Thailändsk vardag och morgonbestyr från åskådarplats i cykelsadeln

Thailändsk vardag, fylld av kontraster och glimtar av livet som levs. Så många frågor utan svar och så många människor som försöker leva livet så gott det går.

En morgontur med cykeln i Thailand i utkanten av staden Hua hin har visat mig mer av Thailand än alla timmar vi spenderat längs huvudgatan, strandkanten eller på nattmarknaderna. Jag besparar mig från att definiera vad som är ”det riktiga Thailand” men konstaterat som vanligt att utflykter bortom det klassiska är det mest givande med att resa.

Thailändsk vardag: Kontraster och ”kansken” jag inte får svar på

Kvinnan och bilarna

En äldre kvinna böjer sig över elden där vatten håller på att kokas. Hon har vågigt grått hår och rosa t-shirt. Om höfterna har hon ett tygstycke som skyddar hela nedre delen av kroppen från sol. Bakom henne finns något typ av boningshus men jag skulle snarare kalla det skjul. Kanske bor hon där. Kanske har hon bott där hela sitt liv. Fött barn som flyttat ut och sedan mannen dog blev livet både tråkigare och tyngre när alla sysslor måste göras på egen hand.

Tio sekunder efter att vi passerat kvinnan på vår morgontur med cyklarna möter vi två bilar. En stor Volvo och en Porsche. De är på väg till den internationella skolan några hundra meter bort för att lämna sina barn. Bilarna är värda mer än vad kvinnan tjänat i hela sitt liv. Kontrasterna över thailändsk vardag och människors olika förutsättningar i livet kunde inte blivit mer direkta och tydliga.

Land till salu och de färgglada husen

Vi trampar vidare. Passerar en tvätteria där den första tvätten redan hängts upp, en bilmekaniker använder en rondell utan hörselkåpor och några kvinnor har lagat frukost som förbipasserande köper på väg till jobbet. De små uppfarterna till husen är omsorgsfullt sopande, husen är fint målad i pastellfärger och taken i matchande plåt. Hundar skäller på oss när vi lugnt cyklar förbi men tycks veta precis var revirgränsen slutar.

Vägarna vi cyklar på är bra, asfalt eller betong utan större sprickor eller gropar. En grävmaskin bearbetar vägkanten för att hålla vägen bred och fin. Det står ”land for sale” överallt. Det finns nya fina bostadsområden redo att flytta in i med murar kring sig för att öka känslan av trygghet. Om tio år kommer området ha förändrat sig minst lika mycket som de gjort de senaste tio åren.

Ananasåker och kofösaren

Längs vägen växer bananträd lika naturligt som björkar växer i Sverige. Efter att ha sett tusentals bananträd hajar jag inte till. Det är inte längre exotiskt. Det är däremot att se en ananasåker för första gången. Sju procent av världens ananas odlas i Thailand. Plantorna går i ljus grönt, gult och rosa och i mitten växer den ståtliga frukten. Så vacker! En bit upp i bergen ryker det och en stund senare ser vi hur nya gröna skott växer med full kraft tack vare den brända marken. Problemen med utsläpp och förorenad luft är omfattande.

Vi möter en traktor med en gubbe som hejjar glatt på oss. Det kanske var ett tag sedan han såg en familj med två ungar fram och bak på cyklarna i det här området. Vi cyklar förbi en skock med kor som står i sin inhängnad i väntan på att få komma ut för dagen. De har de största öronen jag sett på en ko. Lite senare på cykelturen passerar vi en man som i godan ro håller koll på att korna får bete för dagen och att de håller sig borta från vägbanorna. Kanske är att fösa kor det jobb han haft hela sitt liv och kommer ha tills han somnar in.

Pojken och morfarn

Vi kommer fram till cykelturens resmål, ett café som heter Our’s café och som vi hoppas ska kunna serveras oss lite kylda dricker nu när temperaturen redan är uppe i trettio grader trots att klockan precis slagit 9. Caféet är stängt idag och imorgon står det på en lapp. Så snopet.

Vi får gå rakt över gatan för att köpa glass istället. En tolvårig kille sitter i kassan, en gubbe halvlivgger på någon sorts avdankad massagestol. Han ger honom info och order om vad han ska ta betalt för de olika sakerna. Inne i butiken råder totalt kaos. Gångarna är överbelamrade, det står kartonger precis överallt. Kylarna brummar för fullt med frostiga insidor och i taket hänger diverse som kan vara bra att ha: fisknät, cykeldäck, kylbagar. Det är dammigt och smutsigt, ett kik ut genom en bakdörr vittnar om ett område som inte fått så mycket kärlek senaste åren.

Varför går inte pojken i skolan? Varför städar inte gubben istället för att bara ligga där? Skulle de inte sälja mer med lite ordning och reda så det känns kul att komma in i butiken? Kanske är han en lat jävel. Eller så har han en ryggskada efter en arbetsplatsolycka som arbetsgivaren inte vill ta på sig ansvaret för. Kanske är det hans barnbarn som hjälper honom för att affären ändå ska gå att hålla öppet. Kanske har båda föräldrarna omkommit eller lämnat honom med morfar för att kunna försörja sig och familjen på annat sätt. Vem vet?

Kanske och kanske inte om thailändsk vardag

Att cykla en morgon, på för oss okända vägar i utkanten av Hua Hin, ger mer svar om thailändsk vardag och livet som levs än alla guider och resebloggar jag läst om vad som finns här att göra. Men det ger också fler frågor än svar och just livet för alla thailändare vi sett och mött. Några har flyttat till Thailand och sätter barnen i bra skolor, andra har gjort en klassresa och kan äntligen köpa sig ett större hus och några andra sliter på i både det stora och lilla. Människoöden, vanliga liv som rullar på och så många frågor jag hade velat ställa.

Här finns fler inlägg på temat lokalbefolkning och här är alla inlägg från vår långresa 2022-2023. (som tankarna till detta inlägg uppkom under).