Året är 2007. Jag har spenderat fem månader i Tanzania och umgåtts mycket med ett gäng killar varav en jag kärat ned mig i fullständigt. Det är min sista kväll i landet och min plan är att bjuda de tre killar jag umgåtts med mest på middag.
Killarna lever på ett par tior om dagen så att äta middag på restaurang i västerländsk bemärkelse händer sällan. När vi möts upp märker jag av en påtagligt dålig stämning. De tjafsar på swahili och jag förstår bara enstaka ord. Kontenta jag får med mig är att en anklagar en annan för att ha rökt på och den personen anklagar i sin tur den första för att ha druckit alkohol. Substanser som båda bör undvikas enligt Allah och jag mig bara så trött på att alkohol och droger ställer till det på alla plan hela tiden.
Det slutar med att vi splittar på oss, jag och min dåvarande lover Kivuri drar in mot stan, de andra åker hem. Väl i city börjar Kivuri snacka med några barn som bor på gatan. Han frågar hur läget är, hälsar så där som bara coola killar i Östafrika gör. Mambo Vipi? Schwali kabisa! Han känner många gatubarn i Dar es Salaam eftersom han själv spenderat ett gäng år på barnhem och på gatan. Den omtanke han visar mot de barnen som har det allra tuffast är bland det finaste jag sett.
Lång historia kort, det slutar med att jag och Kivuri går på restaurang och en av småkillarna följer med. Vi beställer in spagetti och köttfärssås och den lilla späda killen ser totalt bortkommen ut. Vet inte hur han ska använda besticken, har aldrig snurrat spagetti på en gaffel. Han har mest troligt aldrig sutta vid ett bord med vit duk och han är överlycklig över att få dricka en coca cola. Han proppar magen så gott det går och det som blir över (vilket är väldigt mycket) stoppar vi ned i en doggybag som han tar med till de andra barnen på gatan som inte följde med. Det var en så fin kväll.
Jag har aldrig känt att mina pengar kommit till mer rätta än där och då. Känslan av att få mätta bara ett barns mage en kväll. Se hans ögon, hans rörelser. Dela denna lyckliga, men ändå sorgliga, stund med Kivuri. Känslan att veta att jag spenderade mina sista tanzaniska shilling på en måltid till ett barn istället för att lägga dem på några bråkiga vuxna grabbar. Den kvällen somnade jag gott och jag är så glad att kvällen slutade som den gjorde trots att det inte var min plan.
Att reflektera över hur och till vad jag använder mina pengar när jag ute och reser är för mig ytterligare ett sätt att resa medvetet. Aktivt välja om jag ska lägga min semesterkassa på en läsk till eller lägga i en tiggande persons hand. Aktivt välja från vem alla försäljare jag köper min frukt, kanske finns det någon som ser ut att vara i större behov av pengar än den andra. Det handlar inte om att skänka en massa pengar, att aldrig få pruta, att bara välja lokala restauranger. Det handlar om att låta det vara en tanke eller två genom huvudet och fundera på vad mitt agerande får för konsekvenser, både bra och dåliga. Det handlar om att det inte alltid går att göra aktiva val men att då vara medveten om att detta är ett passivt val där det blir som det blir vilket också är helt okej.
Nu är jag nyfiken: Har du någon gång känt att dina pengar fått ett större värde än bara det monetära när du spenderat dem på något eller någon?
När vi är ute och reser ger mycket dricks ibland mer än vad maten kostade. 5kr för oss är ingeting jämför med någon i Indien tex. Vad jag avskyr är snåla turister som tar prutandet till en lek där man ska få ner priset så mkt som möjlig. Tycker man att den är värd 5kr så köp den trots att man vet att den verkliga priset är 2kr. 3kr kan göra skillnader för person du köpte den ifrån! Han kanske har 3 små barn att mäta. Eller du kanske är hans enda kund för dagen? Vissa vill ju inte känna sig lurad men ibland får man svälja stoltheten och tänka på någonting gott istället!
Bra tankar, tack för dem. Ger min inspiration till ett nytt inlägg på det temat Pruta. Jag tänker precis som du när det gäller värdet av pengar och stoltheten, klokt!