Ölflickor – flickor som säljer öl och annan alkohol till västerländska turister som åker till Sydostasien för att ha semester. Fattigdomen slår som hårdast mot de mest desperata och frågan är vilket ansvar vi som semestrande konsumenter har?
För många innebär semester att slippa ansvar och släppa på kontrollen. Komma ifrån vardagens krav och rutiner, vara lite mer frisläppt och inte tänka så mycket. För en del personer innebär att de gör saker de aldrig skulle göra hemma i Sverige. Som att dricka mycket alkohol, köpa sex eller använda narkotika.
Om ölflickor
I Sydostasien, främst i Kambodja, finns det tusentals så kallade beer girls eller ölflickor med den huvudsakliga arbetsuppgiften att få kunder att dricka så mycket alkohol som möjligt. De är anställda direkt av ölmärket, lönen är låg och deras kostnader bokförs som marknadsföringskostnader och inte som personalkostnader. De jobbar på ackord, ju mer alkohol de säljer desto bättre lön och kunderna dricker mer öl om flickorna dricker öl tillsammans med dem.
De har korta klänningar med ölmärket tydligt uppmärkt,”I am miss Heineken”. De flirtar med kunder för att de ska välja att bli serverade av just dem. På en del ställen finns kontrakt och regler om att flickorna själva inte får dricka alkohol eller flirta med kunderna. I praktiken ser det helt annorlunda ut. De unga kvinnorna utsätts för sexuella trakasserier och en del har ett eget missbruk. Många av flickorna avslutar kvällen med att följa med kunderna hem för att bättra på den usla lönen så de kan betala deras barns skolgång.
En baksida med alkohol
Flickorna blir uppsökta i deras byar med lovord om att få jobb i staden. Fattigdomen driver dem att lämna sina familjer. Väl i stan jobbar de hårt, sju kvällar i veckan tills att de är utslitna eller fått HIV. Då är de förbrukade och sägs upp. Att återvända hem till byn är svårt, smittade med HIV och andra sjukdomar, med skam i kroppen och spruckna drömmar. Nya flickor hämtas från byarna och så fortsätter karusellen. Arbetsgivarna, alltså alkoholindustrin, säger att de följer alla regler och lagar som finns i landet. En lätt uppgift i ett land utan en alkohollagstiftning.
Jag vet att det här låter förjävligt och är svårt att förstå. För mig är detta det yttersta exemplet på hur det ekonomiska vinstintresset hos alkoholindustrin tillsammans med patriarkala strukturer fullständigt kör över mänskliga rättigheter. Men är allt nattsvart? Nej!
Finns det något ljus i tunneln?
Under decennier har flera organisationer jobbat hårt för komma åt problematiken. Fackklubbar har startats, lobbyarbete mot Kambodjas regering för att få till en alkohollagstiftning börjar ge resultat (utkast finns, om än urvattnat efter alkoholindustrins lobbyarbete) och kunskapen om problematiken om ölflickor har ökat.
Vad kan du göra?
- Prata om ämnet under nästa fikarast på jobbet
- Var vaksam när du reser nästa gång, rapportera om något ser misstänksamt ut
- Ställ frågor till hotell, restauranger och barer du besöker om hur deras personals arbetsförhållanden ser ut
- Ändra inte på din moraliska kompass bara för att du är i ett annan land
- Reser du i grupp, med kända eller okända personer, ta upp ämnet och ta tydligt ställning i frågan
- Skänk din nästa reseprocent till någon organisation, nationell eller internationell, som jobbar med frågan
Reseprocenten
Reseprocenten för sommarens resor kommer gå till IOGT-NTO-rörelsen som jobbar med alkohol som utvecklingshinder, alltså hur alkoholen är ett hinder för fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling och jämställdhet. I fallet Ölflickor och Kambodja jobbar IOGT-NTO-rörelsen och deras partners hårt med att få en alkohollagstiftning på plats. Ge en gåva här.
Läs mer här
- Artikeln om ölflickor i tidningen Accent från 2009
- Fackklubbar hos Diakonia
- Kampanjen fattigdom på flaska – om ölflickor
- IOGT-NTO-rörelsens arbete i Sydostasien
- Blogginlägget: Vi har alla vår börda – om turisters dubbelmoral och fotavtryck
Lämna ett svar