I vardagen är vi nära att leva jämställt men på resande fot kliver vi in roller. Vi blir reseojämställda. Det skaver men är det ett problem? Ska jag acceptera att jag är för bekväm för att göra något åt det?
I Sverige 2017 ses jämställdhet som en självklarhet i många familjer/relationer. Så även mellan mig och min partner. Vi är det garanterat inte fullt ut men anstränger oss båda för att det ska uppnås. När vi reser går vi dock i några klassiska fällor. Ska vi göra något åt det?
Maskulina och feminina roller
På vår förra resa runt jorden var jag noga med att vi skulle dela på ansvaret över det FOREX-betalkort som vi huvudsakligen använde. Nu bryr jag mig mindre och Erik har kortet och betalar således 85 procent av våra köp och restaurangbesök.
Under den här resan har vi försatt oss i några väldigt traditionellt könskodade roller som är typiskt maskulina och typiskt feminina. Erik kör bil, snackar med mack-personal om att byta olja, tömma eller fylla däcken med luft samt är den som uppfattas ha ansvar för pengarna. Jag fyller på snacksförrådet, ser till att vi har kylt vatten att dricka, är kartläsare och servar oss när vi äter i bilen. Det här stör mig.
Jag har kört lite bil mest för att testa och känna att jag klarar av det. Det är viktigt för min självständighet att känna så, men jag tröttnar så fort jag känner mig säker. Jag föredrar att titta på de saker vi åker förbi så länge jag kan, kunna fota och filma när jag vill, slumra en stund, sitta hur jag vill i sätet osv. Vi gör alltså båda de saker som vi själva föredrar.
Men hur ser det ut?
Jag förstår att det kan finnas de som tycker att detta är noll och inget problem – att jag gör en höna av en fjäder, vi är ju båda nöjda. Men för mig är det inte så enkelt. I couldn’t help but wonder: Vilken bild av oss som svenska, vita, turister visar vi upp? Att mannen har makt och kvinnan understödjer genom att sköta markservicen. Att kvinnan inte kör bil och inte tjänar egna pengar. Jag är inte bekväm i den bilden.
För mig är det uppenbart att den här fördelningen är skapad för att den funkar bäst för oss, för att vi trivs med det. Men hur ser det ut?!? Jag bidrar ju till en bild av ojämställdhet – jag vill inte finna mig i det men accepterar det ju uppenbarligen ändå.
Västvärlden som förebild för jämställdhet
För mig är jämställdhet mellan könen en av de viktigaste samhällsfrågorna och som västerlänning känner jag mig ofta som en ofrivillig förebild (kan mycket väl bero på ett egocentriskt perspektiv).
Västvärlden har en förmåga att se sig själv som det rätta. Det alla borde sträva efter, särskilt ”de mindre utvecklade”. Samtidigt tror jag att många av ”de mindre utvecklade” (som för övrigt är en förlegad syn på människor och länder men i brist på annan beskrivning så skriver jag så) har vissa västerländska värderingar som målbild. Det är både en och två gånger jag hört ”Yeah, I know you have come far with equality in your country, but here in Africa, we are not there jet”
Jag vill vara ett jämställt exempel men innebär det att jag ska tvinga mig att köra bil, tanka och betala? Att ha betalkortet skulle vara en lätt förändring. Men jag går mest i klänningar utan fickor och Erik i shorts och då lämpar det sig bättre att han har kortet. Det hela känns mest som en lat ursäkt.
Könsroller som begränsar
Den svenska jämställdheten är absolut inte perfekt eller ultimat. Jag har inga ambitioner om att normera den svenska jämställdheten till det mest eftersträvansvärda för alla personer och samhällen världen över. Däremot vill jag komma ifrån traditionella könsroller eftersom de per definition begränsar.
För mig är det viktigt att vara medveten om vilken bild jag ger av Sverige när jag reser. Jag tror att jag ganska ofta är en bra representant men den här delen skaver. Vad tänker du när du läser det här? Ska jag lägga ned och sluta bry mig? Ska jag kämpa och göra några saker jag inte trivs med för allas vår feministiska kamps skull?
Jämställt när kids kommer in i bilden
Av allt jag lärt mig om jämställdhet vet jag att det är relativt lätt att skapa det i en parrelation utan barn men så fort kids kommer in i bilden blir det desto svårare. Mamman springer och byter på ungen på flygplatsen medan pappa kånkar/drar på bagaget. Pappan tar ansvar för barnets upptäckarlust och äventyrskänsla. Mamman ser till att ungen har solskydd och extra ombyte nedpackat.
Jag kanske är helt jäkla ouppdaterad och eftersom jag inte har några barn själv kanske jag inte ens ska uttala mig. Men ni som reser med barn, upplever ni att ni lyckas upprätthålla den jämställdhet som råder på hemmaplan även när ni reser?
Detta var denna veckas medvetna inlägg. Bidra gärna med dina perspektiv så jag får nya infallsvinklar på denna svåra (eller simpla) och mycket viktiga fråga. Kanske gör jag antaganden eller skrivningar som snarare bekräftar och stärker traditionella könsroller än att utmanar dem – be my guest och kommentera. Jag har mycket kvar att lära på detta område!
Lämna ett svar