En livsmålbild är uppnådd – mitt yngsta barn har blivit tre år!

Min livsmålbild är förverkligad och de första småbarnsåren är över. Värt att fira och reflektera över hur dessa tre år varit.

Sedan jag fick veta att vi skulle få två barn tätt, 1 år och 9 månader emellan dem, har jag haft som målbild att yngsta barnet ska bli tre år. Jag har sett det som någon typ av magisk ålder där jag inte längre är förälder till småbarn utan snarare till två små barn. Ett mellanslag som jag föreställt mig ska vara hela skillnaden. En tid som kan vara riktigt tuff för kärleksrelationen och ibland kanske tiden bara måste gå för att komma igenom det.

Jag har längtat efter dagen då vår yngsta ska bli tre år lika mycket för att han är just tre som att vår äldsta då snart blir fem. Snart fem är något annat än inte ens två fyllda som han var när en ny person tog plats i vår familj.

Mina tre första år som tvåbarnsförälder

Med anledning av denna högtidsstund där en livsmålbild blivit uppfylld tar jag chansen att reflektera över det som varit. Det blir just en tillbakablick och i varje stund under dessa år har säkert reflektionen över nutiden varit än annan än vad den blir med lite perspektiv.

Så här har jag upplevt min yngsta sons första tre år

Grovt sammanfattat präglades de första 1,5 år av

1. En oro över att han inte får i sig tillräckligt med mat och inte växer
2. En konstant övervakande så att storebror inte skulle ge sig på lillebror
3. En ständig undran över när han egentligen ska lära sig sitta, krypa, gå och börja prata men samtidig ett inre lugn över att det kommer ge sig eftersom det gjorde det för storebror
4. En återkommande tanke om hur han ska kunna bli en lika färgstark och charmig personlighet som sin bror
5. Tusentals mysiga stunder och en känsla av att fyrklövern Vismer nu är komplett

Med det sagt, jag har inte på något sätt varit sjuk av oro eller olycklig. Det har bara varit bitvis tungt men aldrig mer mörkt än ljust på totalen.

Lika grovt sammanfattat präglades tiden som han varit 1,5-3 år av

1. En viss oro över att han inte växer trots att han verkar äta okej
2. Ett lugn över att det övervakande kunde övergå i att vara uppmärksam och en tydligt förbättrad relation mellan bröderna som allra tydligast märks om vi jämför innan och efter våra fem månader i Thai/Viet
3. En imponerande kroppsmedvetenhet, motorisk utveckling och modighet i denna lilla spänstiga kropp. Hans uttal är begränsat men även de som träffar honom första gången säger att han ser till att göra sig förstådd
4. En övertygelse om att han med sina långa ögonfransar och lillebror-roll kommer ta världen med storm
5. Tusentals äventyr i det stora och lilla och en ännu starkare samhörighet i familjen Vismer

+3år-tiden som väntar

De senaste månaderna, som för mig snarare tillhör +3år-tiden, ser jag att han äter bra, har vuxit på längden och snart slår i huvudet i den farliga kanten på överhänget från köksön som han hittills inte behövt vara medveten om eller förhålla sig till. Hans ordförråd ökar drastiskt även om ljudbilden är ganska monoton. Och till sist, den största skillnaden, nästan över dagen gick syskonrelationen in i en ny fas under midsommarhelgen. Mer lek, dialoger och samspel, bäst av allt de kan hålla sig sysselsatta var och en för sig eller tillsammans i korta och mellanlånga stunder – en befrielse!

Det är det här jag väntat på. Parallellt med den yngres utveckling har den äldre enligt barnutvecklingens alla förväntningar blivit en person som går att resonera med, som kan stanna längre ner på gatan och invänta oss inför korsningar, som faktiskt kan ta vara lite på sig själv.

Dom säger att små barn är små problem och stora barn är stora problem men det har inte gällt hittills för oss. Jag skulle säga att varenda dag under de senaste tre åren har känts lättare än dagen innan.

Mellanslaget mellan småbarn och små barn är hela skillnaden. Vi är igenom på andra sidan och tack och lov har det inte slitit på oss som par nämnvärt. Med detta jubileum kan vi också konstatera att vi varit ett par utan barn i fyra år och åtta månader och ett par med barn i fyra år och nio månader.

Vi klarade det! Min livsmålbild är uppnådd

När jag tittar på bilderna från åren som gått är det tydligt att livet många gånger varit en fest och att vi verkligen har rest och äventyrat oss igenom de här tre året. Succesivt har omvårdnad övergått i mer och mer omsorg för att om si så där 15 år nästan uteslutande förväntas ha övergått i omtanke. Kanske är det läge att skriva en liknande reflektion om tre år till för att se om proportionerna OM-vårdnad/sorg/tanke fortsätter att utvecklas som förväntat.

Här finns alla inlägg om att resa med barn och tankar kring föräldraskap