Att börja älska mitt barn, ett halvår av anknytning & växande känslor

Posted on

Att börja älska mitt barn av hela min själ och hjärta, det tog nästan ett halvår. En anknytning som vuxit fram under ett fantastiskt halvår tillsammans.

Att vårt barn blivit sex månader innebär också att vi varit förälder lika länge. Och det innebär att vi haft sex månader på oss att lära känna varandra och sex månader att knyta an.

Efter 99 dagar som föräldrar skrev jag ned några tankar om föräldraskap. Nu när två kvartal gått går jag i andra tankar och har under senaste tiden reflekterat mycket kring hur mina känslor för mitt barn vuxit fram under detta halvår.

Börja älska mitt barn anknytning
Här har vi spenderat ett drygt kvartal med varandra

Att älska mitt barn: Vår kärleksresa

Tiden på BB – minimal anknytning

Jag kände aldrig någon himlastormande kärlek för honom när han föddes. Jag var lättad och tacksam över att han var ute och mådde bra. Jag fick bli förälder till slut! Första dygnet på BB kändes han som ETT barn, inte MITT barn. Alla andra där hade kunnat ta hand om honom bättre än mig.

Vi låg kvar på BB några dagar och det togs många blodprov. Eftersom han var liten var blodkärlen ännu mindre och de fick sticka honom flera gånger. Där satt jag på min säng med full tillit till att de vet bättre än mig om vad han behöver samtidigt som jag fick stålsätta mig för att inte rusa in i badrummet och ta honom därifrån. Det var första gången jag kände att han var min och att jag var ansvarig för hans välmående. Efter fyra försök gav de upp och kallade ned specialisterna från neo-avdelningen. De stack utan ett pip.

Lille plutt, söt kan jag inte kalla honom sisådär två timmar gammal.

Tiden hemma – ökad anknytning

Vi kom hem och det blev tydligt, tar inte vi hand om honom nu så gör ingen det. Då började vår resa på riktigt. Från att vara total ojämlik, han behöver oss mer än vi behöver honom, till att så småningom skifta till en mer ömsesidig relation.

Sedan dess har han gjort tusentals saker som fått mina känslor för honom att växa. Vi har lärt oss amma tillsammans. Han har gjort njutljud vid mitt bröst. Han har sov sig igenom både bil- och tågresor. Han har gett oss leenden och så småningom långa gurglande skratt. Han kan gå från orolig till lugn under natten bara genom att vi håller hans hand. Han älskar maten vi låtit honom smaka. Han är lugn som en filbunke på babysimmet. Han väcker oss med sina egna små ljud och när vi kikar ned i sängen får vi de blåaste ögonen och det största leendet.

Börja älska mitt barn anknytning
Magträning som han aldrig riktigt gillat men vi kämpar ändå. Tre månader.
Börja älska mitt barn anknytning
På babysim, nästan lika glad som sin far.

När jag började älska mitt underbara barn

Någon gång mellan månad fyra och fem började jag känna att jag älskar honom riktigt ordentligt. Såklart har jag älskat honom i teorin sedan hans embryo började utvecklas. Och i praktiken har jag både brytt mig till tusen och tyckt om honom. Men älska honom på riktigt, alltså känslomässigt, djupt in i själen, i varenda cell i min kropp, det har tagit tid. Jag har inte känt mig stressad eller obekväm i detta. Jag har varit väldigt trygg i att anknytningen mellan oss är något som växer fram och med det kommer känslorna som ett kvitto på det.

Reflektioner om älska-mitt-barn-resan

Jag försöker jämföra det med att gå in i en kärleksrelation. Där tillåts kärlek växa fram. Ingen älskar någon dag ett eller vid första anblick. Det går att bli himlastormade förälskad och fruktansvärt kär på bara några timmar men att älska. Det är jag övertygad om att det tar tid.

Egentligen är det knäppt att det finns en förväntan, (jag upplever det inte som krav, men absolut något de flesta antar), om att en ska börja älska en vilt främmande person så snabbt som vid första andetaget på bröstet.

På rak fråga, Älskar du ditt barn? hade jag säkerligen svarat ja under både månad ett, två och tre. Men det hade snarare varit ett borde-älska-honom-för-det-är-väl-det-en-gör-som-förälder än ett jag-skulle-dö-för-dig-älskande.

Nu när jag “älskat honom i en dryg månad” så känns det som att jag alltid känt så för honom. Jag kan inte riktigt minnas hur jag kände när jag “bara tyckte om honom”. Kanske är det många fler som känner igen sig i mina tankar men som precis som mig glömt att det tog sin lilla tid att känna älsket.

Börja älska mitt barn anknytning
Nymatad och helnöjd
Börja älska mitt barn anknytning
Så sjukt glad pojk! 5 månader.

Mot ännu starkare känslor. För varandra.

Just nu ser jag fram emot den dagen då han själv kramar/håller i sig i mig när jag bär honom. Sen en dag ska han springa fram till mig och kasta sig om min hals. Den känslan! Det finaste av allt är att anknytningen kommer fortsätta i flera år. Tacksamheten för att få utveckla en relation till en annan person på det här sättet finner inga ord.

Börja älska mitt barn anknytning
Vår senaste gemensamma insats, 15 kilometer längs Sörmlandsleden

Alla inläggs om handlar om mitt kära barn finns under taggen Lill-Visse

6 thoughts on “Att börja älska mitt barn, ett halvår av anknytning & växande känslor”

  1. Fint att läsa! Jag var sjukt nervös över att få Julia, nr 2, eftersom jag inte för min värld kunde förstå hur jag skulle kunna dela kärleken jag hade för Sebastian till ett barn till. Att bli förälder kommer inte med några enkla eller rätta svar, man får liksom testa sig fram.

    Kram!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *