Afrikas sydligaste punkt. Där haven möts. Där jag sedan barnsben drömt om att få vara. Känna det kyliga vattnet och veta, mer söder ut än så här kommer jag inte på den afrikanska kontinenten. CHECK!
Kommer ni ihåg sällskapsspelet den försvunna diamanten? För mig var det en storfavorit och mitt tioåriga jag hade alltid samma taktik: Ta dig ned till Kapstaden och få bonusen, leta dig sen norrut, plocka upp den försvunna diamanten på vägen och ta dig tillbaka till Kairo i mål. Ända sen dess har jag drömt om att att åka till Afrikas sydligaste punkt. Tänk att jag haft siktet inställt i 20 år och att min barndomsdröm i slutet av 2016 gick i uppfyllelse.
En dagsutflykt från Kapstaden
Från Kapstaden är det en tre timmar lång landskapsvacker körning till Cape Agulhas som är Afrikas sydligaste udde. Längs kustvägen sista biten som leder till södra punkten följer det ena vräkiga huset efter det andra. Pool på taket, stora fiskeutrustningar, tunga bilar, surfare. De som bor där, stationerat eller tillfälligt, lever nog ett rätt gott liv.
Vi vek av från asfaltvägen. Jag satt på helspänn, snart snart snart! Hur kommer det se ut? Hur kommer det kännas? Körde en mycket gropig väg (var glad att vår bil var av det högre slaget) och kom fram till en liten vändplan där vi parkerade. På med solskyddsfaktor och traskade sista biten. Känslan av att vara vid en kust var påtaglig. Doften från havet, blåsten som slet tag i håret, sand överallt.
Haven möts vid Afrikas sydligaste punkt
Jag hade en illusion av att kunna gå en sväng i vattenbrynet men det var alldeles för svår terräng för det. Ett litet dopp av tårna fick jag i alla fall möjlighet att göra. Jag som är löjligt förtjust i landmärken njöt maximalt av själva vetskapen av att HÄR MÖTS HAVEN. Jag står med en fot i Indiska oceanen och en i Atlanten!
Kuriosa: Det råder delade meningar om vart haven egentligen möts. Som jag har förstått det så går själva gränsen vid sydspetsen men däremot så möts de två olika strömmarna: Atlantens Bengualström med Indiska oceanens Aghulaström vid Godahoppsudden.
Tack och lov var det inte överfullt av turister när vi var där, det gick att få bilder utan selfiepinnar och okända människor. För att få en bild på sig själv och monumentet för sydspetsen fick vi vänta på vår tur och kunde inte posera hur länge vi ville eftersom fler väntade otåligt. Det är ju bara att inse att fler än jag har kört tiotals mil bara för att vara just där.
Så var det värt omvägen?
Ja. För mig som fantiserat om detta så länge och haft det på min bucketlist jag vet inte hur många år var det det. Jag skulle inte åka dit igen, nu är det gjort och själva upplevelsen i sig är inte särskilt märkvärdig. Det är ett hav, en massa stenar, en cementklump med en skylt. Så om du inte har någon grej av att vilja checka av det, är omvägen inte värt det. Om du när du är 85 kommer fundera på hur det egentligen känns att sitta på en klippkant och se vågorna slå in mot land, do it!
Mer läsning om Södra Afrika
Alla mina inlägg om
Men så coolt ändå. Tänk att du har varit där!
Ja, dags för sydamerikas sydspets nästa gång…
Verkligen en häftig grej! Och så vackert, det havsblå!
Färgerna var skitfina! Ditt röda hår hade varit en nice kontrast!
En plats som jag också checkat av på min ”måste lista” och då är det både läckert och värt omvägen.
Snyggt med handstående! 🙂
Ja, det var absolut värt svängen men inte så värt att jag skulle göra det igen. Finns många sånna ställen som jag så gärna vill besöka men mest troligt bara kommer göra en gång.
Tack!