Drömmen om Antarktis och att känna sig som en viking

Visst har jag en dröm om att resa till Antarktis. Frågan är varför och om jag någonsin kommer prioritera att resa dit.

Den onåbara kontinenten Antarktis

Jag tror att jag varit nyfiken på Antarktis så länge jag vetat att det finns land under de enorma ismassorna. Det fick jag lära mig i mellanstadiet och att det därför räknas som en sjunde kontinent. Redan då fanns en ouppnåelig dröm om att åka dit för att kunna bocka av att jag besökt alla kontinenter.

Från att ha varit den där onåbara drömmen har jag nu insett att åka till Antarktis eller inte enbart beror på hur jag prioriterar. Det går resor dit, det finns expeditioner att hoppa på. Två-tre veckor ledig kan jag skaffa mig och ekonomiskt handlar det om spara ihop tillräckligt med pengar samt avstå en del andra resor till förmån för att kunna åka dit. Det är alltså inte omöjligt för mig att resa till Antarktis och eftersom det därför är en reell möjlighet behöver jag ställa mig frågan: Vill jag? Och om jag vill, vad är min anledning.

Det är här vikingen i mig kommer fram

När jag tänker på vikingar så tänker jag på två saker. 1. Starka kvinnor som hade makt och styrde och ställde på gården när männen var borta och 2. Män med en enorm drivkraft att upptäcka och ta kontroll över större landytor och skaffa sig mer rikedomar.

Helt ärligt så finns det en erövrande drivkraft i mig. En vilja av att lägga land under mina fötter. Precis (oklart om jämförelsen håller men gissar att poängen framgår) som för vikingarna. När jag är 80 år gammal och sitter i min gungstol så skulle det vara häftigt att veta att jag faktiskt rest till alla kontinenter. Som ett bevis över hur mycket av världen jag faktiskt upplevt under mina år. Men att åka till Antarktis för att tillfredsställa vikingen i mig känns inte som ett hållbart argument.

Där nästan ingen annan varit

En annan drivkraft i mig liknar den jag tror att de som bestiger riktigt svåra berg känner. För mig är det kittlande att vara en av väldigt få som besökt en plats. Att stå på K2:s topp är nästintill en omöjlighet för mig att få uppleva, det skulle kräva en enorm insats, inte bara under själva vandringen utan snarare i kunskap och fysik. Men att ta mig till Antarktis är faktiskt möjligt. I takt med att Antarktis inte är lika udda som resmål faller också en del av längtan att åka dit. Jag tycker egentligen det är jättekonstigt men måste erkänna att så är fallet.

Ett unikt landskap

Ytterligare en anledning till att jag vill åka till Antarktis är såklart landskapet. Att åka på en expedition med mycket lärande inbakat, med möjlighet att förstå djur och natur och samtidigt vara omgärdad av oändlig mängd is i häftiga formationer och några tusen pingviner det lockar. Motsvarande går ju dock att få betydligt närmare genom att hålla sig kring Grönland och Arktis. Minus pingvinerna då. Den här anledningen är väl den jag tycker känns rimligast att jag har och som om jag ska resa dit behöver utvecklas lite mer.

Varför jag inte borde åka till Antarktis

I takt med den tid vi nu lever i finns det två huvudsakliga argument för att jag inte ska åka till Antarktis. Det ena är att jag tycker been there, done that egentligen inte duger som anledning att åka någonstans. Det måste finnas något mer som drar mig till destinationen än det.

Det andra är klimatpåverkan. Både resan med flyg och båt som krävs för att få uppleva Antarktis är stora. Om utsläppen ska ske pga mig så ska åtminstone argumenten till varför vara riktigt tunga. Då håller det inte att vilja uppleva Antarktis för att jag har en viking i mig.

Kommer jag åka till Antarktis?

Om en resa till Antarktis blir av eller inte beror på hur jag ställer det i relation till annat. Är det Antarktis jag vill lägga min tid, mina pengar och mitt klimatslitage på? Det blir en fråga om jag vill åka dit helst av allt.

Säg att jag skulle ha tre veckor ledigt och 50 000 kr – vad skulle jag välja att göra för typ av resa och vilken resmål skulle jag välja? Om chansen bara fanns en gång i livet, skulle jag då välja Antarktis? Nej. Jag skulle hellre använda den tiden och pengarna på en resa till Indien och resa mer genom Afrika och Centralamerika. Jag skulle välja Madagaskar, Iran och Vietnam före Antarktis.

Om jag hade haft chans på tio stycken tre-veckors-resor á 50 000 kr hade Antarktis då varit ett resmål jag hade prioriterat? Ja. Om jag skulle lista ut alla tio på en gång och se den resan som en av tio. Men så blir ju inte resor till utan möjligheterna skapas allt eftersom.

Att jag skulle göra tio stycken resor i den storleken under mina kommande 50 år som aktiv resenär är ju inte omöjligt, det är en var femte år vilket kräver ett sparande om 10 000 kr och tre semesterdagar/år. Fullt möjligt med andra ord. Risken är dock att jag inför varje given möjlighet skulle välja en annan destination som hela tiden konkurrerar ut Antarktis så i slutändan kanske jag aldrig skulle komma dit.

Jag tänker fortsätta drömma om Antarktis och låta det ligga som en latent dröm snarare än en reell plan jag försöker förverkliga. Det finns andra resmål den här vikingen hellre skulle prioritera att ta mig till. Men att avskriva Antarktisdrömmarna för att det finns andra resmål jag hellre skulle vilja resa till vore att smalna av och begränsa min längtan och det vill jag aldrig göra.

Hur tänker du kring Antarktis?

Har du precis som mig drömt om det och har drömmen blivit starkare eller svagare med åren eller är det en del av vår planet som aldrig lockat dig?