När en dröm går i kras och det ändå känns okej

En av mina största drömmar kommer inte slå in och jag har inte gråtit en endaste tår. Över det är jag förvånad, förundrad och tacksam.

Den här pandemin har utvecklats till något helt annat än vad jag kunde föreställa mig när jag vågade mig på att skriva det här inlägget den 22 april om vad jag trodde om våra Vietnamchanser.

Drömmen som gick i kras

Om någon för ett år sedan sagt att min dröm om att spendera ett halvår utomlands tillsammans med min nyblivna familj tiden innan det lilla barnet skulle börja förskola hade jag nog deppat ihop fullständigt. Nu gör jag inte det och jag har mina aningar om varför.

Ett år då inget längre kunde tas för givet

Hösten 2019: Jag sa – Jag vill investera i vår familj och göra sista delen av föräldraledigheten utomlands.

Vintern 2020: Vi sa – Låt oss åka till Vietnam i fem månader, november 2020 till mars 2021. 26 januari meddelar jag världen att VI SKA ÅKA TILL VIETNAM.

Vårvinter 2020: Corona spred sig och pandemin var ett faktum. Världen stängdes ned. 23 februari, tre veckor innan det första dödsfallet i Sverige skrev jag om varför vi valt Vietnam för vår longstay. Föga visste jag då.

Våren 2020: Vi sa – Låt oss vänta tills sommaren för att ta ett beslut om hur vi hanterar detta. 22 april siade jag om plan B.

Sommaren kom och det vi absolut inte kunde tro under vårvintern, smög sig på som en allt mer uppenbar verklighet.

Sommar 2020: Vi sa – Det blir ingen Vietnamresa 2020 och ingen annan resa heller detta år.

Varför bryter jag inte ihop?

Jag har mina teorier.

Jag lever verkligen på hoppet

Den naiva tron om att vi kommer kunna åka om ett år istället. Kan vi inte det pga corona eller annan pandemi då är det här långt ifrån det värsta som sker i världen. Men är vi i ett läge där det inte passar rent praktiskt/privat så finns det risk att jag kommer ta det mycket hårt.

Vi går igenom det här gemensamt

Pandemin slår mot oss alla på olika sätt. Hårdare för andra. Jag är inte de andra, jag är otroligt förskonad hittills. Det är alltså inte bara jag som förlorat min dröm. Vi har alla förlorat en eller flera drömmar under det senaste halvåret. På något sätt tror jag gemenskapen dämpar katastrofkänslan.

Chocken som uteblev

Det var lång tid mellan insikten om att vi nog inte kommer kunna åka och när vi fattade beslutet. Vi skulle bestämma oss efter sommaren men redan i slutet av juni under vår första bilresa norrut stämde vi av läget och var båda överens om att vi inte vill hålla på beslutet längre och inte vill leva i limbo så vi la ned. Det var alltså ett beslut som mognat under flera månader så slaget blev inte så hårt.

Tacksam för det jag har

Under våren har mina tankar fått perspektiv. Jag har tänkt sånt som jag trodde att bara andra tänker. Jag har känt en så enorm tacksamhet över att vi fick ett barn. Alla får inte det. Får vi inget Vietnam så fick vi i alla fall ett barn och det är viktigare än alla resor i världen.

En senarelagd dröm?

Min dröm har gått i kras. Den kan i bästa fall byggas upp igen i liknande skepnad men det är inte på långa vägar lika enkelt. Elton måste avbryta förskolan och i värsta fall förlorar vi vår plats och behöver skola om på ny förskola. Både jag och Erik behöver ha jobb som fungerar med utlandsvistelse. Vi kommer inte ha lika många föräldradagar att ta ut under resan och semestern jag sparat vet jag inte om jag får nyttja då. Världen behöver vara tillbaka på fötter så till den milda grad att vi inte riskerar att hamna i lockdown, karantän eller måste avbryta. Det är mycket som ska stämma för att det ska bli av och bli bra.

Närmaste årets plan

1 september börjar jag jobba 80 procent och ska vara föräldraledig en dag i veckan. Erik tar således motsatt fördelning under hela hösten. Vi har ansökt om förskoleplats från januari istället för april. Jag ska försöka hitta en balans mellan jobb, blogg, barn, partnerumgänge och diverse fritidsintresse. Just nu känns det svårt att hinna med allt jag vill så vi får se vad hösten har att bjuda på och hur bra jag är på att prioritera. Det heter dessutom inte att ”Jag inte hinner” det heter ”Jag väljer att inte lägga tid på detta till förmån för detta”. Vi ska fortsätta spara pengar och så får vi se vad hösten och vintern ger oss för hintar om världens hälsotillstånd hösten 2021.

Vilken är din största dröm som covid-19 statt stopp för eller försvårat avsevärt?