Att möta sina egna förfäder i vitögat

Posted on

Omtumlande besök på ett slavfort får mig att fundera över mina förfäder. Och vad mina framtidsmödrar kommer tänka om mig, mina systrar och bröders beteende i nutid om några sekel fram i tiden.

Några av mina dagar i Ghana spenderar jag i Cape Coast. 15 mil väster om Accra känd för sin strand och sina slavfort från den mörkare delen av historien.

Kanske är det detta jag älskar med att resa. När hjärnan få gå på högvarv. Det blir inget glammigt livet-är-en-fest-och-jag-älskar-att-resa-inlägg. Det blir snarare ett inlägg av tankar och rese-verklighets-check-up kantade av ångest.

Förfäder cape coast castle
Cape Coast Castle. I den övre våningen bodde guvernören, under marken trängdes slavarna. Så levde våra förfäder.

Historiska förfäder i kolonial kontext

Jag har besökt det forna slavfortet Cape Coast Castle. Om den upplevelsen i sig ska jag berätta mer om vid tillfälle. Här och nu är det enda jag kan tänka på människans grymhet då och vad som kommer sägas om nutiden år 2318?

Jag vet inte hur människan (eller européen menar jag) tänkte då, under 400 år av slaveri. Tyckte de att behandla människor sämre än boskap var rimligt? Gick de och la sig med en god känsla i magen medan de visste att folk dog i sin egen skit? Det är lätt att förfasas över det. Hur kunde vi låta det fortgå? Var det några få som utförde medan den europeiska befolkningen passivt accepterade eller visste de inte ens? Eller tyckte alla ljushudade människor att det var helt normalt?

Men så undrar jag: Om 300 år, vad kommer vi tänka om västvärldens sätt att behandla människor 2018? Vad kommer vi vilja ta avstånd från, skämmas över, önska att det aldrig hänt? Är det barnarbete? Synen på samer och romer? Sömmerskor i fabrikerna? Västvärldens järngrepp av utvecklingsländernas ekonomiska utveckling när det kommer till bistånd och lån? Turismens exploatering kring andra människors hem?

förfäder cape coast castle
Den svarta porten i mitten kallas the gate of no return, de slavar som föstes ut genom den dörren kom aldrig mer tillbaka.

Kolonialism i nutidens format

Sedan en tid tillbaka går jag i många tankar kring postkolonialism. Ett ämne jag önskar att jag kunde mer om. Jag kan inte den teoretiska definitionen i huvudet. Här och nu utgår vi från att definitionen av kolonialism är att sko sig på andra människors bekostnad, att anse sig ha mer rättigheter än andra och även var lite bättre än alla andra. På 1600-talet tog det sig i uttryck som bland annat slaveri och att suga ut resurser med våld. Men även utrotande av lokala kulturer och religioner och införandet av den egna.

Postkolonialism, alltså efter-kolonialism är således den ”moderna” formen av kolonialism. Hitler? Hur vi i dagens moderna samhälle gör precis samma sak, skor oss, våldför oss, ser oss som lite mer utvecklade. Fast i andra former. Vi bygger välstånd i vissa delar av världen medan andra delar sliter för brödfödan.

förfäder cape coast castle
Det gäller att försvara sig. Mot vem? De andra européerna som slogs som att få styra över slavforten

Att resa – en del av att vara postkolonialt

Tankarna för mig till att resa, precis som mina förfäder gjort. Mina resor idag, som jag vet i grunden bygger på nyfikenhet och där det inte är meningen att förstöra för andra människor, snarare bidra till utveckling. Men där konsekvensen kanske ändå är just det. Att jag eller vi förstör. Att kommersiella aktörer går fram som en ångvält medan den lilla lokala människan får flytta på sig. För min resas skull. Vi kan inbilla oss att service är något vi betalar för och sedan får i utbyte och att vi därmed är jämlika. Nej, det fungerar inte så. Maktförhållandet består. Vi klarar oss utan massagen på stranden, för andra är det levebröd.

Jag är djupt rotad i min övertygelse om att resor är bra för världens utveckling och att det finns bra och dåliga sätt att göra det på. Men ändå. Varje gång jag reser utanför den så kallade västvärlden blir jag smärtsamt påmind om min överklass. Om att vithet är lika med rikedom. Hur förhåller jag mig till det? Hur agerar jag i det? Hur reser jag utan att spä på, kanske till och med motverka detta faktum? Om det inte går att resa utan att spä på, vill jag då fortsätta resa?

förfäder i Cape coast castle
En utställning inne i slavhålorna för att förmänskliga känslan. Ont i magen.

