Sen några år tillbaka upptäcker jag städer genom att ta en springtur. Efter bedriften i Kuala Lumpur (det var hett) valde jag att gå upp lite tidigare för att inte dö värmedöden. Min plan var att springa längs vattnet som rinner genom Malacca, en stad ungefär tre timmar söder om Kuala Lumpur.
Klockan var åtta på morgonen, det var molnigt, staden hade inte riktigt vaknat, jag mötte flera påhejjande människor och några frågetecken. Jag älskar att chocka de som kollar konstigt på mig med ett stort leende och ett ”morning”. Allt var med andra ord frid och fröjd. Omgivningen var mysig och varierande, till andra sidan vattnet var det cirka 15 meter och mina fötter var ungefär en meter från vattenytan.
Plötsligt reagerar jag på något i vattnet. En ödla? Något långt med svans och huvudet ovanför ytan, cirka 50 cm långt simmar mot mig. Jag hoppar till och vill fota men ödlan blev mer rädd än mig och försvann under ytan. Exotiskt tänkte jag och sprang vidare.
Jag har sprungit lite mer än hälften och börjar bli lite trött. Har E-type i öronenoch befinner mig på en i vattnet utbyggd boardwalk i trä med staket på båda sidorna. Då reagerar jag på något igen. Vet inte om det var mina ögon, öron eller allmänna känselspröt som fick mig att stanna upp. På staketkanten sitter en apa. Hen är inte glad. Jag skriker nog till. Viftar lite med armarna för att skrämmas. Går ett steg framåt. Tänker inte taktiskt, kroppen bara gör. Apan flyttar inte på sig, den går mot mig och visar tänderna. Jag ser mig besegrad och börjar springa tillbaka. Vänder mig om. Apan följer efter mig, springer på relingen. Är fortfarande inte glad. Jag stannar upp. Tankarna börjar fungera igen. Hen flyttar inte på sig när jag går framåt. Hen följer efter mig när jag springer tillbaka. I en fight förlorar jag alternativt blir helt trasig, kommer hamna på sjukhus och måste döda apan. Jag har sprungit på den här boardwalken jättelångt, minst 400 meter. Är jag snabbare än apan? Troligen inte. Ska jag tänka att jag mött en björn? Gå sakta baklänges? Varför lärde jag mig inte i småskolan i lillbyn i Västerbotten hur en ska agera när en möter en minst sagt arg (alternativ livrädd) apa? Jag väljer att vända mig om och springa skitsnabbt. Apan följer efter igen och här fäktar jag med armarna och skriker på ren instinkt. Har aldrig upplevt det tidigare. Att kroppen bara gör bortom all kontroll. Apan blir inte mindre arg. Jag skojar inte, hen såg ut så här:
Googlad bild med identisk ansiktsuttryck
Jag ser en flyktväg, en trapp ned från trädäcket. Jag väljer att springa för mitt liv och tar mig av boardwalken och hamnar på en parkering. Apan är kvar på relingen. Har puls långt över maxpuls. Samlar mig, andas, fortsätter jogga. Tankarna snurrar på. Höll jag just på att dö??
Den riktiga apan på behörigt avstånd med mobilkamera väl inzoomad.
När jag lugnat ned mig och återigen hittat en väg längs vattnet så är det något i vattnet igen. En till ödla? Nä, så stora ödlor finns det inte. En varan? En krokodil? Den här gången är den större än mig, vet att det inte är en bedrift i sig, det mesta/flesta är större än mig och mina 155 cm. Men ändå. En krokodil? Här i en liten stadså som rinner ut i havet? Förstår att jag inte är hotad men blir ändå rädd. Och lite fascinerad. Hur mycket kan en hinna med att uppleva i djurväg en oskyldig måndagsmorgon?
Den försvinner under vattenytan och jag fortsätter. Tänker att jag fått min dos av djur för idag. 50 meter från hotellet hoppar jag till igen. Den här gången av två små sköldpaddor som rastas av två män. Jag känner mig ganska familjär med just mindre sköldpaddor så jag blev inte mer än skvätträdd och började snarare se det komiska i det hela. Kom till slut hem safe and sound. Berättar för Erik med skräck i mina ögon om vad jag upplevt. Blir påmind om att det är apans jävla år. Jag som såg fram emot 2016 eftersom apans år ska innebära upptäckarglädje, nyfikenhet, humor, intellekt. Måste jag omvärdera det nu?
Jag och mina 155 cm har aldrig känt oss så små eller i underläge som under denna springtur. Jag är vanligtvis starkast i världen men just då jag inte så vidare kaxig.
P.s tre timmar senare vandrar vi omkring i staden och jag ska sätta mig i en busskur och få lite skugga. Där ligger en död, uppfläkt katt på bänken. Jag hoppar till igen. Inte min dag den dagen.
Men hjälp, vilken grej! Jag är livrädd för apor, de är verkligen inte att leka med.
Precis. Jag hade någon romantiserad bild av dem förr men den är skarpt omvärderad nu!
En apjävel stal en veckas medicin för mig när jag var i Bali. (Hade det i en necessär) han kom bakifrån från ingenstans, ryckte necessären och svingade vidare. När jag försiktigt och respektfullt försökte få igen den försökte han döda mig. Jag hatar apor! Och jag hatar läkarvården i Sverige. Jag förstår att det låter skumt när man kommer och berättar anledningen till varför man behöver en veckas ny medicin,
(typ som att hunden åt upp min läxa) men om jag nu ätit samma medicin i tolv år, och aldrig någonsin tidigare tappat ett enda jävla piller, så uppskattar jag inte varken tonen, bemötandet, eller att bli misstänkligjord till den graden. Jag förstår att dom måste vara lite skeptiska, men jag ska inte behöva känna att dom ser ner på mig, och jag skall definitivt inte behöva bli behandlad som en missbrukare, när det inte finns några som helst tecken på det, och hela min mångåriga journal säger det motsatta. Äsch. Sorry, detta tog en Dark turn, blev bara på dåligt humör så fort jag tänkte på det. 😉 hatar apor!
Haha. det var som fan, inte okej, särskilt inte av apan! Hoppas du inte behöver uppleva det där igen!