Resenonchalant – reser jag för mycket?

Om tre dagar åker vi på en månads resa och jag känner mig resenonchalant. Jag är förväntansfull men samtidigt så världsvan att jag nästan glömmer att förbereda mig. Som att resa blivit en de av vardagen – betyder det att jag reser för mycket?

Den här hösten har varit allt utöver det vanliga i arbetsbelastning och jag har inte alls kunnat ladda upp och förbereda mig för ännu en drömresa som jag velat. Ni vet, läsa artiklar på vagabond, kolla in tips från tripadvisor, likt en detektiv leta fram varenda blogginlägg som skrivits, bli medveten om vilket landet vi ska till genom att förstå dess historia och politik. Fantisera, drömma, planera. Planera om, sätta ut stjärnor på google. Allt det där som får mig som vill maxa allt, att känna den där garantin jag söker. Att jag kommer ta vara på allt som skulle kunna erbjudas nu när jag äntligen tar mig till mina drömdestinationer. Det där som ger en extra dimension till själva resan.

Och så finns allt det praktiska. Dubbelkolla att alla vaccin är påfyllda, ansöka om visum i tid till de länder som kräver det, leta reda på reseförsäkringscertifikatet, i mitt fall skaffa ett nytt pass, kopiera alla värdehandlingar, boka boende och hyrbil. Det där som är nödvändigt för att överhuvudtaget ens ta sig iväg.

Jag är resenonchalant!

Det är för lite fritid (eller så har jag prioriterat annat) i kombination med att inte känna mig tillräckligt stressad över alla reseförberedelser som jag har ogjort, som gör att jag är där jag är. Har länge försökt sätta ord på det och under veckan kom ordet till mig: Jag är resenonchalant.

Efter den där jorden-runt-resan så känner jag mig oövervinnerlig, som att jag är så världsvan när det kommer till resor att jag kan göra det med vänsterhanden och blunda samtidigt. Det handlar inte om inställning att allt löser sig, det lugnet har jag inte. Det handlar inte heller om att inte bry sig. Det gör jag verkligen, allt ska vara maxat. Det handlar om att jag känner mig lite avtrubbad och inte tillräckligt på tå.

För- och nackdelarna med att vara resenonchalant

Fördelar:

• Jag känner mig inte ett dugg stressad över att inte ha hunnit förbereda mig tillräckligt
• Jag får möjlighet att ta vara på det som dyker upp istället för att stirra mig blind på fix-idéer
• Jag är trygg med mig själv och min egen förmåga att hantera – what ever comes my way. Ungefär samma känsla som jag har när jag rider hästar: Det här kan jag.

Nackdelar

• Jag känner mig lite deppig för att inte ha kunnat gotta mig tillräckligt i det som komma skall
• Det finns uppenbara risker med att inte vara förberedd inför en så här stor resa
• Resor har blivit vardag. Inte tappat sin charm och inte mindre älskat av mig, men däremot inte lika speciellt, inte lika omvälvande.

Reser jag för mycket?