Drömmen om en soluppgång från fantasin slog in en arla morgon i Namibia. Förevigad på bild men framför allt lagrad i hjärnans übersäkra backup-minne i mappen: Stunder att minnas forever.
Jag tillhör kategorin människor som aldrig tycks tröttna på solnedgångar och om det är jag knappast ensam. Jag tillhörde även kategorin som drömmer om att få se en riktig soluppgång men aldrig gjort det. Jag har fantiserat ihop hur jag ska sitta på en kulle omsluten av mörker, se en ljusstrimma i horisonten och sakta se en rödvarm sol stiga upp bakom berg. Klä himlen i rödrosa nyanser och känna hur strålarna träffar mig i ansiktet.
Chans på soluppgång
När jag bodde på Fish river canyon i Namibia och insåg att jag skulle ha en chans att få se en soluppgång dök jag i säng kl 21 för att vara pigg nog för att mellan kl 5.30 och 6.00 enligt utsago se solen gå upp.
Morgonen därpå vaknade jag med ett ryck 5.15 och tittade ut. Det hade redan börjat ljusna och hjärtat slog snabbt. Jag måste hinna ut, jag får inte många chanser som denna. På med kläder, upp och iväg. Måste börja traska om vi ska hinna fram, det är ju redan gryning! Vi gick över vassa stenar längs en ravinkant och det som jag trodde skulle vara 500 meter och ta 10 min var snarare 2 km och tog 30 minuter. Yrvaken och irriterad över mitt dåliga ögonmått (måtte jag inte missa detta nu!) satte vi mekaniskt den ena foten framför den andra.
Till slut kom vi fram till den plats jag spanat in. Vid kanten på canyonen med fritt synfält och hela bergshorisonten framför mig. Vi klarade det! Jag var visserligen inte omsluten av något mörker men solen syntes inte till. Jag skulle få uppleva en hel soluppgång! Tänk så dålig koll jag hade på hur lång tid det är mellan att det sakta börjar ljusna på himlen och solen faktiskt tittar fram.
En sol som ger liv
Lyrisk och euforisk. Jag kände mig så otroligt levande. Som att jag hade en spirituell kontakt med en gigantisk brinnande boll triljoners triljoners mil bort. Som att det bara fanns jag och den stjärnan i hela universum. Det var en av mina mest minnesvärda stunder jag någonsin upplevt och det var precis så makalöst vackert som jag föreställt mig.
Hela situationen överträffade mina förväntningar. Känslan av att sitta där och veta att jag, här och nu, är en av de första som ser just den här solen gå upp, just över Namibia, just nu var häftig. Jag är inte unik på något sätt men jag kände mig som en på miljonen.
Det blir inte mer berättande än så, jag låter bilderna tala för sig själv.
Det var värt varenda förlorad minut av sömn och varenda riskfyllt trampa-snett-steg jag tog bland stenarna. Tack moder jord!
Men shit vad läckert! Det är något speciellt med soluppgångar och hur allt bara sjuder till liv efter nattens dvala. Är tyvärr den morgontrötta varianten av människa så jag ser oftare solnedgångar när allt släcks ner istället. Nästan lika magiskt det. 🙂
Tack! Blir fler solnedgångar för min del oxå men det är nåt speciellt med att få se en sol som en kämpat för att få se.
Såååååååååååååå vackert! 🙂
Tack tack tack!
Åh, så vakkert! Fine bilder, og hvilken opplevelse! Jeg ser ikke soloppganger så ofte, men de gangene jeg står tidlig opp for å få med meg at solen stiger opp tenker jeg vanligvis at det er så verdt det. En av de flotteste soloppgangene jeg har sett var faktisk i Namibia, hvor jeg klatret opp på en av sanddynene ved Sossusvlei og satt på toppen og så solen titte fram.
Åh jag förstår att det var mäktigt i Namibia, finare ställe finns ju knappt. Jag tror att det som gör soluppgångar extra häftiga är att en måste anstränga sig så för att få se dem!
Jäklar vilken upplevelse!
Ja, supercoolt!