Vasaloppet 2024 – den värsta resan i mitt liv och Klassikern del 1

Vasaloppet 2024 går till historien som nr 100 i ordningen men också som ett av de med tuffast förhållanden. För mig var det a perfect storm.

Att göra Vasaloppet 2024 var för mig i paritet med att föda barn. Herrejävlar vad min kropp, och knopp, slet för mig. Jag sitter och kollar på sändningen i efterhand och en intervjuad som åkt 30 lopp sa just att detta var ett av de absolut tyngsta åren.

Den korta sammanfattningen av Vasaloppet 2024

• Det var lerkaos på parkeringen så bilar kom inte fram i tid, missade starten och våra seedingsled var sen länge passerade.
• Första backen var en fröjd och tankarna KBK
• Fram till strax efter Evertsberg (lite drygt halvvägs) var min kropp i upplösningstillstånd med ett inre inbördeskrig
• Andra halvan av loppet var kroppen och jag i enad front mot reptider, den slet som en oxe och krigade på varenda meter. Inget kunde stoppa mig från att göra del ett av en klassiker.
• Sista milen var slitsam men skön på sitt sätt.
• Målgången var känslosam.

Vasaloppet 2024 – race report och min upplevelse

De ofiltrerade detaljerna om min dag i spåret

Ta sig till start – och missa den

Vi sov lite norr om Lima, 16 minuters bilfärd till Vasaloppsstarten vanligtvis. Vi visste att det skulle vara kö, men att det skulle ta 1,45 minuter var långt ifrån vår föreställning. Utanför fönstret började folk jogga mot starten när det var 5 km kvar. Vi satt lugnt kvar. Trafikkaoset berodde på leråkrarna till parkeringar och bilar som inte kom därifrån.

Första backen – kul att vara igång

Till start kom vi till slut och jag och bror passerade startlinjen 8.30 och kunde således ansluta oss till slutet av led 10 som börjat knata upp för backen. Det rörde sakta på sig och 9.40 var vi uppe på loppets högsta topp. Det var därifrån jag hade min målbild om att det skulle ta 9 timmar. Det rullade på i början men ganska snart började jag känna att kroppen inte svarade.

De flacka myrarna – halvtrist och motigt

Över myrarna var sikten 100 meter. Det var mycket folk, många som inte hade vett att respektera att kliva till höger när plats finns så att det skulle gå att åka om. Spår var inte att tala om. Sockerblött men inte trögt. Det som skulle vara lättstakat var snarare någon typ av gå-diagonalåkning.

Mångsbodarna – break down nr 1

I Mångsbodarna (24 km) mötte jag upp Erik och barnen och då brast det för mig. Förbluffad över min reaktion och insikt om att jag slitit jävligt hårt och samtidigt har 75 procent kvar. Krama barnen var fantastiskt och hemskt på samma gång.

Kilometer 24 till 48 – inbördeskrig, svimfärdig och tårar

Mångsbodarna till Evertsberg var loppets absolut värsta del. Blött, sladdriga spår. Pickelpist i nedförsbackarna som snarare sliter än vilar. Huvudet, magen och kroppen satt inte ihop. Svartnar, svimfärdig, törstig, magknip. Veckans magsjuka, morgonens ändtömning, mensvärkens närvaro och så att utsätta kroppen för den värsta prövningen den upplevt med urusla förutsättningar blev för mycket. Jag var känsligare än en tonåring. Grät när jag såg 100årsjubileumsinstallationen av nordsvensk häst och spelmän. Grät när jag såg en skylt ”Idag är du stark”. Grät när jag såg pistmaskinen komma emot oss och gav oss nya spår. Grät när jag tänkte på familjen. Fy fan så hemskt det var. Drack mycket, fick i mig geler, åt en macka. Lika tungt. Försökte lyssna på musik men för trångt i internet så ingen kontakt.

Hittade till slut en offlinelista som heter You are the light. Så skönt. I med Alvedon och Ipren, kanske lite bättre men fortfarande jättetungt att göra Vasaloppet 2024.

Halvvägs och Evertsberg – jag orkar inte. Men har inget val, jag måste.

Passerar skylt 45 och känner ”om det här är första halva, hur fan ska jag orka lika mycket till, det var ju nu jag skulle känna mig stark”. Kommer till Evertsberg, bryter ihop igen av att få krama om familjen. Byter strumpor, lite ompysslad av Eriks bror och tjej som är sjukvårdspersonal där. Äter en till alvedon. Går på toa och kissar lite, kommer inget mer. Tar en tugga av en macka till men spottar ut. Kan inte äta. Blåbärssoppa och buljong. Alltså buljongen, vilken räddning. Det enda salta att inmundiga på hela dagen. Så jävla gott. Lämnar Evertsberg med några minuter tillgodo innan repet. Hulkgråter och biter ihop.

Plötsligt släpper det – kroppen fungerar igen

Sen vet jag inte vad som händer men det är som att kroppsdelarna hittar varandra igen i nedförsbackarna. Plötsligt känner jag igen mig. Jag är som en oxe, en autopilot och bara skidar, skidar, skidar. Orkar staka när det är flakt trots att de enda spår som finns att tillgå är de som de framför just skapade. Går om person efter person i varje backe. Det är helt sjukt så stark jag känner mig. Ingen koll på klockan och jävligt rädd för att missa reptiden så jag bara kliver på allt vad som går. Hinner reptiden med hyfsad marginal i Oxberg och ännu bättre i Hökberg och tänker att det här kanske ändå går.

Mörkret faller, några har pannlampor och vi lägger kilometer efter kilometer efter oss. Upp för Lundbergsbackarna och de känns som de aldrig ska ta slut men jag orkar ändå. Ljumskarna värker, ena axeln vill ge upp. Kämpar på.

Framme i Eldris – smärtsamt och slitigt sista milen

Väl framme i Eldris, sista kontrollen med 9 km till mål kurrar magen men jag kan ändå inte förmå mig att äta. Matar på med vätska. Går på toa och magen är i uppror men inget händer. Gråter en skvätt till och njuter av känslan av att när man kommit till Eldris då får man åka i mål och jag känner där och då att jag kommer klara det här. När jag åker ut från Eldris hittar jag ett sällskap och vi har mycket gemensamt. Uppvuxna några mil i från varandra och hon känner bror och hans tjej. Vi åker parallellt sista milen, peppar och pratar. Så otroligt fint att dela sista biten av Vasaloppet 2024 med någon annan.

Målgång – det värsta är tydligen inte över

I mål hejjar Erik och barnen. Faller i tårar igen när jag ser dem. Gråter från att jag passerar mål tills jag får min medalj och när jag kramar om Erik, barnen och bror. Under Vasaloppet grät jag mer än jag gjorde under ett bröllop och två förlossningar. Det sammanfattar dagens kamp ganska väl.

Jag är hungrig och har magknip. Om jag trodde att det värsta var gjort så hade jag fel. Tar oss till bilen, andas häftigt. Har fruktansvärt ont i magen. Stannar bilen och löser problemet. Ska spara på detaljerna, förlåt Moras parkförvaltning. Tar oss till bagageutlämningen. Förlåt Parkförvaltningen en gång till. Får i mig ett äpple. Fruktansvärd smärta. Lämnar Mora knappt två timmar efter målgång. Somnar i bilen. Får i mig en korv i Rättvik. Sover hela vägen hem i bilen. Erik kör in på uppfarten 01.30. Då har han peppat tre åkare under dagen, hållit två barn på humör i 12 timmar och själv varit vaken i 17,5 timmar. Hjälten alltså.

Med lite distans till distansen

Så här två dagar senare bleknar smärtan och andra minnen blir starkare. Jag gjorde det!! Kroppen är stel och öm men i bättre skick än jag väntat mig.

Skidorna var svingrymma, jag hade bättre glid än de flesta. Precis lagom varmt klädd förutom fötterna som blev blöta klumpar. Min rädsla om att frysa blev snarare motsatt. Häftigt att dela upplevelsen med så många andra. Alla slet på sitt sätt. Även om jag inte riktigt hade hjärnkapacitet till att ta in omgivningarna så var det ändå väldigt fint att få göra Vasaloppet i dess kulturlandskap och korta stunder njuta av fäbodar och vackert landskap.

Ett annat sätt att sammanfatta loppet är detta.
Kilometer 90-87 pepp och glädje
86-48 kraftlös och pannben som tog mig framåt
47-9 stark och kraftfull, tackar vinterns träning för det
8-0 sliten och återigen pannben som tog mig i mål

Varför motiverad till 12 timmar i spåret i Vasaloppet 2024?

Jag har funderat på vad som fick mig att fullfölja och svaret är att det stod så jävla mycket på spel. Skulle jag bryta innebar det också att jag också avbryter hela mitt enda livsförsök att göra En Svensk Klassiker. Jag slutar på 12 timmar och 20 minuter. Även om jag inte missat starten och förlorat en halvtimme + att hamna i led 10 istället för 8 som jag seedat mig till så hade jag ändå inte nått mitt mål om 9 timmar efter första backen. Men det gör absolut ingenting. Jag vet att jag gjorde mitt allra, allra bästa och lite till. Då var jag uppgiven och hade svårt att hålla tankarna helt positiva, idag är jag bara så extremt tacksam för att kroppen ändå bar mig igenom detta.

Tack alla som hejat på plats, digitalt, i telefon. Det är många fler än jag väntat mig. Det glädjer mig otroligt mycket. Tack, tack, tack!

Här finns alla mina inlägg om En Svensk Klassiker