt ute på havet finns det inget ljus förutom från vår egen båt, och nej. Det här är inte Titanic.

sköldpaddanDen här sköldpaddan har jag simmat med!!

Dokumentera-fiskar-dyket

Sista delen för att bli en adventure diver var en dokumentera-fiskar-tur. Uppgiften var att på en plastskiva skriva ned alla fiskar jag kunde namnet på samt identifiera två fiskar som jag inte kände igen och rita av dem. Erik hängde på och filmade. Mitt största mål med denna tur var att hitta Nemo. Jag letade och letade. Till slut hittade jag en liten, liten Clown fisk som hade fest i en korall. Detta dyk var inte alls lika äventyrligt som de andra två men stimulerade upptäckarlusten och sökandet efter nya spännande saker. Jag såg många fler fiskar än vad jag hann skriva ned och att det finns en helt ny värld under ytan är ingen klyscha.


Erik filmar mig. Notera min lilla flytande huva fylld med luft som agerar extra livlina.

DCIM100GOPROG0451035.Inte skarp på fem öre, men ändå, ett bildbevis på att jag hittade Nemo!

High five till mig själv – jag är en adventure diver!

Jag känner mig trygg med min utrustning, vet hur min kropp fungerar i vattnet och har hyfsat koll på min flytkraft (hur jag gör mig tyngdlös). Det svåraste är att navigera. Jag får samma känsla under vattnet som jag får när jag springer fritt i skogen. Jag tycker att jag har sprungit i en hyfsat jämn cirkel men det visar sig att jag inte alls är på samma plats. Utan mobil och gps är jag sämst på lokalsinne eller omvärldsuppfattning. Jag behöver öva mig på detta för är det något jag inte vill så är det att 1. tappa bort mig, 2. behöva gå upp till ytan och simma på ytan till båten. Det lärde jag mig den hårda vägen. Jag dyker helst i grupp med någon som har koll eller så behöver jag öva mer på detta. Kanske ska börja med att öva på land…

En dröm har gått i uppfyllelse! Jag har tagit ett dykcert som gör att jag kan dyka på de flesta ställen i världen. Det krävs ytterligare utbildning för att göra vrakdyk, grottdyk och dyka bland glaciärer och is men för varmare vatten på de större dykställena klarar jag mig fint. Jag känner mig inte frälst men jag gillade det verkligen och skulle gärna underhålla mina skills med någon dykresa vartannat år. Jag drömmer om att få dyka i Röda havet och i Västindien men även Östersjön bara för att få testa något helt annat.

IMG_5834High fiiiiive!

Dela detta!Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone

4 thoughts on “Min dykberättelse (del två)”

  1. Så himla häftigt! Wow! Imponerad och fascinerad! Det finns verkligen en hel värld där under ytan. Jag har ju bara snorklat och det räcker för mig, men jäklar vilka grejer du måste ha sett där under. 😀

    1. Du kommer väldigt långt på att snorkla, så skulle säga att du redan fått den bästa delen. Du kan se lika häftiga saker när du snorklar, det handlar snarare om känslan av att vara under ytan än själva synen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *