Mzungu och Miss Linda – tilltal synliggör ojämlikhet

Posted on

Min relation till Mzungu är It is complicated. Det yttersta beviset på kolonialism eller ett sätt för barn att ta kontakt och visa att de ser mig? Det här blir ett inlägg med berättelser från förr och nu, om när ojämlikheten blir påtaglig och hur vi kan bemöta det. 

Mzungu i Tanzania

Jag går längs en gata i utkanten av Dar es Salaam. Det finns djupa gropar i vägen efter allt regn som mjuknat upp den packade leran. Doften av kolgrillat kött växer sig allt starkare ju längre in i bostadsområdet jag går. Någon sopar för att deras lilla gaturestaurang ska se mer välkomnade ut, någon mekar med en trasig motorcykel. En mamma kommer gående med en unge på ryggen och ett stort lass med spenat i en korg på huvudet.

Jag hör att barn börjar tjoa och tjimma. Jag vänder mig om. De ropar efter mig. Deras blick är blandad av förundran, förtjusning och blyghet. Jag ler. De ler tillbaka. Så förstår jag vad de ropar: Mzungu. Mzungu! Mina första känsla är olustig. Viting. Viting! Det låter så barbariskt. Jag är så mycket mer än vit tänker jag, blir illa till mods. Jävla västerlänningar som genom kolonilaism gjort skillnad på folk och folk i så många hundra år.

Barnens nyfikenhet fångar mina tankar igen. Mzungu är inget skällsord. Mzungu är deras sätt att tilltala mig. De bjuder in till kontakt, de vill visa att de ser mig. De är nyfikna så som barn är. Det känns lite bättre men en tagg sitter kvar. Även om barnen bara är glada och min hudfärg är exotisk och spännande för dem kommer jag aldrig ifrån att min hudfärg är förenad med en maktposition.

dscf1365
Två fotoglada grabbar och nyfikna småsyskon i Tanzania 2007
lisa-tanzania-011
En fördel med barn: allt är så okomplicerat. Mina småsyskon spelade fotboll med de här överexalterade barnen på den gata jag bodde på och barn fick vara barn.

Miss Linda i Sri Lanka

Oh, hi. Welcome Miss Linda, the dinner is ready for you. Jag sätter mig till bords. Det är två timmar sedan jag checkade in på hotellet i Sri lanka och personalen har redan lärt sig mitt namn. Och lagt till ett Miss framför. Would you like anything to drink Madame? Ännu ett nytt sätt att tilltala mig. De unga pojkarna som jobbar som servitriser är väldrillade och gör sitt jobb klanderfritt. För min smak på gränser till påklistrat och jag hinner nästan bli irriterad över Miss hit och Madame dit.

Jag påminner mig om att jag är i ett annat land, bor på ett lyxhotell. Det är deras sätt att behandla mig på bästa tänkbara sätt. Men även denna gång finns en tagg som stör. Klasskillnaden blir så uppenbar och det smärtar mig. De underkastar sig mig, är beroende av att jag ska tycka att upplevelsen är top noch. De vill göra ett gott jobb som vilken annan anställd som helst men vårt förhållande är inte jämlikt.

De bär mina väskor, drar för gardinerna i mitt rum när jag äter middag, öppnar upp när jag äter frukost. De viker toapappret så där snyggt flera gånger om dagen. De ringer in SPA-personalen på hans lediga dag, de lämnar färska blommor på mitt rum. Visst, jag har betalt för detta och jag trivs i lyxen av att ha en bra säng, balkong med utsikt över havet, bra mat, fräsch pool och så vidare men när klasskillnaderna trycks upp i ansiktet på mig då känns det inte lika härligt längre.

img_4328
Mätt efter middag och kommer in till mitt rum
img_4195
Paradiset eller?

Så vart vill jag komma?

Världens är så sjukt ojämlik. Jag vet om det, har alltid vetat om det men jag känner det inte alltid. Tänker att det är nyttigt att resa för att bli medveten om vilka fruktansvärda klyftor det finns. Så kommer alltid den där sura, bittra eftersmaken och samvetsfrågan: Ska jag sluta florera i lyx? Är lösningen att jag reser men inte badar i överdådighet och istället försöker vara mer verklighetsnära? Är det rätt åt mig och inte mer än rätt att jag känner så här när jag utnyttjar mina privilegier så här? Nej, den typ av känslor kan knappast vara fruktsamma eller göra världen bättre men frågan är hur den här typen av situationer ska hanteras?

Här är mina tips för att hantera ojämlikhet när situationen väl uppstår

  1. Se folk i ögonhöjd. Ansträng dig allt vad du kan för att behandla alla lika. De som servar dig gör ett jobb, de är inte dina betjänter.
  2. Prata med locals. Var trevlig, visa intresse för vilka dom är. Ställ frågor om deras familj, deras dag, deras liv. Gör dig själv mänsklig och inte till en västerländsk fyrkant i raden av turister som de möter.
  3. Var tacksam. Även om du betalt för servicen och även om du dricksar så är hur du behandlar folk det som avgör. Inte om du betalar dig fria från att bete dig schysst.

Hur hanterar du din position som vit och rik? Har du fler tips på hur vi kan hantera ojämlikheten när den väl uppstår?

Läs mer om Josephines kloka tankar om det här och mycket annat i det medvetna porträttet om Josephine och Dar es Salaam.

P.S. Roligt fakta i allt elände:

Mzungu kommer från Bantuspråken som talas kring Victoriasjön i Africa och översätts ordagrant ”någon som strövar omkring”. Invånarna döpte de förvirrade kolonisatörerna på 1700-talet till Mzungu (eller Wazungu i plural) och ordet kommer ursprungligen från Swahili där ordet zungu betyder ”snurra runt på samma ställe”. Ordet Kizunguzungu betyder yrsel på swahili och låten med samma namn tog väl svenska folket med storm tidigare i år under melodifestivalen… Tack Wikipedia för kuriosan!

2 thoughts on “Mzungu och Miss Linda – tilltal synliggör ojämlikhet”

  1. Bra grej du tar upp! Mzungu hörde vi många gånger i Afrika och även Madam och sånt har man ju fått höra. Svårt som svensk, men jag tänker att det både handlar om historiska orättvisor men också om språkbruk. I Frankrike är man ju också Madame och Monsieur om man säger så 😉 I Kenya blev det lite fel när våra vänners hembiträden ville bära våra väskor. Vi tyckte att vi kunde bära dem själva, eftersom vi var obekväma med uppassningen. Senare fick vi veta att de då trodde att vi trodde att de var tjuvar … Inte lätt att göra rätt!

    1. Du sätter verkligen fingret på något, när kulturer eller olika synsätt krockar fast det inte alls innebär att man tycker olika utan bara har olika erfarenheter att stå på. Det viktiga är ju att kommunicera men allt för sällan kör vi väl alla bara på i våra invanda hjulspår utan att se på vilka fler sätt som något kan göras.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *