Att resa hållbart i ett ohållbart land och resa som man lär – eller?

Att resa hållbart i ett ohållbart land, går det? Hur gör jag och varför är det så svårt? Jag delar en viktig insikt från vår senaste resa.

Den här meningen har jag tänkt på så många gånger under den långa resa vi precis gjort. Det är så många gånger jag förbarmat mig över det faktum att jag inte kan göra ett hållbart val eller att det mest hållbara valet för andra är direkt ohållbart för mig personligen.

Att resa hållbart i ett ohållbart land

Många gånger under resan har jag gått omkring med en skavande känsla i kroppen. Att jag typ skäms lite, känner att jag hållit huvudet lite för högt och sen inte lever som jag lär. Skrivit en bok om alla hundratals aspekter som vi behöver ta medvetna beslut kring när vi reser. Messat om att vi måste läsa på, göra analyser och ta beslut som gynnar fler än egot. Gång på gång har jag gjort mig själv lite besviken, Är jag inte bättre än så här på att resa hållbart har jag frågat mig många gånger. Håller jag fanan för högt, lever jag inte som jag lär?

Insikten som fick bitarna att falla på plats

Det är som att jag inte känner igen hur svårt det var att resa hållbart, så gott det nu går. Brukade att resa innebära så här mycket vånda, jag minns det inte så. Men efter några månader på resan så föll några bitar på plats och jag förstår vad det är som händer. En kombination av två saker.

I sju år har jag bloggat, de senaste åren har jag intensifierat min kunskap och mina perspektiv på vad som är att resa hållbart och därmed även ohållbart genom att skriva min bok. Detta samtidigt som jag de senaste åren med ett undantag (Gambia) enbart rest i Europa och USA. Den ökade kunskapen och att göra en resa långt ifrån Europa/Nordamerika blev en stor kontrast. Det är enorm skillnad, generellt, att resa i (slarvigt uttryckt) västvärlden och andra delar av världen ur perspektivet resa hållbart.

Hur det ohållbara tar sig i uttryck

Diktaturer med allt vad det innebär för lokalbefolkningen, en annan syn på djur och djurturism, mycket begränsade möjligheter att sopsortera, överhängande andel av maten som bygger på kött, inga vattenbesparade munstycken i kranen. Högt och lågt alltså.

Många av exemplen ovan har jag inte blivit konfronterad med under mina resor USA- och Europaresor senaste åren. I Gambia vet jag att jag tänkte att ”jag får vara så hållbar som möjlig utifrån givna förutsättningar men så lyckades jag tydligen inte tänka under våra fem månader i Thailand och Vietnam. Kanske gör också längden på resan att det det kändes värre och blev svårare.

Jag tycker på riktigt att det här har varit svårt. Kanske har också barn med i bilen försvårat ytterligare eftersom viss bekvämlighet och smidighet trumfar mycket annat. Mat är sådan fråga. Jag hade gärna bara ätit veg och fisk under resan men varken maten i Thailand eller Vietnam är särskilt rik på protein som inte är kött. Ska jag då äta ris/nudlar/grönsaker varje måltid? Eller äta mat på matmarknader som är bland det bästa jag vet med den matkultur som finns i dessa länder. Där bygger allt på engångsförpackningar. Ska jag då ha med mig min egen tallrik som jag diskar mellan varven? Nej, såklart inte. Individen rår inte på strukturen och vi har skapat ett ohållbart system som vi försöker verka i efter bästa förmåga och mer än så kan vi inte göra.

Pingpong-matchen i mitt eget huvud

Ibland har jag tänkt att jag inte vill resa i ”ohållbara länder”, alltså länder där mina möjligheter som resenär att göra hållbara val pga finns så få är starkt begränsade. Att jag kanske till och med bara borde resa i länder som ”kommit långt i sin hållbarhet” vad nu det skulle betyda. Ibland har jag tänkt att det ju är i precis dessa ”ohållbara länder” som jag borde resa i, där mina val spelar större roll.

Det var helt klart enklare att resa innan jag lärde mig så mycket om positiv turism, om att resa med ansvar och bidra till det hållbara. På många sätt är det ju enklare att ”inte bättre veta” och fortsätta i godan ro och tänka att det är gott nog.

Eftersom att jag gillar snällhet, att motivera snarare än peka finger och tror på att många små steg av flera är bättre än några stora av få så vet jag att svaret på om jag bara ska resa i ”hållbara länder” framöver är nej. Jag vet att svaret inte är att undvika det som känns skavigt utan ärligt erkänna det för mig själv, stå för de val jag gör och försöka lite till efter min allra bästa förmåga och givna möjligheter.

Men det är inte utan att det sitter en liten djävul på axeln och säger att så ohållbart som jag agerar under resan är falskt. Att bry mig om sopsortering är skit sak samma när jag flyger så mycket. Att jag med mina privilegier med denna text bara låter som en gnällig offerkofta som inte tar ansvar för den makt jag har om jag ständigt ändå inte reser hållbart.

Slutsatsen om att resa hållbart i det ohållbara

Så vad vill jag ha sagt med detta? Jo, den här resan har gjort mig väldigt mycket mer ödmjuk inför hur svårt det är att resa efter sina värderingar som jag pratar så mycket om i boken Resenärens makt. Min poäng om att ta medvetna beslut, avsett om de är hållbara eller inte, faller absolut inte utan blir snarare stärkt. Men det inneboende skavet finns kvar och frustrationen över att jag i många situationer får välja det minst dåliga istället för det bästa av det som erbjuds känns inte alls bra.

Ödmjukheten kommer göra mig mer förberedd inför kommande resor. Det kommer påverka hur jag väljer resmål, vilka förväntningar jag ställer på mig själv, hur jag läser på för att kunna göra de där valen så nära mina värderingar som det är möjligt.

Här finns fler tänkande inlägg på temat hållbarhet det här är en av många tankar som väcktes under vår långresa 2022-2023.