Reflektioner från Ghana fortsätter fylla mitt huvud. Nu senaste har jag funderat mycket på hur väl jag trivs i ett land där inget finns för min skull. Och inte för någon annan turists skull heller.
Taxibilarna skulle vara precis lika många och lika skröppliga med eller utan mig i landet. Det skulle vara lika välsopat utan för entréerna till de små shopparna. Kvinnorna skulle sälja sin frukt oavsett. Det är inte jag som turist som är kundkretsen de lever på. De lever på sin egen befolknings köpkraft. Det finns inget turistskapat behov.
Gillar när inget finns för min skull
Jag inser att jag gillar detta för att det känns äkta och för att min uppenbarelse inte förändrat något. Jag trivs med att vara osynlig och smälta in (som att det var möjligt med min nyfikna blick och ljusa hy). Jag vill inte bli uppassad på eller uppsökt för att jag är där, jag vill bara flyta med och iaktta vardagen.
Samtidigt vill jag att fler ska upptäcka Ghana och med det skapas ett kundunderlag och därmed kommer verksamheter som idag inte behövs växa fram. För turisters skull. Sen är karusellen igång. Och fler Ghanabor får in mer pengar och får ett bättre liv och så snurrar hjulen.
Har du varit på platser där det känns som att inget finns för din skull?
En gång i veckan skriver jag ett kortare inlägg som jag kallar resereflektion. Du hittar alla i kategorin Resereflektion
Lämna ett svar