Reslängtan sköljer över mig och fast jag lever ett fantastiskt liv är det något som saknas. Äventyr, nya platser, upplevelser i en annan miljö.
Jag reser långt ifrån så mycket som jag vill och önskar. Framför allt mer sällan än den res-törst som finns inom mig. Det här kanske en känsla många går omkring med men från att jag var 20 år (2006) fram till pandemin 2019 reste jag precis så mycket som jag ville. Det är åtminstone min minnesbild.
Min stora reslängtan och varför den inte är tillfredsställd
Reslängtan har nog funnits varje dag sedan början av 2020 men jag har förhållit mig till att det finns rimliga skäl att inte resa som jag måste förhålla mig till och som jag accepterat. Men nu vill jag inte hålla mig hemma längre. Jag vill resa! När den här reslängtan (eller ska jag kalla det abstinens) slog till, lite från en dag till en annan, så gör jag som jag alltid gör. Jag går till bloggen och skriver för att på så sätt få syn på hur det ligger till med orsaker, tankar, känslor och i bästa fall åtgärder.
Mina största hinder att resa historiskt
2018: Flygskam men reste ändå
2019: Gravid/spädbarn
2020: Pandemi
2021: Gravid/föder barn
2022: Småbarn men sen åkte vi till Thai/Viet
2023: Nystartat företag och ekonomiskt läge i världen
2024: Nystartat företag, ekonomiskt läge i världen samt prioriterar att göra en klassiker
Varför jag inte reser mer idag
Det är skälen bakåt, men vad hindrar mig från och med nu och framåt? Jag har fått fatt i tre huvudskäl som hindrar mig från att resa så mycket som jag vill. Dessa skäl enskilt hade inte räckt för att hålla mitt resande tillbaka men i kombination blir det svårt.
Barn
Den uppenbara begränsningen som barn innebär på ett eller annat sätt. Även om vi verkligen rest med barn och haft otroligt många resdagar (när vår yngsta blir 3,5 kommer han ha spenderat 7,5 månad utomlands) så blir frekvensen betydligt lägre. Att dra iväg på egenresor gör sig inte riktigt lika enkelt när det finns en annan hemma som därmed måste ta hand om hem och två små barn. Och åka hela högen kostar mer än en slant.
Ekonomi
Att nystarta företag parallellt med inflation och högt ränteläge bäddar inte för att lägga mycket pengar på resor. Särskilt eftersom framtiden är oviss och det är svårt att satsa på resor då. Det här skälet har varit nyttigt för mig. Jag har i många år sällan behövt prioritera och även om jag fortsatt lever ett priviligierat liv har en begränsad mängd pengar fått mig att än tydligare se vad jag verkligen vill lägga pengar på och vad jag kan vara utan.
Klimatkris
Jag drar mig enormt för att göra kortare flygresor. Inrikes gör jag endast om det krävs för hemmalogistiken. Resor inom Europa skulle jag gärna göra, hemskt gärna med ett barn eller hela familjen men det tar emot inom mig att göra weekends eller liknande. Det är som att flygskammandet är över men jag är kvar i den tanken. Kanske för att jag djupt där inne är så medveten om klimatkrisen. Att resa miljövänligt blir svårt när pengarna är begränsade och barnen inte riktigt är kompatibla med flera långa tågsträckor.
Reslängtan får mig att drömma om…
Så i reslängtans tider, vad är det för resor jag drömmer om?
Afrika och allt med denna kontinent.
Göra en till egenresa till nytt land i Västafrika. Uppleva Madagaskar som Cathinka helt magiskt rapporterat från på hennes instagram. Sydafrikas komplexitet och Östafrikas rika djur- och kulturliv i kombination med sol och bad längs kusten. Äventyr, oplanerat, inte så tillrättalagt och färgstarkt.
Roadtrips med min familj gärna i Europa
Balkan igen lockar. Alperna lika så. Eller Spanien. Köra en bit, äta färsk frukt och bröd, hitta en lekplats, göra en dagsvandring, upptäcka en ny liten stad, sitta på en uteplats och prata med Erik när barnen däckat. Resfredags precis genomförda Europaresa visar mig precis vad jag längtar efter. Vara på resande fot, vara på väg. Vet att jag romantiserar detta enormt för bil med små barn är inte alltid kul men det är värt det när det är upplevelser från morgon till kväll som skapas.
Weekends som bryter av vardagen
Det måste inte vara långt, Gotland, Köpenhamn hade räckt gott eller Tallin. Men jag vill också resa till ställen jag inte besökt, gärna annat än huvudstäder och gärna under mellan- eller lågsäsong. Det är som att jag inte ens tillåter mig att tänka tanken om att göra en weekend pga utsläpp. Jag önskar mig fortfarande revansch på Innsbruck med Elton som blev inställd under pandemin när han var bebis.
USA, Japan och nästa långresa
Jag drömmer om USA. Jag vill träffa Barb och Steve och låta dom höra Elton försöka med sin engelska. Träffa Jonas och Fia som bor i Kalifornien. Vara i den amerikanska mentaliteten, uppleva naturen, köra genom landet. Här om dagen när vi åt kvalitetssushi pratade vi om Japan, att det skulle vara härligt att uppleva mer av det landet än bara Tokyo. Oklart om det är ett bra resmål med yngre barn.
Jag drömmer redan om nästa långresa med familjen som pga skolplikt är högst oklart när/om det kan bli av. Kanske USA, Sydafrika eller Costa Rica. Låt pengar regna över mig så jag kan spendera mycket tid i de länderna.
Fler tankar om reslängtan och what to do about it?
Vi har en ganska ”vanlig” sommar framför oss som kommer vara fin och skön men inte stilla reslängtan. Sedan väntar en höst då fokus är vardag och arbete. Sen i slutet av oktober, då får vi vårt goda när vi behöver det som allra bäst men just nu är jag nog för svältfödd på utlandsresor för att känna att den resan täcker behovet nu. Senast jag var utomlands är i oktober 2023. Ett år mellan utlandsresor har bara skett en gång tidigare och det var under pandemin.
Kanske är en anledning som förstärker reslängtan nu, och gör att känslan av att jag kommer leva i permanent reslängtan så stark, att jag när vi kommer hem från Sri Lanka vid årsskiftet inte har någon ny resa i sikte. Det kan ju ha ändrat sig sen dess men det är helt enkelt inte ett upplägg jag trivs med. Jag vill ha resor att se fram emot. Minst en bokad, en tilltänkt och flera på tapeten.
Denna reslängtan kanske också är en del av svaret/problemet med min bloggolust som jag skrev om tidigare. Att skriva långa guider känns inte värt insatsen längre, men att få skriva om upplevelser och reflektioner, det gör jag så gärna. Men jag har ingen inspiration att skriva om. Trots att jag har många inlägg från vår långresa kvar att skriva från idélistan så känns det allt mer avlägset när det var mer än ett år sedan vi kom hem.
Okej, problem identifierat, så även orsaker. Åtgärder då? Jag tänker att de närmaste fyra månaderna så är det acceptans och se fram emot Sri Lanka som gäller och efter det se till att ha reser i pipen och hoppas att det ekonomiska läget vänder, att barnen blir större och mer självgående och att jag hittar sätt att transportera mig som känns okej med mitt klimatsamvete.