När jag tänker tillbaka på vår resa runt jorden så finns det en plats som ständigt återkommer i mitt minne, vår tur till saltöknen i Bolivia. Där möttes jag inte bara av salt i oändlighet utan även en tågkyrkogård, ett salthotell och en kaktusö.
Mot Saltöknen där illusioner blir verklighet
Saltöknen är föga förvånande en öknen bestående av salt. Den är cirka 10 000 kvm, alltså lika ungefär lika stora som Skåne. Att åka till saltöknen kan göras på flera olika sätt. Vi valde en tre-dagars-tur med företaget Quechua Connection 4wd som precis som de flesta turer har staden Uyuni som utgångspunkt.
Nattbussen från La Paz tog nio timmar och vi sov relativt bra. När vi kom fram till Uyuni klockan sex på morgonen var det mörkt, öde och kallt. Vår arrangör mötte upp oss och lotsade oss till ett litet café som serverade frukost. 40 turister trängdes, alla olika slitna efter nattens bravader i väntan på att deras guider skulle plocka upp dem.
Uyuni by morning.
Efter lite frukost började staden vakna och innan avresan vid tiosnåret var marknader i full gång och skolbarnen hördes från skolsalarna. Vi köpte vår sista nödproviant och packade in oss i jeeparna. Vårt första stopp var bara några kilometer utanför Uyuni, en tågkyrkogård. Rostiga tåg som övergivits och numer är en känd turistattraktion. Vi klättrade omkring på tågen och några fick mer utlopp än andra för sin överskottsenergi.
Vi kördes vidare till en liten fabrik som raffinerade salt. Där fick vi veta att Bolivia varje år plockar 25 tusen ton salt från öknen och att detta täcker hela Bolivias saltkonsumtion. Det kan låta mycket men det är ingen risk att det tar slut på salt. Det finns nämligen 10 miljoner ton salt totalt att plocka av så det är ingen kris än på några år.
Resan fortsatte och marken började gradvis förändras, från grus till mer och mer salt. Vid vårt första stopp skuttade vi omkring och tog lite panikartade bilder. Då visste jag inte att detta bara var början på saltöknen och att det skulle finnas så mycket vackrare salt längre in. Jag prövade på misstaget att gå barfota på saltet och insåg snabbt att flip flops än en gång är min bättre vän.
Vi åt lunch vid salthotellet som är byggt helt av salt. Mina förväntningar var skyhöga och de infriades inte. Visst det är coolt med ett hus byggt av salt men jag hade väntat mig något bländande vitt och lyxigt, det var snarare gulaktigt och ganska slitet. Efter lunch bjöds vi på tårta och firade internationella kvinnodagen och sen åkte vi vidare och kom fram till den där platsen som jag väntat på.
Salt, salt, salt
Där det är helt slätt och vitt vitt vitt åt alla håll. Jag stod på händer. Erik stod på huvudet. Vi tog alla möjliga sorters perspektivbilder (vilket blir ett helt eget inlägg så småningom). Vi tog selfies och var allmänt glada.
Det blev eftermiddag och solen stod fortfarande högt på himlen. Föraren kunde släppa ratten utan att behöva oroa sig för att krocka eller komma off-road. Det fanns ju ingen väg att komma off road ifrån. Det var bara salt överallt.
Jag är mycket svag för kaktusar (mina föräldrar tror att det beror på att jag hade en stor kaktus i mitt barnrum) så att få komma till en ö som enbart består av kaktusar var häftigt. Saltöknen bildades för att kontinentalplattorna krockade och Anderna bildades. I samband med det skapades en stor sjö bestående av havsvatten som efter lång tid dunstade bort och kvar blev saltet. Saltöknen är alltså före detta havsbotten och på en förhöjning av den gamla havsbotten började det växa kaktusar.
Jag letar efter en kaktus som är 155 cm hög.
Sedan började det kvälla och jag skulle få uppleva en av mina mest magiska solnedgångar någonsin. Men den delen får bli ett helt eget inlägg precis som dag två och tre av vår saltöknen-tur. Håll till godo!
Lämna ett svar