Det är nästan så jag skäms, jag har ett i-landsproblem som är så lyxigt att jag knappt vill erkänna det: Jag reser för mycket för att hinna göra tillräckligt med research om de ställen jag ska besöka för att ta vara på alla möjligheter ett nytt land ger.
I en värld där sjukhus bombas och rasismen får allt mer fästa i vårt samhälle borde jag inte klaga en sekund men problem är relativa och upplevs olika från person till person. Vi har alla olika förutsättningar men visst upplevs stressrelaterade problem som ”Det är lite mycket nu” oerhört banala i jämförelse med ”Jag har fött åtta barn, det är bara fem som lever”? I mitt fall är alltså inte ens problemet att jag är så stressad att jag är på väg att gå in i någon vägg. Här är alltså problemet att jag inte hinner förbereda mig för alla resor jag bokat.
När livet hopar sig
Kanske borde jag inte ägna plats på en reseblogg åt den här typen av problem men samtidigt är jag fast besluten om att alla har rätt till sin upplevelse så om jag tycker något är jobbigt så är det så. Livet som chef i en organisation jag brinner för och ägnat mitt liv åt innebär att jag mer ofta än sällan jobbar mer än en vanlig heltid. Jag har ständigt en ambition om att jobba mindre men lyckas sällan. Jag vill träna, träffa vänner och umgås åtminstone nån timme här och där med min sambo. Jag önskar att jag hade tid att se på serier men det hamnar längst ned på priolistan efter att bloggen, som blivit min största hobby, har fått sin beskärda del. Jag hinner skapa mina tre inlägg i veckan men det finns så mycket mer jag skulle vilja göra: Lära mig mer om digital spridning, sätta mig in i fler perspektiv kring medvetet resande och klura på strategier för hur jag ska nyttja mina kommande resor på bästa sätt för att få fler läsare och påverka fler.
Som sagt, ett i-landsproblem jag knappt vill sätta ord på men ändå något jag kämpar med för att få ihop. Hur dom med barn får ihop livet kan jag inte ens föreställa mig.
Alla resor kanske inte måste maximeras?
Ibland önskar jag att jag hade lite mer ro i kroppen och kunde tänka ”Jag upplever det jag upplever och det är det bästa som kan hända mig” och inte ”Nu ska jag maximera och ta vara på varje chans”. I helgen åker jag på en kryssning till Riga som jag och reseprocenten vann av Travellink och just nu känner jag för att bara planlöst vandra omkring. Det kanske också är ett okej sätt att resa på?
Hur känner ni som gillar att resa? Har ni alltid en plan för att få ut så mycket som möjligt av resmålet eller har ni ett lugn i kroppen och tar det mer som det kommer? Är jag ensam på jorden med mitt i-landsproblem med att inte hinna planera mina resor för att de börjar bli ”för många”?
Lämna ett svar