På den fjärde dagen nådde jag till slut målet. Machu Picchu har beskådats från mängder av vinklar och trots att jag vandrat de dryga fyra milen och varenda muskel i mina ben samt mina knän protesterade fick jag en extra energikick av att se detta mästerverk bestående av sten, sten och sten.
Jag ska samla tankarna, hitta de bästa bilderna och plita ned både ett och annat inlägg om mina upplevelser. Just nu kan jag sammanfatta det så här:
- Det är minst sagt imponerande vad människorna som levde i inkariket har konstruerat och byggt.
- Det finns så mycket mer än Machu Picchu att se, hela inkaleden i sig är självklart en fysisk utmaning men också en perfekt upptrappning och intro till vad som väntade oss när vi väl kom till Machu Picchu.
- Jag har en fantastisk kropp. Den överlevde utan kokablad, min grundkondition är uppenbarligen rätt bra och med lite musik kunde jag peppa kroppen att kliva upp de sista metrarna upp till Dead woman’s pass, den högsta punkten på 4200 meter. Jag tackar friskispassen för det.
- Wayki trek som arrangerade vår tur har varit fantastiska rakt igenom, jag har inget att klaga på.
- Att stå högst upp och blicka ut över en hel stad, som byggdes av sten under sextio års tid, kommer vara ett moment jag alltid kommer minnas. Jag hade sett fram emot den dagen i flera år och att vädret dessutom var soligt och skönt gjorde denna once in a lifetime day ännu lite bättre.
Efter dusch och sömn i säng är jag nu redo för att ha några chilliga dagar i Lima.
En av många Inkalämningar vi passerade
’
Vår grupp uppe vid högsta punkten och jag väldigt trött någonstans längs vägen.
Äntligen!
Bra jobbat! Och häftig upplevelse kan jag tänka! 🙂
Tack! Vekligen, som inget annat faktiskt. Framförallt kändes Machu så häftigt när en fått tråna i fyra dagar!
HEJA! Visst är det en surrealistisk känsla att stå där och se ner på ruinerna? Magiskt…
Ja, det människan, eller slavarna, byggt är större än vad som går att förstå!