Fyrklövern Vismer och en berättelse om en tidig och snabb förlossning

Vi har blivit en fyrklöver! Vår kvartett är skapad efter snabb men samtidigt efterlängtad förlossning. Jag fick uppleva det jag ville och är mer än tacksam.

Idag skulle jag ha publicerat ett blogginlägg om att rida som höggravid och lite tankar om resor, risktagande och att leva livet. Ett inlägg jag ”förskrev” inför det ridläger jag skulle åkt på och som jag sedan skulle korrigera utifrån själva upplevelsen och hur mycket jag faktiskt kunde rida. Men så blev det inte.

Fyrklövern Vismer

Istället skriver jag idag ett inlägg om det underbara faktum att vi blivit kvartetten Vismer. Den lilla i magen ville helt enkelt komma ut tidigare än vad jag väntat mig. Min kropp är bra på att överraska både mig och min partner och jag tror det är lika bra. När jag börjar skriva detta inlägg hade bara tänkt dela några ord och bilder om fyrklövern Vismer men inser nu när jag sitter och skriver att det blir en sammanfattning av dygnet innan han tog sina första andetag. Det skulle kunna kallas min förlossningsberättelse.

Min förlossningsberättelse

Jag var beräknad 27 augusti men eftersom mitt första barn kom 2,5 veckor tidigt var jag öppen för en tidig ankomst. Ridlägret 4-6 augusti var jag dock fullt inställd på att genomföra i någon form. En av höjdpunkterna för den här sommaren jag inte ville missa. Under tisdagen den 3:e började jag känna att sammandragningarna (som inte gjorde särskilt ont utan mest var obehagliga särskilt i kombination av att vara kissnödig) övergick till något annat. Det var inte längre en walk in the park att gå en promenad.

Gravidfotografering

Hela tisdagen hade jag hand om Elton och vi badade på eftermiddagen och hade en fantastisk stund tillsammans. Väl hemma var jag rätt sliten med fullt inställd på att fullfölja kvällens planer: Gravidfotografering. Det som jag inte hann med kiddo nr 1. Min kära barndomsvän fotade mig i solnedgången. Pausade lite mellan varven då den där nya smärtan tog över. Förvärkar kallas det och det är alltid lätt att inse i efterhand, samma sak förra gången, att det är just förvärkar. Där och då tänkte jag att om jag bara varvar ned tempot lite och sover så kommer kroppen sluta protestera och lugna sig. Det var ju inte dags än. Förvärkarna förra gången varade dessutom i flera dagar.

Så glad och tacksam för att vi fotade dessa precis i rättan tid. Min vän är en mästerfotograf och lyckades fånga det jag ville. Hyllning till kroppens naturliga styrka. På sista bilden fotar hon när jag tar en förvärk. Så fint!

Förvärkar redan nu?

Hem kom jag och i säng gick jag tidigt. Förvärkarna klingade inte av utan blev snarare värre. Vid midnatt ringde vi förlossningen, då hade jag sex värkar på en halvtimme men inte så intensiva som jag minns dem natten innan första barnen föddes. Då var det olidligt, det här var ”bara” rejält smärtsamt. Fick veta att vi skulle ringa tillbaka kl 02 men 01.30 hade jag fått nog så ringde igen och fick veta att vi var välkomna. Precis som förra gången fanns ingen väska packade, ingen barnvakt planerad och varken jag eller Erik hade en tanke på att det skulle kunna vara dags redan nu. 3,5 veckor innan beräknad födsel.

Förloppet med livets gas som räddning

02.45 kommer vi in. 03.05 undersöks jag och konstateras vara åtta cm öppen. 03.15 får jag lustgas. 03.40 är han ute. Tiden mellan lustgas och när han ligger på mitt bröst är det värsta och bland det bästa jag varit med om. Under min första förlossning undersöktes jag kl 11.00 och han föddes strax före midnatt. Under den tiden fick jag epidural som gjorde att jag senare inte kände krystvärkar och inte minns slutfasen av den förlossningen som smärtsam eller som att jag visste vad jag höll på med. Den här gången fanns det inte tid för att få annan smärtlindring än lustgas och så här i efterhand var det lika bra. Lustgas kan för övrigt vara bland det bästa som uppfunnits. Jag kallar det livets gas. Jag andades in för allt vad jag var värd och skrek sedan det där urkraftsskriken jag hört ska finnas i de som föder men inte trodde att jag hade i mig.

Jag hade längtat efter att få känna hur kroppen bara löser uppgiften. Att känna hur ett barn passerar ut genom mig. Det fick jag. Huvudet som ploppade på två värkar, kroppen på den tredje. Den enorma lättnade när smärtan avtar och det faktiskt är (nästan) över. Fantastisk vårdpersonal. Pga fullbelagt fick vi äran att förlösas av barnmorskechefen som insåg att det inte fanns tid att hitta ett förlossningsrum så undersökningsrummet gjordes om och hon bestämde sig för att förlösa själv istället för att hitta en ordinarie kollega. Så jäkla proffsig, kompetent och erfaren. Världens trygghet.

Verkligheten kom ikapp

Därefter följde två timmar där jag under stora delar av tiden var ganska borta. Det jag just varit med om kom ikapp mig. Jag kände mig som i en blandning av trans och trauma. Deppad och ledsen, rädd för det som precis skett. Rädd för den känsla/tillstånd jag befann mig i där och då. Det där släppte efter stund och någonstans där började jag inse två otroligt viktiga saker. 1. Ett barn har fötts, mitt barn och det har gått bra. 2. Jag fick den förlossning jag önskat mig (känna allt ordentligt) utan bedövning. Jag visste att jag inte skulle klara en förlossning utan bedövning om det hade varit ett val, nu gick det så snabbt att det inte var ett alternativ och jag är så glad för det. Högt pris där och då, underbart i efterhand. Och jag behövde inte ens sys trots att slutet av förloppet var extremt snabbt.

Vardag för fyrklövern

Nu, några dagar senare sitter jag hemma. Barnet är precis som det första av det mindre slaget (hur folk föder ut 4 kg bäbisar undgår mitt förstånd) och behöver tillmatas och lära sig suga på bröst, inte riktigt mogen än. Imorgon är det återkontroll och då hoppas vi att han både ätit tillräckligt och att det syns på vågen.

Jag tror mig ha hanterat några timmar av baby blues, storebror gör sitt bästa för att klappa fint och nu ska vi tillsammans hitta formerna för att tre blev fyra.

Här finns alla inlägg om graviditet och livet med bebis