En gång skrev jag en rubrik jag aldrig publicerade: “Det är ändå inte krig.”

Posted on

Jag hittade ett bloggutkast med en rubrik som gav kalla kåra längs ryggraden. En rubrik som idag nästan känns hemsk att jag skrev men som också säger så mycket om vart jag och vi befann oss då.

Återigen är bloggen en guldgruva av glimtar från verkligheter som varit. Det är en ynnest att ha så långa tidsserier av samtidstankar nedtecknade.

Tre nedslag från tre olika epoker

Jag har gjort tre nedslag från tre olika år. Tre nedslag som säger otroligt mycket om hur snabbt det kan förändras. Hur det självklara kan försvinna i ett vingslag. Det fick mig att vilja titta både bakåt och framåt från den dagen i november 2020 när jag trodde att ett krig aldrig skulle kunna bli verkligt.

Maj 2022: Ett kvartal av invasion och tider som förändras

Igår var det tre månaders sedan Ryssland inledde sin invasion av Ukraina. Det blev krig i Europa. Det ofattbara sker nu bara några hundra mil ifrån oss. Och vi vänjer oss vid det. Precis som vi vande oss 2014 och knappt ens pratat om eller tänkt på att det pågått beväpnade konflikter i Ukraina i åtta år. Idag tar väl ingen av oss en framtida resa för givet. Jag utgår t.ex. inte längre iskallt från att vi någonsin kommer iväg på en longstay med vår familj som vi planerade och ställde in hösten 2020.

För varje dag som Ukraina håller emot och Ryssland upplever nederlag känns det först ljust och sedan mörkt. Ljust för det hopp det inger och för att det är ett litet steg närmare Ukrainas frihet. Mörkt för att ju mer långdraget det blir desto fler människor kommer ha dött och ju mer prestigefylld blir en vinst för Ryssland.

I en stad i Ryssland. Ett hus som lika gärna kunde ha varit i Ukraina men som idag kanske inte ens skulle stå kvar

November 2020: “Det är ändå inte krig.”

För 1,5 år sedan skrev jag ett blogginlägg som aldrig publicerades. Jag tänkte aldrig tanken klart och fick inte ihop ett blogginlägg med rödtråd som hängde ihop och hade en poäng. Men nu, är jag glad att jag aldrig slängde utkastet. Att det fått vila och visar hur jag tänkte då.

2020-11-01 skrev jag

Jag bäddar bort efter att mina föräldrar varit på besök. Tänker att jag är så obeskrivligt tacksam för att jag passat på och rest så mycket hittills i livet. Trots klimatkris. Jag vill vara och agera långsiktigt och jag är inget fan av katastroftankar samt har otroligt höga tankar om människans förmåga att hantera kriser. Allt detta får mig att vilja resa maximalt nästa gång det är möjligt.

Jag har varit övertygad om att Sverige inte kommer hamna i krig. Vi kommer aldrig behöva fly från vårt hem, aldrig ge oss ut på en resa vi inte vill. Också varit övertygad om att vi inte kommer behöva leva med oproportionerliga restriktioner från en stat som behandlar sin befolkning dåligt.

Jag är fortfarande övertygad, men lite mera ödmjuk inför att det kan vara annat än krig och en orimlig stat som begränsar mig och min önskan om hur jag vill leva mitt liv. Det påminner mig om att leva ännu mera idag än i framtiden. Inte vänta med drömresan, inte tänka att alla världens platser alltid finns kvar och kan besökas senare.

Det där är skrivet i samma veva som restriktionerna kickade in igen och jag tänkte att det faktiskt kunde vara värre. Inte trodde jag väl då att vi skulle leva i hårda restriktioner i flera månader i flera omgångar till och ännu mindre att vi drygt ett år senare skulle ha just krig i Europa.

Glada för att vi hann ses innan Sverige stängde ner

Maj 2019: “Om jag skulle resa jorden runt igen – mina drömdestinationer”

Ytterligare 1,5 år tidigare, alltså i maj 2019, skrev jag ett inlägg med tilltänkta stopp om det skulle bli en till resa runt jorden. I blogginlägget med rubriken ovan skrev jag

Det här är vad jag drömmer om på min nästa resa jorden runt. Om det nu blir någon, men drömma är ju tillåtet. Vandring i bergsmassiv och paradisstränder, buss genom bebyggelse och vardagsliv att ta del av.

Där och då fanns inte en tanke på varken pandemi eller krig. Det närmaste som skulle kunna hindra mig från en til jorden runt resa var klimatkrisen och det egna sunda förnuftet. Naivt tänkt så här i efterhand, men där och då, långt ifrån ett udda sätt att tänka.

Maj 2019, inte en tanke på att jag inte skulle kunna ta mig till vilken plats jag än skulle vilja åka till

November 2023: XXX?

Vad kommer jag skriva om ytterligare 1,5 år? Är kriget slut? Pandemin helt bortglömd? Klimatkrisen löst? Eller är det krig och oroligheter i större omfattning? Ett kärnvapenkrig till och med? En ny pandemi som härjar? En ny kris? Inget av det känns troligt men de här tre nedslagen visar väl också hur otroligt jag trodde att en pandemi eller krig var. Jag är inte den som katastroftänker över en framtid jag inte vet något om. Det kan lika gärna ha uppfunnits en nytt vaccin (fast inte vaccin) mot cancer eller revolutionerande framsteg inom batteritillverkning. Den som lever får se som det så fint heter.

Hur tror du ett nedslag i samtiden i november 2023 skulle kunna se ut?

2 thoughts on “En gång skrev jag en rubrik jag aldrig publicerade: “Det är ändå inte krig.””

  1. Åh, någonstans är det ju det här som är det fina med att ha en blogg. Att verkligen kunna titta tillbaka, och minnas tillbaka. Vet inte hur många gånger jag själv suttit och småskrattat åt meningen “Jag hade faktiskt tänkt hålla Corona-viruset utanför den här bloggen” som jag skrev i ett blogginlägg i mitten av mars 2020. Liksom om man ändå bara hade vetat hur mycket de där rapporterna om ett virus i Kina skulle komma att påverka hela livet – i flera år framöver. En tanke som var minst lika otänkbar som ett krig i Europa.

    1. Det är så sant Amanda. Kanske ska våga skriva mer sånt som känns lite osäkert för att det är fint att ha kvar för framtiden, oavsett vart det ter sig. Stor igenkänning på att hålla Corona utanför, så här i efterhand. Hur tänkte vi?? 😀

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.