Vätternrundan 2024 – OMG jag klarade det och Klassikern del II

Vätternrundan 2024 är fullföljd och pannbenet har bevisat sig igen. Långt ifrån en dans på rosor och med tre mil kvar satt jag i sjuktältet svimfärdig.

Träningen inför Vättern har gått så bra. Jag hakade på Strängnäs Cykelklubb (vilka varma människor i den klubben alltså!) och har fått till bra med mil i benen och många tips. Min kropp klarade att gå från fem mil som längsta pass till tolv mil veckan därpå.

Men, sen kom uppladdningen inför. Två veckor innan kör jag in i en annan cykel, vurpar och tappar andan. Dagen efter upp på cykeln igen och det känns okej men börjar känna av halsont. Därefter bestämde jag mig för att inte chansa och vilade. Tuff hosta och halsont i drygt en vecka, och en låsning i skuldran. På bättringsvägen sista veckan inför men inte helt opåverkad. Jo, det här med bra träning inför och kass uppladdning (magsjuka inför Vasan), jag börjar kunna det där nu.

Väl på startlinjen kändes det bra och jag vet att jag tänkte, ”Vad kan det finnas att skriva om Vättern efter mitt Vasalopp som var ett jävla drama?” Well, det finns saker att skriva om även efter detta lopp.

För den oinvigde tror jag att depåerna är ganska ointressanta men för den som har 315 kilometer framför sig är möjligheten att dela upp loppet i 3-5 mils etapper guld.

Så här kommer en racereport

Vätternrundan 2024 – min del två av En Svensk Klassiker

Från Motala till Ödesög 47 km. Snitthastighet 29,7 km/h och 4 min paus

Jag startar 06.12 efter en bra natt på en luftmadrass. Hyfsat snabbt tempo, låg bakom klungan som bildades av startgruppen. Cyklade ikapp en Jens som jag förpratat med på facebook om att köra ihop. Vi trampade på till Ödeshög, kändes peppigt och bra.

Till Ölmstad 83 km (inte till utan 47+36=83). Snitt 26,7 km/h och 19 min paus

Jag slet hårt i många uppförsbackar, ville inte tappa klungan vi låg bakom, ville hålla jämt tempo med Jens, orkade inte och kände att jag i Ölmstad kört över min förmåga. Lite orolig mage. Sa hejdå till Jens och blev peppad av klubbkompis på distans att äta mer och vila lite. So I did.

Till Jönköping 104 km. Snitt 25,2 km/h och 26 min paus

Mest utför och kunde hålla behagligt temp mestadels bakom andra. Kom fram till Jönköping sex minuter innan mitt mål (10.30) och hade en timme till godo för repet. Köttbullar och mos och vid gott mod!

Till Fagerhult 133 km. Snitt 23,5 km/h och 12 min paus

Efter Jönköping visste jag att det väntade många tuffa backar och jag ville inte känna någon stress vilket jag inte behövde. Började blåsa allt mer men hade den snett bakifrån så ska inte klaga. Hittade en fyrgrupp med gula strumpor och gula skarfs som jag började småprata med som också gjorde en svensk klassiker. Jobbigt i backarna men görbart. Fortsatte dricka mycket energidryck och knaprade olika bars varje halvtimme.

Till Hjo 171 km. Snitt 25,6 km/h och 38 min paus

En av de längre sträckorna mellan depå. Låg bitvis bakom enstaka cyklist och cyklade en del själv. Började känna en enorm tristess. Räknade kilometerna för att komma över hälften vid 157,5 km men tyckte det var svårt att motivera mig till att köra dubbelt så långt. Lite mycket fart i magen, Tog immodium, alvedon och ipren. Jobbigt att äta lasagne men rädd för att inte få i mig tillräckligt med energi. Hittade igen samma fyrgruppen och sa att jag behövde sällskap. De var räddningen nästan resten av loppet.

Till Karlsborg 204 km. Snitt 23,9 km/h och 17 min paus

Ganska lättrampat och kul med sällskap. Började mulna på och kände att jag inte orkade hålla samma tempo men tänkte att det gör inget bara jag kommer framåt. I depån inser jag att jag inte måste dra upp cykelbyxorna över axlara (som brottardräkt för den oinvigde) och toastoppen kan därmed gå dubbelt så snabbt! På väg ut från depån hejar Erik och barnen och det var fint att se dem som hastigast.

Till Boviken 225 km. Snitt 23,3 km/h och 13 min paus

En del backar, så mycket mer minns jag inte. Det mesta flyter ihop. Äter banan, bullar och blåbärsoppa i depån. Får största kramen av barnen och Erik och känner mig tacksam att de inte är så långt bort om det behövs. Där och då konstaterar fyrgruppen och jag att det är tre gånger tre mil kvar och snart är vi nog ändå klara med det här. Påt igen.

Till Askersund 256 km. Snitt 24,5 km/h och 15 min paus

Första trean kändes okej, ganska flakt, bara sex mil kvar. Mera kramar av barnen, mera blåbärsoppa och mera banan.

Till Godegård 284 km. Snitt 20,2 km/h och 32 min paus

Sen började den värsta delen av loppet. Med 28 mil i benen ska en av loppets högsta punkter passeras i den så kallade Jesusbacken där en präst står och välsignar de som kommer upp. Jag tänkte att hon hade gjort större nytta nedanför backen än väl uppe men sa ändå tack när jag passerade. Här går regnet från dugg till vanligt regn och min regnjacka kommer väl till pass. Backarna tycks aldrig ta slut, det var helt sjukt. Denna del är också en omdragning pga trafiksäkerhet så sedan några år tillbaka är Vättern 315 och och inte 300. Där på slutet gör 15 km i uppförsbackar mycket!

Framme i Godegård med tre mil kvar börjar jag frysa och går mot sjukvårdstältet. Får en filt och sen sitter jag där och gnyr och vaggar fram och tillbaka. Skakar, håller på att svimma, vill sova. Kan inte för mitt liv se framför mig hur jag ska klara tre mil till. Ont i magen, håller på att tappa balansen. Dom säger att jag har saltbrist. Får i mig två glas resorb och gråter mot en stor mans axel. Fruktansvärt obehagligt. Huvudet säger du kan inte ge upp nu, kroppen svarar: Är du dum i huvudet, ser det ut som jag klarar en enda meter till? Jag säger till fyrklövern att de kan åka utan mig och de säger att jag ska i mål på något sätt men jag tror dom inte.

Jag sitter där en stund till. Det regnar och jag fryser men jag kan åtminstone stå på benen. Jag har cyklat i fjorton timmar. Hittar en tjej som jag frågar om jag får haka på. Hon har modet uppe, har cyklat sen 02.50, har ett knä som gör ont så i uppförsbackarna trampar hon med ett ben. Men hon gör det ändå för hon har pannben.

Till Motala 315 km. Snitt 17,2 km/h sista sträckan

Tjejen och hennes partner lotsar mig i mål. Han tar vinden, hon håller koll på att jag håller mig på vägen. Erik kommer med långbyxor och en extra tröja. Regn och motvind kl 21 på kvällen. Jag håller på att somna, får slå mig i ansiktet för att inte vara en trafikfara. Knaprar dextro med oklar effekt.

Dom peppar. Jag och tjejen finner varandra i att vi båda tyckte att ska en klassiker göras så ska den göras ordentligt, tjej- eller halvklassikern var inget alternativ för någon av oss. Hon har glitter i ansiktet som hållit hela vägen och jag är dom evigt tacksamma för att jag kunde fullfölja detta lopp.

Genomblöt och helt slut trampar jag mig igenom Motala och in på upploppet. Där står Erik och barnen och hejar och jag faller i gråt när jag får en kram och ännu mer när jag får en medalj. Så jävla glad att jag fick tillbaka kraft nog att cykla de sista tre milen.

Resultat Vätternrundan – hur gick det?

Den totala tiden är inte viktigt för mig. Det tog 16 timmar och åtta minuter varav knappt tre timmar i depåer. Det som däremot är viktigt är att jag kände att jag orkade trampa på större delen av loppet och det gjorde jag. Snitthastigheten blev 19,5 med pauser, 23,9 med pauser borträknade. Tar jag dessutom bort de sista sex milen blir min snitthastighet 25,3 och mitt mål var att hålla 25.

Jag tänker inte låta de sex sista milen med regn, motvind, saltbrist, 26 mil i benen och 12 timmar i sadeln definiera mitt lopp, det låter jag de första loppets första 80 procent göra.

Under Vasaloppet fanns aldrig tanken på att bryta. Jag tänkte bara att för mycket står på spel och att det här bara måste gå. Magen i uppror men jag hade okej med energi. Den här gången var jag faktiskt inte säker på att jag skulle klara det. 10 procent av ett lopp är nästan i mål, men tre mil när en inte har balans eller ork att stå på sina två ben kändes övermäktigt. Det går att skida långsamt , vila ögonen och ändå inte utsätta sig för livsfara. Så är inte fallet på cykel.

Nu är det över och bara det roliga kvar!?

Vasaloppet kan jag absolut tänka mig att göra igen, helst då utan magsjuka och töväder inför. Men ska jag cykla Vättern igen då behöver jag ha ett gäng som jag vet att jag kommer cykla med från start till slut, där vi alla vill hålla hyfsat jämn hastighet och jag är tränad för att orka det utan att ha tre timmars paus. Jag har svårt att se att detta tillstånd ska infinna sig så jag ser det som att det blev Vättern once in a lifetime och jag gjorde det!

Klassikern har nu två små ”futtiga” lopp kvar, åtminstone i jämförelse. Tre kilometer simning och tre mil löpning. Gör jag båda långsamt kommer det ta mig mindre än sex timmar totalt vilket är hälften av Vasan och nästan en tredje del av Vättern. En baggis! Säger jag malligt utan att ha varken simmat längre än en kilometer i mitt liv eller sprungit mer än en mil. Samtidigt har jag överskattat min egen förmåga inför både Vasan och Vättern. Den som lever får se!

Stolthet och lärdom

Jag är stolt över mig själv. Både för de 26 ”snabba milen” och de sex långsamma. Även om det inte fanns ett tidsmål så var jag tvungen att förlika mig med lång tid i sadeln när tempot sänktes och att göra om målet till att fullfölja oavsett om jag så ska gå med cykeln de sista milen. Jag är tacksam att det fanns personer i sjuktältet som fångade upp mig och att jag hade ro att vänta in ork istället för att ge upp. Det är kanske den största lärdomen att ta med sig för framtidens alla möjliga utmaningar.

Här finns alla mina inlägg om En Svensk Klassiker