Att resa är så mycket mer än själva resan. Det är även upptrappningen inför resan fylld med visualiseringar och tiden efter som är fylld av reflektion. Nu är det ett år efter jorden-runt-resa, det är dags för reflektion.
I dagarna är det ett år sedan vi kom hem från våra 100 dagar runt jorden. Tiden susar förbi men när jag ser tillbaka kan jag också konstatera att det hänt en himla massa saker under det där året. En vinst för reseprocenten, en skön sommar, en tung höst, en frihetsfylld-vinter. Några korta och långa resor, ett frieri, ett lägenhetsköp, regelbunden träning, ridläger, SKAM, otaliga dejter med fina vänner och tusen tankar om att resa medvetet och hur jag bäst ska beröra, provocera, inspirera.
Minnen som består
När jag ska referera till vår jorden-runt-resa så är solnedgången i saltöknen fortfarande det euforiska minne som dyker upp som allra tydligast. Och så kissnatten. Jag hade kanske väntat mig att svaret på frågan vad som var bäst med resan skulle förändras men det är i stort sett samma när det kommer till själva länderna.
En skillnad är däremot att jag i början var mer fokuserad på att beskriva meta-känslorna. Att jag var glad för att jag hade en sån kunskapstörst, att jag och Erik fick utvecklas, att resan gav mig perspektiv på vardagen. Nu ett år senare är fokus snarare på själva upplevelsen och resmålet. Det är lite synd tycker jag, det konkreta tycks vinna över det abstrakta.
Rest mig tom på nya idéer om vart nästa resa ska gå…
För varje resa jag gör så känner jag mig lite klokare, lite mer ödmjuk, lite gladare, lite mer inspirerad att resa lite till. Jag vill ständigt upptäcka fler hörn av vår planet. När jag kom hem från våra långa jorden-runt-resa så fattades det en del och det var därför jag var fast besluten om att vår resa till södra Afrika skulle bli av. Däremot så var känslan en helt annan när jag kom hem från Afrika-resan i början av 2017. Då hade jag inte några tydliga visioner om vart nästa lite längre resa ska gå. Vart vill jag åka, hur länge vill jag vara borta, när passar det i jobb och liv? Det har varit helt tomt.
…och sen hitta tillbaka till visionerna
Sakta men säkert har drömmarna dock börjat formulera sig och nu kan jag se både en och två rutter jag kan tänka mig. Kanadas natur, mat och kultur i Sydostasien, människor och levene i västra Afrika, surf och skönt häng i Centralamerika. Och så finns ju Balkan som inte riktigt klassificeras in i en långresa men som jag ändå hoppas blir av under 2017.
Efter ett år som medveten resebloggare
Bloggen är numer en självklar del i min vardagsrutin. Senaste månaderna har jag tänkt mycket på hur jag kan utveckla den för att öka chanserna för att nå mitt mål om att påverka andra människor. Hur jag ska nå ut, vad jag ska skriva om, om formatet behöver revideras. Några förändringar är på gång, blir spännande att se hur det kommer mottas.
Hur brukar dina tankar gå efter mycket resor, tröttnar du någonsin eller finns en ständig hunger?
Så intressant att ta del av dina tankar så här ett år efter resan jorden runt! Spännande att se hur ens fokus i berättandet kan skifta. Jag känner själv att det kan skifta från inlägg till inlägg, för min del. Mycket beroende på dagsform och vinkling på inlägget.
Vad mycket fint som hänt under året! Grattis till alla framgångar.
Dina nya resedrömmar låter spännande. Givetvis säger jag “åk till Sydostasien”! Detta eftersom jag själv blev så förtjust i Malaysia.
För mig ökar resandet bara min reseaptit ännu mer. Jag är mycket tacksam för mina hemmabas i Sverige och tiden där. Den skulle jag aldrig vilja leva utan. Som du kanske vet vill jag inte bara uppleva nya platser heller utan jag återvänder gärna till tidigare favoriter, sådana som man aldrig kan utforska helt klart. New York är ett praktexempel. Kroatien kommer jag också att återvända till en tredje gång i sommar. (Egentligen en fjärde, om man räknar med det forna Jugoslavien.) Du kommer säkerligen att falla för Balkanhalvön du med. 🙂
Tack Anna. Ja det gäller att bara försöka vara så tacksam som möjligt för allt vad livet har att erbjuda och försöka ta alla möjligheter som dyker upp. Det finns helt klart en charm med att åka tillbaka till länder oxå, Tanzania och Vietnam är två länder jag gärna vill åka tillbaka till, undrar vad det som gör att vi fastnar extra för vissa ställen – kanske får bli ett egen inlägg om det.
Ständigt hunger, inte så mycket för att resa i sig, men en ständig hunger på fler skogar och berg att utforska. Fler stigar att nöta skorna på. Men det kommer, sakta men säkert. Det blir oftast så (ur ekonomisk synpunkt) att alla våra resor kretsar inom USA, och fram och tillbaka till Montana, och ibland Alaska. De är där vi har som två baser kan man väl kanske säga. Ibland åker vi till nya ställen, men då är det främst konferenser, fast vi var på två bröllop förra året, ett i Florida och ett i Colorado, så det blir lite resande. Jag reser alltså inte så mycket utanför USAs gränser, inga nya länder att besöka. Fast, å andra sida så är ju staterna i USA ungefär lika stora (om inte större) än de flesta länderna i Europa.