Tänk högt med mig

Jag har långt ifrån tänkt klart. Jag har bara börjat. Säkert innehåller det här inlägget både snedtramp och klumpiga formuleringar. Men jag låter det vara så, jag vill tillåta mig att skriva även det som inte är helt genomtänkt. Så hjälp mig, tänk högt med mig. Och du behöver inte ha en master i kolonialteori för att få uttala dig. Vi hjälps åt att förstå oss själva, varandra och världen i stort.

Fler inlägg om Ghana finns i kategorin Ghana

12 thoughts on “Att möta sina egna förfäder i vitögat”

  1. När jag var i Brasilien i januari läste jag också en del om Brasiliens historia. Utan att ha facit i hand eller prata för alla, så sov man nog rätt så gott på övervåningen när slavarna satt i källaren. Man tänket helt enkelt att de inte var människor på samma sätt. Och i vissa fall gjorde man nog som idag, man tänker helt enkelt inte, man drar inte slutsatsen. Slavar år 2018 finns det ju tillräckligt av ändå runt om i världen i allt från sexhandel till tvångsarbete. Amnesty har ju uppmärksammat det en del men det är klart, det är ju så långt ifrån de flesta svenskars vardag att det knappast är något för tabloidpressen.

    1. Jag vill verkligen tro att det är precis så, att folk visste men tyckte att det var dåligt men inte hade makt eller visste hur de skulle göra något åt det. Jag vet att tvångsarbete pågår men känner att det finns få saker jag kan göra åt det, förutom att ägna mitt liv åt det men då är det ju något annat proble som får mindre uppmärksamhet. Vet du om det finns nån kunskap om vad den stora massan tyckte om slaveriet back in the days?

  2. Åh, du och Wilda har verkligen dragit igång min hjärna idag med olika etiska frågor och resonemang alltså 😍 Vilket också, om vi ska vara lite tuffa, är jävligt lyxigt att kunna starta sin morgon med istället för att tänka “hur ska jag överleva idag?”. Har funderat en del på privilegiumet som resande är och innebär och jag upplever som du att det är en av de mest berikande sakerna som man kan göra i livet. Men enkelt är det inte alltid och jag har egentligen mycket mer jag vill bolla vidare med dig om men det får vi återkomma till. Ha en fortsatt fin resa nu!

  3. Intressant att läsa fina och kloka tankar. Tankar som tål att funderas och grunnas på innan jag kan tycka något i frågan. Men ditt blogginlägg får mig att tänka på boken jag nyligen börjat läsa som heter: Vända hem skriven av Yaa Gyasi. Boken handlar om: Den skildrar slavhandelns konsekvenser under flera generationer, från 1700-talet ända fram till idag. Frågan som ställs är om människans jakt på identitet och hemfärd också kan bli hennes väg till försoning. Boken inleds med två unga systrar ovetande om varandras existens.

    En bok som verkar lovande.

  4. Jo. Men tänker också att postkolonialism är inte bara utsugande utan att den nya trenden är att se till att det går bra för det postkoloniala samhället (t ex Chile/ peru/ Sydamerika) så att en kan sko sig ännu mer på det. Dvs inte suga ur (för mkt) en balans där en vill att det växer i takt med att en kan suga ur. Hänger du med? Typ USAs inflytande över Sydamerika.

  5. Jag är ganska säker på att redan nästa generation kommer att fördömma det sätt tidigare generationer (särskilt vår) har slösat med jordens resurser och orsakat oreparerbara skador på miljön genom vår icke hållbara livsstil (i västvärlden), konsumism, egoism, kortsiktighet och girighet. Där kommer även allt onödigt resande in. Även djurhållningen borde väcka avsky och fasa i backspegeln. Tyvärr kommer nog kommande generationers livsvillkor (brist på vatten, naturkatastrofer, mer folk på flykt) vara mycket tuffare än nu så kanske kommer det att handla mer om överlevnad än reflektion och humanism. Jag tror inte att mer utveckling kommer att lösa miljöproblemen. Jag tror vi måste se sanningen i vitögat och dra i bromsarna.

    1. Så kan det säkert vara, att en sådan kritik ligger närmare i tiden än 300 år. Du lyfter många viktiga problem och frågor som vi absolut måste ta tag i men att utveckling inte skulle vara en stor del av lösningen på miljöproblemet – om det tycker vi helt enkelt olika.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *