Jag sitter och jag tänker. Jag skriver och avundas inte alls. Jag njuter och längtar efter. Det är det sommartankarna här och nu handlar om.
Att hålla balansen mellan proffsig reseblogg och naken me-myself-&-I-blogg är en ständig svårighet för mig. Jag vet att en del bloggare hittat sin balans, andra skiter i den. Jag vet att jag själv ibland tippar över och blir för mycket av det ena (typ, kunde lika gärna vara ett resemagasin skriven av vem som helst eller har inget med resor alls att göra) och ibland får jag som allra mest respons när jag är mer personlig än professionell. Nåja, det här blir ett inlägg när jag låter tankarna flöda och fullständigt struntar i balansen.
Sommartankarna som flödar fritt
Jag sitter i uterummet..
…hos mina föräldrar och tittar ut genom de stora glaspartierna. Över åkrarna, över jordgubbsodlingen jag hoppas hinna tajma innan vi åker. Jag har inte hunnit lyssna på sommarpraten som jag vill men däremot alla partiledartal. Det som sägs intresserar mig. Jag gillar inrikespolitik. Även när det är drama, käbbel och spel. Fast jag ser det inte riktigt så, politiker är bland de mest hängivna och engagerade personer jag vet och om det är just käbbel eller spel så finns det ofta skäl som kanske inte alltid vi vanliga dödliga förstår. En dag vill jag jobba i de innersta politiska kretsarna.
Jag tänker på kvinnan som…
…blivit mördad i Almedalen, på alla andra kvinnor som blir mördade. På kvinnliga rättigheter som raderas ut i USA. På att ett ex till en bekant från högstadiet precis blivit dömd för misshandel (av henne). Det är så sjukt att det här våldet mot kvinnor finns och fortsätter. Trots att vi har politiker som säger att det har högsta prioritet. Ibland känns att förlora sin sexualdrift som det mest lämpliga straffet för allt för många män.
Jag skriver en annons…
…för att kunna hyra ut vårt hus under vår långresa. Hela tiden med en underlig ”Det kanske inte blir av känsla”, en sådan som jag aldrig hade innan pandemin. Jag gillar uppvaknandet och ödmjukheten inför vår maktlöshet, men att inte längre kunna räkna med saker utan inför sig själv och andra säga ”om vi nu kommer iväg” varenda gång jag pratar om långresa känns som ett stort nederlag. Så tråkig konsekvens av mänsklighetens sårbarhet.
Jag avundas inte för en sekund…
…alla som på ett eller annat sätt jobbar med eller för SAS. Fy tusan vilken tung och pressad situation. Eller de som jobbar på Arlanda, inte kul att gå till jobbet. Jag tänker att det borde finnas många, många lösningar/underlättat som inte stavas personalbrist. Tänk om Arlanda/SAS-situationerna hade varit tåget. Förstå hatet som hade uppvisats mot dessa då. Allt hade varit SJ:s fel och alla hade sagt ”typiskt tåg, går aldrig att lita på”. Men flyget älskar vi för mycket för att hata. Även om folk absolut hatar tills flygresan är av och allt är förlåtet. Eller?
Jag njuter av mina barn…
…och den utveckling de genomgår. Det är en obeskrivlig ynnest att se en person utvecklas. Lära sig saker, bygga relationer, lösa problem. Smälter inombords när E 2,5 år säger Hej gullunge till mig. För att han tänker att det väl är så man tilltalar varandra. Eller när alla ”vill” är ersatta med ”måste”. Jag måste gå ut, jag måste sjunga, jag måste kolla på tåget.
Jag längtar gruvligt mycket efter…
….att dansa, att vakna och gå upp just när jag känner för det och inte när någon annan kräver min närvaro. Jag längtar efter att galoppera över en äng i kvällssolen och efter min man som jag snart inte träffat på en vecka. Jag längtar efter att bygga pussel, spela spel med vänner och ligga under ett parasoll och känna hur jag faktiskt tröttnat på att lösa korsord och sudoku. Jag längtar efter att känna att min kropp är stark och snabb. Det var allt för många dagar, månader, år sedan jag gjort mycket av det jag längtar efter och väldigt mycket ser jag faktiskt inte ens hända i någon större utsträckning de kommande fem åren. Borde jag göra något åt det?
Vad tänker, skriver, avundas, njuter och längtar du efter så här mitt i sommaren?