Visst tröttnar jag, på resandet i sig, ibland önskar jag att jag kunde teleportera mig själv från en plats till en annan. Skippa flyget (som för mig är väldigt stressande), jag önskar vi kunde köra bil mer, istället för flyg, men det finns liksom inte alltid tid till det.
Hej Ann! Kul att du hittat hit och lämnar ett footprint!
Att USA är som Europa är verkligen en intressant jämförelse, ett stort land med variationer och mycket att upptäcka. Du verkar har en fin blogg nu när jag kikade in som hastigast.
Trevlig läsning att få höra hur dina tankar går. Det här med vilka resor man vill göra, planerar och ser fram emot kan jag ibland känna mig lite förvirrad kring. Det känns lite som att jag låter slumpen avgöra vart jag ska ta mig härnäst när det kommer till länder och världsdelar. Dock vill jag vandra mer, varsomhelst egentligen, så det är väl mer en sån tanke/vilja/dröm som jag har 🙂 Och det blir en del resor den här våren så ser fram emot en eventuellt lugnare sommar.
håller med, vad är det egentligen som får mig att välja ett resemål, drömma om det och sen göra slag i saken? Vet knappt om jag styr de besluten själv ibland. Förutom vissa ställen som jag väldigt målmedvetet tagit mig till.
Jag kör tvärtom, lugn vår och hoppas på lite mer intensiv sommar. 🙂
Det är nog ganska naturligt det du beskriver, att det konkreta på något sätt vinner över det abstrakta. Det konkreta har vi ju framför oss i fotografier, filmer, saker vi köpt med oss på resan. Det abstrakta däremot, det är ju inom oss, blir en del av det som är jag. Och eftersom vi hela tiden lever just med oss själva blir kanske alla övergånger lite diffusare och inte så enkla att sätta fingret på.
Nu ska jag förbereda lite inför nästa resa. 🙂
Dagens klokaste kommentar som jag absolut inte tänkt på. Såklart är det så! Reseminnena har jag framför mig, det abstrakta blir personlighetsutvecklingen. Tack för dessa insikter Johnny.
Ojoj, upp och iväg igen, ha så roligt!
Ständig hunger är vad som gäller för mig och jag har hittills aldrig tröttnat. Eller jo, av vissa platser / oftast av för lång tid i städer kan ge ger mig känslan “färdig”. Men inte trött, snara nyfiken på andra delar och med en insikt rikare (som hänt så många gånger), att jag ska bara inte vara för många dagar i storstäder.
Vad gäller hunger så gäller det inte bara för resandet jag känner det utan även lika mycket för surfet, vilket är vårt sett att resa. Vi väljer platser utefter det, där det finns vågor. Jag vill lära mig mer, bli bättre på att surfa och hitta de perfekta vågorna, och det är också en rese-hunger som aldrig vill släppa taget.
Ja precis, viktigt att skilja på orden. Nyfiken och vilja vidare är ju något helt annat än att vara less på.
Intressant det där om surfet. Hur många länder/platser har du besökt i jakten på vågor?
Verkligen intressant att ta del av dina tankar! Som vanligt 😉 Efter en resa vill jag nog mest bearbeta det som hänt, vila upp mig och njuta av mitt hem – se det jag annars inte ser när jag lever mitt i det. Håller helt med om att det är de konkreta sakerna som sitter kvar längst. Och kul att det är saltöknen som fastnat mest för mig också från dina inlägg om den resan.
Viktigt att komma hem och landa för att kunna uppleva, märker stor skillnad nu när jag inte har nån resa bokad framåt och i höstas, då var det nästan lite väl högt tempo, nu går det för långt mellan gångerna så balans behövs. Kul att du oxå gillar saltöknen, då har jag förmedlat rätt och bra!
Interessant å lese dine tanker “post travel”! Det skjer mye med både kropp og sjel etter lengre reiser hvor man hele tiden bombarderes av nye inntrykk, tanker og refleksjoner.
Selv tror jeg aldri jeg kommer til å miste hungeren etter å reise. Når jeg har reist veldig mye i en periode, og hatt lite tid på å sitte ned og reflektere, kan jeg kjenne meg litt sliten og tenke at jeg burde vente en stund med neste reise. Men det skjer liksom aldri. Det er så mange steder som skal utforskes, og bare et par dager etter hjemreise er jeg klar til å ta fatt på planleggingen av neste reise. Det slår aldri feil, haha. Men man vet jo selvsagt aldri hva framtiden venter. Det blir spennende å se. 🙂
Hej Renate! En av de allra bästa sakerna med att resa är att upplevelsen är oändlig. Att ingen människa på denna jord kommer kunna uppleva allt, det finns verkligen alltid något nytt att längta efter, drömma om, planera för. Minst sagt spännande!