En av mina största drömmar kommer inte slå in och jag har inte gråtit en endaste tår. Över det är jag förvånad, förundrad och tacksam.
Den här pandemin har utvecklats till något helt annat än vad jag kunde föreställa mig när jag vågade mig på att skriva det här inlägget den 22 april om vad jag trodde om våra Vietnamchanser.
Drömmen som gick i kras
Om någon för ett år sedan sagt att min dröm om att spendera ett halvår utomlands tillsammans med min nyblivna familj tiden innan det lilla barnet skulle börja förskola hade jag nog deppat ihop fullständigt. Nu gör jag inte det och jag har mina aningar om varför.
Ett år då inget längre kunde tas för givet
Hösten 2019: Jag sa – Jag vill investera i vår familj och göra sista delen av föräldraledigheten utomlands.
Vintern 2020: Vi sa – Låt oss åka till Vietnam i fem månader, november 2020 till mars 2021. 26 januari meddelar jag världen att VI SKA ÅKA TILL VIETNAM.
Vårvinter 2020: Corona spred sig och pandemin var ett faktum. Världen stängdes ned. 23 februari, tre veckor innan det första dödsfallet i Sverige skrev jag om varför vi valt Vietnam för vår longstay. Föga visste jag då.
Våren 2020: Vi sa – Låt oss vänta tills sommaren för att ta ett beslut om hur vi hanterar detta. 22 april siade jag om plan B.
Sommaren kom och det vi absolut inte kunde tro under vårvintern, smög sig på som en allt mer uppenbar verklighet.
Sommar 2020: Vi sa – Det blir ingen Vietnamresa 2020 och ingen annan resa heller detta år.
Varför bryter jag inte ihop?
Jag har mina teorier.
Jag lever verkligen på hoppet
Den naiva tron om att vi kommer kunna åka om ett år istället. Kan vi inte det pga corona eller annan pandemi då är det här långt ifrån det värsta som sker i världen. Men är vi i ett läge där det inte passar rent praktiskt/privat så finns det risk att jag kommer ta det mycket hårt.
Vi går igenom det här gemensamt
Pandemin slår mot oss alla på olika sätt. Hårdare för andra. Jag är inte de andra, jag är otroligt förskonad hittills. Det är alltså inte bara jag som förlorat min dröm. Vi har alla förlorat en eller flera drömmar under det senaste halvåret. På något sätt tror jag gemenskapen dämpar katastrofkänslan.
Chocken som uteblev
Det var lång tid mellan insikten om att vi nog inte kommer kunna åka och när vi fattade beslutet. Vi skulle bestämma oss efter sommaren men redan i slutet av juni under vår första bilresa norrut stämde vi av läget och var båda överens om att vi inte vill hålla på beslutet längre och inte vill leva i limbo så vi la ned. Det var alltså ett beslut som mognat under flera månader så slaget blev inte så hårt.
Tacksam för det jag har
Under våren har mina tankar fått perspektiv. Jag har tänkt sånt som jag trodde att bara andra tänker. Jag har känt en så enorm tacksamhet över att vi fick ett barn. Alla får inte det. Får vi inget Vietnam så fick vi i alla fall ett barn och det är viktigare än alla resor i världen.
En senarelagd dröm?
Min dröm har gått i kras. Den kan i bästa fall byggas upp igen i liknande skepnad men det är inte på långa vägar lika enkelt. Elton måste avbryta förskolan och i värsta fall förlorar vi vår plats och behöver skola om på ny förskola. Både jag och Erik behöver ha jobb som fungerar med utlandsvistelse. Vi kommer inte ha lika många föräldradagar att ta ut under resan och semestern jag sparat vet jag inte om jag får nyttja då. Världen behöver vara tillbaka på fötter så till den milda grad att vi inte riskerar att hamna i lockdown, karantän eller måste avbryta. Det är mycket som ska stämma för att det ska bli av och bli bra.
Närmaste årets plan
1 september börjar jag jobba 80 procent och ska vara föräldraledig en dag i veckan. Erik tar således motsatt fördelning under hela hösten. Vi har ansökt om förskoleplats från januari istället för april. Jag ska försöka hitta en balans mellan jobb, blogg, barn, partnerumgänge och diverse fritidsintresse. Just nu känns det svårt att hinna med allt jag vill så vi får se vad hösten har att bjuda på och hur bra jag är på att prioritera. Det heter dessutom inte att “Jag inte hinner” det heter “Jag väljer att inte lägga tid på detta till förmån för detta”. Vi ska fortsätta spara pengar och så får vi se vad hösten och vintern ger oss för hintar om världens hälsotillstånd hösten 2021.
Vilken är din största dröm som covid-19 statt stopp för eller försvårat avsevärt?
Jag skulle på ridresa till Island, en dröm jag haft ända sen jag var barn och sen skulle hela familjen åka Island runt. Kanske blir det av sommaren 2021, kanske inte… Tills dess har jag det ändå bra och trivs med min vardag, som ärligt talat knappt förändrats av pandemin. Och det går ju alltid att drömma om nya resor ändå (just nu googlar jag boende i Berlin).
Åh nej va trist för er. Håller alla hovar för att ni får chansen en annan gång. Dröm på!
Jag är inte alls förvånad över att du inte gråtit en enda tår. Som du själv är inne på, människan är en anpassningsbar art. Vi vänjer oss, och nu har vi haft ett helt halvår på att vänja oss till Corona. Sakta smyger den nya realiteten sig på, och vi accepterar för att vi måste och för att vi kan. Själv skulle jag just idag ha tagit båten över till Riga med en grupp, för att sen åka hela Transsibiriska järnvägen och avsluta med båt till Korea. Nu blev det inte så, och jag har heller inte gråtit bittra tårar.
Så sant, och så skönt att vi just är anpassningsbara och att livet går vidare. Allt för något gott med sig, det lutar jag mig hårt mot
Svårt att förmedla saker i skrift, men jag tänker typ så här. Jag har ställt in resor pga egen olycka centimetrar från döden, pga Chrisotfers stroke och förstås pga pandemin. Alla utan andra känslor än den djupaste tacksamhet.
Försök att håll i den där känslan av tacksamhet, för det är den som är nyckeln till lycka i livet. Ingenting annat.
Det är så bra att påminna sig om detta. Jag har blivit bättre men det finns mer att göra. Tacksamhet är en så otroligt skön känsla att sträva efter och viktig att ha nära sig och öva på att känna ofta. Tack för att du bidrar med lite perspektiv på livet
Mängder av resor som jag försökt kompensera efter bästa förmåga, jobb drömmar, träningsdrömmar – inställda lopp och fotblllsserier plus turneringar. Möten med människor jag tycker mycket om. Har visserligen fått andra saker men just nu är det helt tomt.
Beroende på hur vi lever våra liv har pandemin verkligen ställt till det mer för vissa än andra. Förstår verkligen att det känns trist och tomt
Resa till Spanien med körtävlingar, som skulle varit i april. Vi hade sparat pengar och övat tävlingssånger i ca två år och nästan alla i hela kören skulle följa med. Tråkigt att det blev inställt, men vi lever och mår bra och hann som tur är inte komma iväg och bli sittande i karantän. Precis nu i veckan har vi även äntligen fått tillbaka pengar för flyget från Norwegian, såser blev ju bra även ekonomiskt i slutänden …
Aha, så tråkigt för er Anna! Hoppas chansen dyker upp igen. Va skönt att ni fått tillbaka pengarna, det har inte jag än…