Färjan till Zanzibar, en stor familj och en man i vit dräkt. En båt och en situation jag hatade men ändå inte skulle vilja vara utan.
Det här är en berättelse från en händelse 2007 som jag sällan pratar om. Det finns till skäl till det som är kopplat till resenärens makt och att det jag pratar om spelar roll.
Färjan till Zanzibar med biljetter och mannen som gick upp i rök
Jag bor i Tanzania och min familj är och hälsar på. Vi tar färjan ut till Zanzibar och kliver i land i ett myller av människor. Antalet personer som erbjuder oss skjuts till andra sidan ön där vi ska bo är fler än vad jag hinner räkna till. Vi hittar en man, eller snarare än man hittar oss, och vi får en bra deal i en minibuss där vi alla sex personer får plats. När vi susar fram bland palmer, små odlingar och hus under uppbyggnad frågar han om vi löst färjebiljetter hem och vi svarar nej. Han erbjuder sig att komma och hämta upp oss några dagar senare och att då ha köpt biljetter vid hamnen så vi slipper åka dit tidigare för att köa för att få en biljett med rätt båt. Schysst tänker vi. Han berättar om ön och delar med sig av tips på saker att göra. Han släpper av oss och vi är glada att saker och ting löser sig så smidigt, både med upphämtning och kommande skjuts och båt. Semestern kan äntligen börja.
Vi njuter av dagar i bungalows, snorklar med koraller och rockor och omgärdas av turkost hav i alla riktningar. Zanzibar är underbart på alla sätt. Några dagar senare blir vi upphämtade, han meddelar att han själv fått förhinder och kommer möta upp oss med biljetterna i hamnen. En vän till honom kör oss. Punktligt åker vi tillbaka till Stone town där båten går i från. Väl vid hamnen hittar vi honom inte och hans kompis har ingen aning om vad han är eller håller på med. Vi anar oråd. Long story short. Han finns inte i hamnen och efter några turer i telefon inser vi att han lurat oss och att vi måste köpa nya egna biljetter. In i det sista tror vi på honom när han säger att han kommer möta oss på andra sidan och då ska kvitta våra extra kostnader. Det är lögn, precis som allt varit en enda lögn sedan han körde ut oss och vi förskottsbetalade både färjebiljetterna och minibussen tillbaka. Vi var arga och ledsna, det var ganska långt ifrån bra stämning kan man säga. Vakter vid terminalen inkopplade och många höjda röster.
Lättlurad eller god människosyn
Det går att se oss som lättlurade turister men också som resenärer med god människosyn. Båda delarna är nog sant. Men en sak vet jag, jag går heller omkring med en god människosyn och blir lurad några gånger i livet än att vara misstänksam, överbeskyddande och försäkrande försiktig i alla situationer. Så vill jag inte varken resa eller leva.
Jag lärde mig mycket av den situationen men jag har pratat om den med väldigt få av en enkel anledning: Jag vill inte att den upplevelse ska färga någon annans bild av Zanzibar, Tansania eller för en del ”Afrika”. Även om jag är svinarg för att de bedrog oss på pengar så tänker jag ofta på klassklyftan mellan oss. På att dessa arabiska/indiska (minns inte exakt hur de såg ut) personer på Zanzibar lever ett liv där stöld är det de ägnar sig åt. Jag utgår från att de inte alltid är toppenkul att somna i deras egen kropp. Jag tänker på oss, vita och rika turister och den överordnade position vi därmed har. Det rättfärdigar noll och inget men för mig förklarar och komplicerar det situationen. På många sätt är det också hela skillnaden.
Rätt eller fel att vänta 15 år med att berätta, och att berätta överhuvud taget? Jag vet inte. Jag tänker mycket på vad jag berättar från mina resor. Vad jag säger om resmålet och människorna jag mött. Vilka historier av de upplevelser jag varit med om som jag delar med mig av. Som resenärer har vi makt att sprida en bild som vi tror bidrar till en bättre värld. Det betyder inte förskönande och rosaskimmer, det betyder nyanserat och genomtänkt.
Finns det saker du aktivt låtit bli att berätta om eller saker du förstärkt extra för bredda, nyansera eller förändra bilden av något?
Lite reklam för en vettig bok
Tycker du att den här typen av dilemman och situationer som kräver sin reflektion är intressant så kan jag varmt rekommendera boken Resenärens makt – turism som när och tär. Den köper du här.
Här finns alla mina inlägg om Tanzania
Verkligen intressant att fundera över, varför världen ser ut som den gör och vår del i det hela. Något som nästan alltid blir aktuellt när man reser. Och lär sig, på gott och ont. Vi är många som varit med om liknande grejer och visst känner man sig dum. (Den där killen på flygplatsen i Bali som insisterade på att hjälpa oss med bagaget och sedan hade vi ju inga småpengar att ge honom eftersom vi precis hade landat, så det fick bli den minsta sedeln – som sedan visade sig motsvara typ en månadslön för någon annan stackare som stod och grävde diken istället för att lura turister på flygplatsen) Man lever så länge man lär. Jag tycker inte det finns något man inte kan berätta, fast det är ju med risk att framstå i dålig dager (lättlurad eller så) och att man framställer andra i dålig dager (opålitliga till exempel), men det som är viktigt är ju slutsatserna man drar av det hela. Man behöver ju inte avsluta en sådan anekdot med slutsatsen att de är ett tjuvaktigt folk de där (fyll i nationalitet /etnicitet). En del gör ju det. Men visst kan man dela med sig av erfarenheter och jämföra erfarenheter och fundera över hur det vore att leva i någon annans skor i något annat land. Skulle man hänga vid flygplatsen eller gräva diken? Finns det fler alternativ?
Jag tycker att du delger en klok tanke! Det räcker med en kommentar för att färga människor till det negativa, men så himla många positiva för att inspirera.