Så händer det som inte fick hända men som jag tror att många av oss ändå känt inom oss. Förr eller senare är det Stockholms otur. Skräcken sprider sig men kärleken tar snabbt överhand.
Jag hade tänkt skriva ett helt annat blogginlägg idag men så kom gårdagens tragedi emellan. Allt ställs på sin spets. Världen stannar upp. Jag stod i köket fick en omninotis om att en lastbil kört in i Åhléns. Att min första tanke var att det måste vara en terrorhandling säger allt om samtiden. Inget fyllo, ingen enskild vårdslös förare, ingen psykiskt sjuk person. Utan en person som ville skrämmas, skada och döda.
En lådcykel är alltid bra att ha!
Jag hann aldrig bli rädd, jag var där och då hemma i trygga Alvik och kunde snabbt få tag på alla nära och kära. Vi gjorde ringkedja på jobbet och konstaterade snabbt att alla anställda var okej. Facebooks, Jag är okej-markering underlättade enormt. Fick tag på Emma och hennes dotter Lovis som var på väg hit från Umeå. De blev fast på hållplatsen innan Alvik så jag och Erik tog våra cyklar och hämtade upp dem. Någonstans ett glädjemoment mitt i allt.
Sverige levererar
Jag är imponerad av hur snabb, effektiv och tydlig våra myndigheter agerat. Polisen var snabbt på plats och grep en person bara några timmar senare, MSB var stringent och tydlig med sin information om hur vi skulle bete oss och vår statsministers budskap gick inte att missta. I kriser behövs ledarskap och det var precis det som Sveriges alla delar visade prov på.
Även om det är en enorm sorgedag för Stockholm, Sverige, världen så kommer min bestående känsla vara #openstockholm. Ett initiativ som snabbt spred sig. Folk erbjöd husrum för de som inte kom hem, samåkning organiserades som aldrig förr. Den värme och medmänsklighet som denna stads invånare visade prov på är det bästa beviset för att kärlek kommer vinna över rädsla. Tack till alla som hörde av sig och kollade om vi var okej. Tack till alla er som inger hopp. Det behövs verkligen.
Kärleken segrar
Vi måste hålla fast vid att terroristerna inte får styra oss som jag skrev om efter Brysselattacken för drygt ett år sedan. Vi måste fortsätta resa, möta människor. Det här är en underlig, och något obekväm, tanke men någonstans ser jag något positivt med att det händer även så nära som Stockholm. Jag vill att vi fortsätter att vara rörliga. Ingen går säker men ändå kan vi inte leva våra liv som om vi inte är säkra. Fler dör av cancer, trafiken, självmord varje år och det går åtminstone inte jag omkring och dagligen är rädd för. Även om rädsla aldrig någonsin är logiskt kanske den typen av fakta ändå kan hjälpa oss hålla fokus. Jag tänker alltså inte hämmas. Försiktighet måste vidtas och vi måste vara vaksamma men inte ändra hur vi beter oss eller begränsa våra visioner och drömmar.
Ägna nu de kommande dagar åt att tala om för alla ni håller kärt hur mycket de betyder för dig och framförallt varför du uppskattar att de finns i ditt liv. Sprid kärlek och omtanke. Tillsammans kommer vi alltid vara starkast.
Tankar till anhöriga och de som upplevde skräck den sjunde april 2017.
Lämna ett svar