Två kvinnor, fyra män, en bil och en ”parkering”. Jag vill dela med mig av en situation som skulle kunna ses som ren och skär hjälp, eller totalt nedlåtande och förminskande. Hårfin gräns.
Imorgon är det internationella kvinnodagen. Med anledning av detta och allt annat orimligt på temat jämställdhet, könsroller, fördomar, normer och begränsningar vill jag dela med mig av följande minne.
På en parkering i Albanien
Det är 2017, jag och Sofia/Fantasiresor är inne på dag fem av sju på vår roadtrip i Albanien. Vi har kört i bergen, på vägar vi inte borde, tagit oss fram i huvudstaden, kört på landsväg och nu till slut kommit fram till hotellet för natten.
Vi checkar in och får veta att parkering finns att tillgå. Enligt albanska mått mätt, i Sverige hade slotten inte räknats som en parkering. Men det är klart, om definitionen av en parkering är ”yta där bil kan stå på utan att hindra vägtrafik” ja då är det en parkering. Varken jag eller Sofia känner oss som något bilproffs precis men vi vet också vi det här laget att om vi hjälps åt med att vara extra ögon och måttband till förare så kan vi manövrera en bil även där det är trångt och jävligt.
En kör och en kommunicerar
Jag kommer inte ihåg vem av oss som vi bestämde skulle sitta bakom ratten och för historien är det betydelselöst. Jag ska ärligt säga att jag (säkert Sofia också) var otroligt osugen på att tråckla in vår bil mellan betongblock, uppfläkta kantstenar och andra bilar. Men den som valt bil som fordon för sin semester får också hantera dessa mindre glädjefyllda delar av en roadtrip.
Hursom, vi påbörja vår utmaning, en körde och en berättade hur många centimeter det var till olika hinder. Köra fram, svänga, ratta om och backa. Detta samtidigt som ett antal hang-around-män kollade och några erbjöd sig att hjälpa till. Vi tackade nej. Blev än mer fast beslutna om att lösa uppgiften, men också aningen mer stressade av att vara iakttagen. Känslan i luften var att vi var onödigt försiktiga, att männen skulle löst det betydligt snabbare än oss. Om de bara fick chansen. Det fick dom inte. Av flera skäl.
- Jag vill klara mig själv, vill känna att jag löser mina egna svårigheter. Det gör mig oftast starkare och en erfarenhet rikare.
- Jag är ganska dålig på att be om hjälp. Även när den erbjuds. Det är oftast jag som förlorar på det.
- Jag är kvinna och att låta en man göra en klassisk manlig grej, som han per definition inte är bättre på än mig (jämfört med t.ex. om han är längre eller starkare) det går emot mina principer.
Att slippa hantera en tråkig situation
Men, det handlade inte bara om könsroller, det fanns också en till avgörande faktor. Om något hänt vår hyrbil, vem blir ansvarig? Jo vi. Skulle försäkringen täcka om en annan körde? Nej. Hade vi kunnat komma undan med att det var vi som körde? Ja. Men vem hade betalt självrisken? Inte den som försökte hjälpa till i alla fall, i ett land där vår självrisk är en halv månadslön eller så för dom. Så av flera skäl tackade vi vänligt men bestämt nej och fortsatte vår manövrering.
Om jag visste att det bara fanns total genuin hjälpsamhet i dessa män, alla män helst av allt, då hade det nog känts lättare. Då hade jag kanske inte känt mig förminskad. Om vi utstrålat än mer självsäkerhet, då kanske de inte hade erbjudit sin hjälp. Men det tror jag inte, det hade nog inte hjälpt om det var Tina Thörner som rattade eller instruerade, en kvinna i ”nöd” ska alltid hjälpas.
Det finns liksom ingen vinnare. Jag tycker det är synd att jag/kvinnor inte har lättare för att be om eller ta emot hjälp. Ingen måste ju vara bäst på allt och parkera bilar är ju inte en skill som är särskilt viktig att öva upp.
Vi löste vår egen biff
Jag kommer inte ihåg alla detaljer från den här situationen men jag kommer ihåg den obekväma, pressande känslan. Jag kommer ihåg att vi parkerade bilen utan skrapmärken, helt på egen hand utan vare sig handgriplig hjälp, instruktioner eller välvilliga tips. Jag vet att jag och Sofia lyssnade på varandra och var helt överens från start om att vi två skulle klara detta utan manlig inblandning.
Den här situationen, snart fyra år gamla, som utspelade sig under 15 minuter med det heta ämnet ”parkera en bil” sitter alltså kvar som minne. Det är en skavig känsla av mina förväntningar på mig själv, fördomar om dom männen och en allmänt otrevlig känsla av att vara förminskad och därmed behöva bevisa mig.
Imorgon är det internationella kvinnodagen och det finns all anledning att sörja hur begränsande våra antaganden om andra och varandra är och fira alla de framsteg som kvinnor åstadkommit i stort och i smått.
Berätta, har du varit med om något liknande? Där du inte tagit emot hjälp av olika principiella anledningar? Eller vill du dela med dig av något annat minne som denna historia väcker?
Här finns fler inlägg på temat genus och jämställdhet
När jag var 19 år så skulle jag en gång låna mina föräldrars extrabil för att åka och handla en grej på ett varuhus. Pappa upplyser mig om att batteriet är dåligt och att jag antagligen kommer att få starta hemfärden med hjälp av startkablar och ett extrabatteri som han har lagt i bagaget. Jag har aldrig gjort detta förut och är nervös.
Jajjamän, när jag ska starta bilen från varuhusets parkering är det tvärstopp. Så jag baxar ut batteri och startkablar ur bagaget. Medan jag håller på så går en man förbi och frågar om jag vill ha hjälp. Jag tackar lättat ja, eftersom jag förutsätter att om man oombedd erbjuder sin hjälp till en främling så kan man det som man ska hjälpa till med. Han kopplar plus till plus och minus till minus. Jag säger lite försynt att ”men ska man inte koppla minussladden till en annan del av bilen”. Han säger ”nejdå, så här gör man”. Det börjar spruta gnistor. Jag säger vänligt men bestämt att jag inte vill ha mer hjälp. Han går och jag gör som jag lärt mig på trafikskolan. Bilen startar. Utan gnistor.
Sånna här exempel är så intressanta! Det sätter liksom könsförväntningarna på sin spets och hur sjuka de är åt alla håll. Tack för ännu ett exempel till samlingen!