Att resa ensam, det är verkligen inte min grej. Eller? Så har jag tänkt i 30 år och nu har jag gjort min första resa där jag befunnit mig på destinationen ensam, utan sällskap. Så hur gick det? Läs vidare så får du det föga oväntade svaret.
Jag har rest i flera olika varianter av resesällskap men att resa ensam har funnits kvar på min bucketlist. Planen var en weekend 2017 men så dök det upp en möjlighet att smygstarta med några dagar på Sri lanka i samband med jobbresa.
Att resa ensam – och komma över rädslor
1. Äta ensam
Som jag våndats för detta. Det kommer stå ENSAM TJEJ i pannan. Folk kommer tro att jag inte har en enda vän och verkligen ingen partner. (Jag inser att jag har en del att jobba med, både hur mycket vikt jag lägger vid vad alla andra tänker och min bild av vad ensamhet innebär.) Nära andra är ensamma tänker jag självständig, stark, cool. Så hur gick det att äta själv? Alldeles utmärkt! Jag läste bok, jag lyssnade på podd. Kollade på solnedgång och njöt ordentligt av maten. Och jag kände mig inte avslöjad.
2. Uttråkad av sig själv
Alltså så skönt! Det här visade sig inte ens vara lite svårt. Kanske påverkades effekten av att jag veckan innan umgåtts med mängder av folk på en konferens och var lite less på det så en framgångsfaktor kan vara att trötta ut mig och skapa ett behov av att vara själv. Lisa brukar pratar om att det är viktigt att gilla sig själv. Att trivas i sitt eget sällskap, tycka att man är en rätt rolig prick att umgås med. Och ärligt, det tycker jag faktiskt. Den här gången tyckte jag att det var skönt att få vara tyst. Vi får se om det finns någon smärtgräns för längre resor.
3. Utelämnad om något händer
Min start på min resa til Sri lanka kunde börjat bättre, men ingen av svårigheterna hade avhjälpts med ett resesällskap (förutom att möjligtvis komma till gaten i tid). Jag har egentligen oerhört hög tilltro till min egen förmåga oavsett om det gäller att göra mig förstådd, att vara stark i kroppen, att kunna planera eller lösa problem. Och oron för att det ska hända något med ens resesällskap är ju obefintligt, oväntad bonus!
4. Ingen att dela minnen med
Vissa minnen kanske ändå är fina när de är bara mina egna? Jag har överkommit rädslan om att inte kunna dela varje timme med någon annan men helt övertygad är jag inte än. Jag skulle i dagsläget absolut inte vilja resa ett halvår på egen hand. Det bästa, förutom själva resan, är ju att få minnas den med någon annan. Här har jag lite att jobba på men steg ett är taget.
Att resa ensam – hur gick det?
All in all gick det ju alldeles utmärkt att resa själv och absolut något jag kan tänka mig att göra mer av. Utöver de övervunna rädslorna finns det ju alla de där fördelarna: Bara göra det jag själv vill, flexibiliteten och att växa som person.
Jag är långt i från den första att resa själv, eller att ens skriva om det och det finns massor med inlägg som inspirerat mig att pröva. Sort tack till alla er och för dig som inte är övertygad: TESTA, du kommer inte dö!
- Livet från den ljusa sidan om att vara utsatt som tjej (så bra inlägg!)
- Fantasiresors artikel på Skyscanner om åtta resmål för singelweekend, jag blir taggad på vartenda ett!
- Att resa podden om Att resa ensam
- Annas fullmatade inlägg om att resa själv i New Work
En som gjort soloresor till sin huvudsakliga reseform är Evelina på Earth Wanderness – spana in vettja!
Kul att det gick så bra att resa ensam. Att äta ensam och så har jag inga problem med det har jag gjort så mycket på resa i jobbet genom åren.
Men att resa handlar för mig så mycket om att umgås med den jag reser med, så jag tror faktiskt inte att det skulle bli jättemycket nöje kvar…?
Vi får se vad framtiden bär med sig.
Det här med att man är utelämnad om något händer tänkte jag jättemycket på efter att jag råkade ut för en olycka i Malaysia.
http://4000mil.se/index.php/att-bli-sjuk-eller-raka-ut-for-en-olycka-pa-resan/
Ytterligare en anledning till att det inte känns lockande just nu för mig.
Precis, det är det där med att halva resan är att umgås med en person som är intressant eller som jag tycker om. Jag förstår dig verkligen så lösningen är kanske att nån enstaka resa kan vara på egen hand om det är bäst där och då.
Men va tungt och tråkigt att behöva hantera en sån där olycka, inte alls kul.
Grattis, kul att du vågade dig ut själv! För mig kör jag på devisen Omväxling förnöjer. Älskar att resa själv, men även med sällskap. (Och tack för länk till podden!)
Så många kloka tankar! Så härligt att du gjorde det – grattis. Jag gillar ju också att resa själv men då i kortare perioder. Just en långresa skulle jag också vilja dela med någon!
Tack så mycket för att du länkade till mitt New York-inlägg och andra inlägg på samma tema! Det är så roligt att ta del av andras erfarenheter kring detta.
Tack själv för bra inlägg och många bra tips!
Bra inlägg. Att resa själv är stärkande för självförtroendet. Jag håller inte med punkt 4, ”ingen att dela minnen med”. I dag är många människor beresta och har sett och upplevt det man varit med om, så det finns många att dela sina minnen med. Dessutom när man reser med någon, ser man ändå olika saker och har till viss del olika upplevelser med sig hem. Jag gillar friheten med att resa själv, att slippa anpassa sig efter någon annan. Anpassa sigfår man göra på bla arbetsplatsen ändå. det räcker. Men jag håller med Resfredag, älskar att resa själv men gillar också sällskap.
Det där kanske är en inställningsfråga, hur minnen kan delas på bästa sätt och jag behöver nog vidga mitt sätt att se på sånt. Anpassningen är helt klart en fördel och jag kände även att jag blev mer sociala, det var roligt.
Vad härligt att du också upptäckt det fantastiska med att resa själv 🙂 Jag tycker det ger så otroligt mycket att ge sig iväg på egen hand och gör gärna några såna resor mellan resorna tillsammans med sambon.
Har du några resmål du tycker har varit extra trevliga att göra själv?