Vissa nätter under vår resa runt jorden har varit något långt utöver det vanliga och något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. En av dessa nätter utspelade sig i Nya Zeeland med ingredienserna stjärnhimmel, storm och kiss, kort och gott Kissnatten.
Under vår roadtrip med vår Bowie-bil runt Nya Zeeland strävade vi efter att sova på ställen där vi skulle vakna vid något vackert, ofta vid en av de många sjöarna som jag blivit inspirerad att besöka efter att ha läst Fantasiresors inlägg om Nya Zeelands sjöar. Vår första natt spenderade vi vid Lake Pukaki, den vackraste sjön jag någonsin sett, och där ställde vi upp vår bil. Det var inte riktigt en parkering utan snarare en åker/skogsbryn och vi var långt ifrån de enda som hade valt denna sjö som morgonvy men det kändes ändå hyfsat privat.
Det blåste rejält och var kyligt. Vi borstade tänderna och när det kvällade skuttade jag iväg in bakom de få träden som fanns och försökte hitta en vinkel där jag kunde huka mig och samtidigt gömma min bak. En utmaning vill jag lova. Att vara musbärare och campa bland folk utan toalett är ingen höjdare. Oftast tycker jag ändå det funkar helt okej. Men inte den här natten.
Mitt i natten vaknade jag (vilken nästan aldrig händer mig) och var förfärligt kissnödig. Det var kallt i bilen. Hela bilen gungade av den starka blåsten utanför, nästan så vi var oroliga att bilen skulle rubbas ur sitt ställe. Erik gick ut och kissade, kom in och berättade lyriskt att det var helt stjärnklart. Jag var oerhört osugen på att krypa ur sängen men kissa under bar natthimmel lät ju ändå rätt häftigt. Kravlade mig ut. Tittade upp. Det var inte stjärnklart som i Sverige med några stjärnor här och där. Det här var något helt annat. Jag har aldrig sett så många stjärnor i mitt liv. Det såg ut som att hela himlen hade googlat vintergatan, sådant jag trodde att en bara såg från rymden eller observatorier. Men jag var där. Mitt bland miljoner stjärnor som kändes som de var tio meter ifrån mig. Så mäktigt.
Urinblåsan gjorde sig påminde, just det, jag gick ut för att kissa. Insåg snabbt att kissa i storm är svårt. Försökte lokalisera från vilket håll det blåser. Svar: alla. Försökte hitta lä av bilen. Gick dåligt. Hukade mig. Försökte kissa några droppar för att se var de landade. På foten. Den kommande minuten försökte jag kissa långsamt och vinkla höfterna för att rikta kisset mer nedåt. Stod delvis på ett ben på huk. Ja, ni girls kan ju försöka föreställa er hur det såg ut. Svinkallt om stjärten. Kisset hamnade på alla andra ställen än ned på marken.
Efter mycket möda var blåsan till slut tömd och jag stapplade iväg och öppnade bildörren ”Eriiiik, paaaaaapper” skrek jag desperat. Han rotade fram lite hushållspapper. Jag torkade mina ben så gott jag kunde. Kände mig oerhört ofräsch. Förbannade mig lite över Allah, Darwin eller annan valfri man som gett män och kvinnor så olika kiss-förutsättningar. Kröp ned i sängen. Tänkte yolo, det är bara helt naturligt kiss, jag fick ändå en stjärnhimmel och ett minne att berätta om för barnbarnen.
Somnade till slut om med ett leende på läpparna och fick vakna till en sjö som var om möjligt ännu vackrare i morgonljus än skymning. Det är mineraler i smältvattnet från glaciärer som ger den unika turkosa färgen. Slutet gott, allting gott.
Fick senare under resan tips av en amerikanska om en produkt som heter Go Girl som tydligen skulle kunnat räddat mig från att ha kiss överallt. Jag hade inte ens behövt gå ur bilen. Men å andra sidan hade jag då inte fått denna upplevelse som jag faktiskt inte skulle välja bort och som är ett av mina starkaste minnen från vår resa. Har du några komiska kiss-minnen?
Lämna ett svar