Knappa två veckor till avfärd och ingen resa har någonsin känts så långt bort som denna. Planet lyfter när det lyfter och då lär vi sitta på det, hur surrealistiskt det än känns.
Jag vet inte vad det är med den här resan men jag kan fortfarande inte ta in att vi om mindre än två veckor landar i Sri Lanka. Det jag skrev senast om den här resan, för två månader sen, gäller fortfarande. Jag känner mig oansvarig, jag förstår knappt vad jag håller på med och ändå känns det inte så konstigt med den vardag vi har.
Jag lever inte som jag lär kring denna resa
På många sätt lever jag så långt ifrån hur jag lär kring den här resan. Mängden research jag gjort är långt under vad jag förväntar mig av mig själv och förespråkar för den som vill vara en medveten resenär. Förväntningarna och peppen som jag brukar bygga upp inför, finns inte. Jag är absolut glad och tacksam för att vi ska åka, i både teori och praktik, men jag känner inget av detta eftersom jag knappt tror att det är sant.
Vi har flygbiljetter, giltiga pass, alla är vaccinerade och vi har ett boende bokat, åtminstone för de två första nätterna. Allt annat vi skulle kunna behöva till resan går att köpa eller fixa. Men boende. Jag vet ärligt talat inte vad vi håller på med, varför löser vi inte var vi ska bo? Så här vild och spontan är jag väl ändå inte så då måste det handla om lathet, dålig disciplin, nonchalans eller total handlingsförlamning. Jag känner inte igen mig själv i detta. Jag får inte tummen ur och det känns otroligt konstigt.
Inför (Bali)/Thai/Viet hade vi det så tydligt framför oss. Vi hade boende för de två första månaderna bokat och vi visste i vilken stad vi skulle bo i månade tre. Månad fyra och fem var mer ovissa. Så kanske är en del av varför det känns så konstigt att det bara är två veckor kvar att vi inte har tillräckligt mycket spikat. Som att jag inte riktigt tror att det kommer ske för jag kan inte visualisera något.
En dag lär jag möta verkligheten
Helt verklighet blir det nog när vi sitter på en solstol och gett varsin grävmaskin till Elton och Jason som därmed kan leva life på stranden. Halvt verkligt tror jag det blir två dagar innan avresa då jag jobbat min sista dag och ska packa ihop och städa för att lämna hem och hus i två månader. Bort från rusk och mörker.
Detta var status här och nu och möjligheten att se tillbaka på mina känslor och tankar kring resor är en av de sakerna jag uppskattar mest med att blogga så nu är det satt på pränt och jag kommer kunna reflektera över det vid ett senare tillfälle.
Nu är det bara dags för nedräkningen. Tolv, elva, tio…
Här finns alla inlägg om vår långresa 2024
Stort! Det ska bli jättekul att följa, hoppas du bloggar från Sri lanka. Åker tillbaka i januari och det blir första gången med barn 🙂 Allt löser sig säkert på plats, ni har ju gott om tid där. Ni verkar onekligen haft fullt upp. Mer planering och struktur är ju kanske inte det småbarnsföräldrar helst ägnar sig åt på sin värdefulla fritid. Att inte planera så mycket kan också vara ett effektivt sätt att hantera förväntningar som annars drar i väg. Lycka till!
Ja, så häftigt att det nu äntligen blir av! Jag känner att inte planera och därmed inte förvänta varit ett vinnande koncept för denna resa! Tack Lina!
Tänk att kunna ta det som det kommer. Med barn som dörröppnare kommer allt ordna sig. Låt lusten styra. Hejja er!
Tack, att resa med barn är verkligen en fempoängare ur det sociala perspektivet. Tack för att du hänger med