(Det här inlägget publicerades ursprungligen på lindaengstrom.se den 11 maj 2015)
Sista inlägget om resan längs USA:s västkust handlar om highway one mellan Los Angeles och San Francisco och fortsättningen upp till Vancouver som kanske inte riktigt gick enligt plan.
Det var en storslagen utsikt och fantastiska vyer som vi upplevde hela vår resa från LA till San Fran. Branta sluttningar, kristallklart vatten, maffig redwood-skog, dimma, vandringsleder och hav och himmel som flöt ihop i horisonten. Om ni får chansen, åk bara åk. KBK. Det är såååå vackert!
När vi väl kommit fram till San Francisco och skulle åka mot Seattle så visste vi att den snabbaste vägen innebar 12 timmars körning. Vi åkte strax innan lunch och tyckte att vi nog ändå hade tid att ta en vackrare väg än fyrafilig motorväg. Vi körde och körde. Det var vackert och spännande att inte veta vart vi skulle sluta upp, tacksam för offlinekartor och gps i mobilen. Vi powernapade på diverse rastplatser och vid 03.00 efter att ha kollat med fem fullbokade motells så valde vi att sova i bilen. Vid 06.30 åkte vi vidare. Till och med den här delen av resan hade sin charm. Vi trivs med varandras sällskap och att tillbringa tid i bilen. Uppenbarligen. Efter ett tag valde vi den snabbare vägen och landade till slut i både Seattle och sedan Vancouver. De två tidigare inläggen handlar om de fyra stora städer vi besökte och om kärleken.
Åh, jag är så glad för den här resan!
Erik försöker klättra upp på en viktig skylt
Ja, så här såg det ut mest hela tiden
Seal Elephants slappar i solen
Sen jag var tre år har jag fascinerats av träd. Här gigantiska redwoods och en relativt liten Erik…
…och här den här cirka 250 år gamla Lone cypress. 
Jag lekte Titanic…
…och tog hoppbilder…
…fotade den här fina människan…
…som i sin tur fotade mig vid Julia Pfeiffers hus.
Sov lite på en gräsmatta på en rasplats
Mat i bilen köpt på en livsmedelsaffärs matdisk, en given del av en riktigt romkom!
One thought on “Higway one”