Om tre dagar åker vi på en månads resa och jag känner mig resenonchalant. Jag är förväntansfull men samtidigt så världsvan att jag nästan glömmer att förbereda mig. Som att resa blivit en de av vardagen – betyder det att jag reser för mycket?
Den här hösten har varit allt utöver det vanliga i arbetsbelastning och jag har inte alls kunnat ladda upp och förbereda mig för ännu en drömresa som jag velat. Ni vet, läsa artiklar på vagabond, kolla in tips från tripadvisor, likt en detektiv leta fram varenda blogginlägg som skrivits, bli medveten om vilket landet vi ska till genom att förstå dess historia och politik. Fantisera, drömma, planera. Planera om, sätta ut stjärnor på google. Allt det där som får mig som vill maxa allt, att känna den där garantin jag söker. Att jag kommer ta vara på allt som skulle kunna erbjudas nu när jag äntligen tar mig till mina drömdestinationer. Det där som ger en extra dimension till själva resan.
Och så finns allt det praktiska. Dubbelkolla att alla vaccin är påfyllda, ansöka om visum i tid till de länder som kräver det, leta reda på reseförsäkringscertifikatet, i mitt fall skaffa ett nytt pass, kopiera alla värdehandlingar, boka boende och hyrbil. Det där som är nödvändigt för att överhuvudtaget ens ta sig iväg.
Jag är resenonchalant!
Det är för lite fritid (eller så har jag prioriterat annat) i kombination med att inte känna mig tillräckligt stressad över alla reseförberedelser som jag har ogjort, som gör att jag är där jag är. Har länge försökt sätta ord på det och under veckan kom ordet till mig: Jag är resenonchalant.
Efter den där jorden-runt-resan så känner jag mig oövervinnerlig, som att jag är så världsvan när det kommer till resor att jag kan göra det med vänsterhanden och blunda samtidigt. Det handlar inte om inställning att allt löser sig, det lugnet har jag inte. Det handlar inte heller om att inte bry sig. Det gör jag verkligen, allt ska vara maxat. Det handlar om att jag känner mig lite avtrubbad och inte tillräckligt på tå.
För- och nackdelarna med att vara resenonchalant
Fördelar:
- Jag känner mig inte ett dugg stressad över att inte ha hunnit förbereda mig tillräckligt
- Jag får möjlighet att ta vara på det som dyker upp istället för att stirra mig blind på fix-idéer
- Jag är trygg med mig själv och min egen förmåga att hantera – what ever comes my way. Ungefär samma känsla som jag har när jag rider hästar: Det här kan jag.
Nackdelar
- Jag känner mig lite deppig för att inte ha kunnat gotta mig tillräckligt i det som komma skall
- Det finns uppenbara risker med att inte vara förberedd inför en så här stor resa
- Resor har blivit vardag. Inte tappat sin charm och inte mindre älskat av mig, men däremot inte lika speciellt, inte lika omvälvande.
Har grunnat på ett inlägg lite på samma tema. Dvs runt den där oron att man en dag ska bli lit FÖR lugn och typ glömma att skaffa visum eller nåt… 🙂
Det som är riktigt tråkigt tycker vi är när vi känner oss blasé. Vi åker till en plats och blir bara måttligt imponerade. Jaha Angkor Wat var ju fint, men som Bagan var det ju inte. Typ.
Då blir man orolig att man har ”tappat det” liksom. Som tur är så kommer wow-känslan alltid tillbaka, fast ibland kan den sitta långt inne, man är helt enkelt inte lika lättimponerad när man rest mycket.
Skrev det här för något år sedan:
http://4000mil.se/index.php/kan-man-bli-blase-pa-att-resa/
Den här gången glömde jag myggmedel, vaccinationskort och solglasögon. Självklara saker för en van resenär kan man tycka men man måste tydligen alltid tänka efter när man packar, på rutin gå det i alla fall inte än. Tack för länk ska kika in
Men alltså! Vi har ju till och med ett inlägg med en packlista, som läses flitigt av besökare. Men som vi själva glömmer att titta i, och så åker vi utan Dimor, pannlampor och myggstift…
Ojoj igenkänning på detta! Har inte svaren, men det känns som att jag hade kunnat skriva orden själv …
Haha, va roligt. Då kan vi nöja oss med att vi båda ingår i gruppen resenonchalister!
Lite så är det faktiskt för mig med. När folk frågar om jag har resfeber inför någon resa så vet jag knappt vad de menar. Men det är ju så att bär man gjort något 21 gånger så är det en vana. Så resandet har nog blivit en vana.
Ha en trevlig helg och hälsning från Riga
Frågan är om resevana är et problem eller om det bara har fördelar med sig? Går det att få till resevanan utan att glömma saker?
Resfeber vet inte jag heller vad det är. Men resiver, eller brinnande lust kanske jag ska skriva, har jag lika mycket av idag inför varje resa som för 25 år sedan. Kanske till och med mer idag för att min nyfikenhet tycks växa för varje år, jag vill se mer och mer av världen. Eller kunna varenda liten vrå av Bali eller Costa Rica. 😉
I resivern så finns det väl plats för att göra research och drömma sig bort, det är den delen jag saknar. Jag tar gärna tryggheten med resvana och peppen med resiver men nonchalansen, den är jag gärna utan! 🙂