När jag var tio år åkte jag, min familj och min mormor till Florida. Allt planerat in i minsta detalj för en fantastisk semester. Men jag kom hem utan mormor. En riktigt mardröm. Idag är det 20 år sedan hon togs ifrån oss.
Min mormor sålde sin sommarstuga på västkusten och bjöd sina tre barn på varsin resa för pengarna. Min familj (bestående av mig, min åttaåriga syster, min 16 månader gamla bror, min pappa och min gravida mamma) och mormor packade väskorna för två fartfyllda veckor.
Den första veckan spenderas i Orlando och vi maxade parkerna. Disney world med parader och fyrverkerier, jag fick autografer från nästan alla Disneys figurer som jag stolt samlade i mitt autografblock och vi såg det ena sagoslottet efter det andra. Seaworld med delfinshower, späckhuggare som stänkte vatten och sjölejon som gjorde konster. Och så Epcot center där vi åkte 3D-simulator genom människokroppen. Så imponerad!
Vi klättrade i gigantiska klätterställningar, åt på en snurrande restaurang och min lilla bror delade ut high fives till höger och vänster. Efter en fullmatad vecka åkte vi söder ut till Fort Lauderdale för en lugn vecka med sol och bad. Pappa lärde mig hur en dykarklocka fungerar och jag förundrades över att det gick att andas under vatten. Min syster låste in sig själv och bilnycklarna i bilen och min lillebror ramlade i poolen.
Den 15:e april 1996 skulle vi gå till stranden. Pappa åkte iväg och parkerade bilen med min bror Tim sovandes i barnstolen. Mamma gick med mig och min syster Lisa över den dubbelfiliga vägen med refug i mitten. Min mormor kom gående med rullatorn strax bakom oss. När vi nästan var framme vid andra sidan hördes en smäll, mamma vände sig om och skrek. Släppte oss och sprang. Jag såg en läskburk flyga i periferin. Två tanter kom fram och tog hand om oss. Jag hörde folk skrika “Call 911”. Efter det tänker jag alltid på mormor när jag hör 911 med Wyclef Jean.
Min mormor dog. Påkörd på ett övergångsställe av en man “som kollade på paragliders” längs stranden. Jag kommer ihåg att han panikartat upprepade “I am sorry” och jag tänkte “Är du dum i huvudet? Vad hjälper ett I am sorry, du har dödat min mormor.”
Resten av den veckan samlade jag snäckor från stranden och badade i poolen medan mamma pratade med försäkringsbolaget, researrangörer, poliser, advokater och meddelade anhöriga hemma vad som hänt.
Min mormor sa själv att hon skulle bli 106 år gammal. Hennes mardröm hade varit att bli sängbunden och med övervikt och reumatism hade väl tyvärr det varit ganska troligt så ur det perspektivet så kanske hon ändå dog på bästa tänkbara sätt. Utan förvarning, på resande fot som hon älskade och med nära och kära. Helst hade jag ju såklart velat haft henne i livet så jag kunde dela reseminnen och förbättrarambitioner med henne. Prata om feminism, utsatthet, solidaritet och kärleksproblem.
Min mamma och mormor något år tidigare. Bilden är tagen av mig själv med min första kamera och jag hade inte riktigt lärt mig hur jag skulle undvika att kapa huvuden på folk. Det är som att jag trodde att alla var kortare än vad de var…
Mina minnen från vår resa till Florida domineras av tiden innan olyckan. Några korta sekvenser från olycksdagen är tydliga men resten av veckan är mest flytande. Kanske väljer kroppen att komma ihåg alla glada och fina stunder tillsammans med familjen snarare än tragedin efteråt.
Nä, det här inlägget kan inte klassas i kategorin reseinspiration men kändes viktigt att skriva ändå, finns så många lärdomar att ta med sig. Ha en omfattande reseförsäkring. (Vi hade full reseförsäkring så vi kunde frakta hem henne i en kista.) Lev allt vad du kan, vänta inte. Berätta en gång för mycket vad personer i din omgivning betyder för dig.
Min mormor var en världsförbättrare. Hon engagerade sig i internationella frågor, var författare och skrev böcker om samhällsfrågor och levde långt före sin tid. Hade hon levt idag hade hon haft instagram och lagt upp gamla tidningsurklipp från hennes framgångar och försökt ta selfies i bästa vinkeln för att dölja hennes underbett. Hennes mest kända verk är Peters baby som blev till en TV-serie. Redan då hanterade hon ungdomsproblem och jämställdhetsfrågor som vi än idag inte har löst.
Det finns nog en del mormors-drag i mig och hon har garanterat inspirerat mig till mitt resande. När jag var sju år flög jag själv för första gången för att spendera en helg i Stockholm med min mormor. Då kajkade vi omkring på Gröna Lund och bröllop, det var krut i den gumman!
Mormor i soffan i sommarstugan med den där kloka, lugna och skarpa blicken som hon hade förutom när hon skrattande högt och kluckande.
Usch så tragiskt!
Jag tänker dock ofta på det, att om man förolyckades på en resa skulle man iallafall göra det när man kände sig extra lycklig och levande.
Vet inte om det är bättre men att vara hemma “ifall att” är iallafall inget alternativ. Det finns ouppmärksamma bilister och 1000 andra faror hemma också.
Liksom.
Kram!
Ja, och det är ju tragiskt på alla sätt men inget som ju går att värja sig mot full ut. och det kunde lika gärna hända i Sverige som ni pratade om i podden som jag lyssnade på i morse.
Så hemskt och tragiskt, men fint berättat! Och sista tiden i hennes liv fick ju trots allt bestå av en härlig resa med familjen. Skönt oxå att du har de fina minnena av resan kvar! Läser ibland om olyckor under resor och det är ju så hemskt, men olyckor kan ju hända när som helst…
Tack så mycket och visst är det så, det känns ju bara mer orättvist när det händer på en resa. Men hon skulle lika gärna kunnat ramlat i sitt hem medan vi var på en annan resa och det hade varit lika tragiskt det. All död gör ont oavsett form, så är det ju bara.
Men fy så tragiskt 🙁
Väldigt fint berättat! Det gäller att ta vara på alla stunder för man har ingen aning om vad som väntar, på gott och ont. Din mormor verkade vara en fantastisk kvinna som gett dig fina minnen för livet.
Tack för att du delade med dig!
Tack för att du läser och kommenterar! Ja, hon var fantastisk och det hade varit så fint att ha samtal med henne om stort och smått i världen!
Jag läste Guns böcker när jag var barn och de gjorde intryck. När jag senare blev UNF-are och fick veta att hon var iggis, då blev jag stolt. Människor som satt spår och behövts, liksom.
Va roligt! Hon trivdes garanterat i rollen som idol!
Fint skrivet om vår kära Gun (min bästa svägerska)
Tack Sylva, va roligt att du har hittat hit! Ja Gun var en redig och härlig kvinna!
Jag håller med tidigare kommentarer, du berättar på ett väldigt fint och stillsamt sätt om en väldigt hemskt och plötslig olycka. Jag är ledsen för din skull, men också glad för att du – som du skriver – verkar ha fått behålla de fina minnena av den resan!
Det här inlägget gav mig inte bara kloka insikter idag (leva nu och berätta vad mina nära betyder!) utan också inspiration att skriva om min egen mormor. Också en resande själ som i flygvärdinneuniform ständigt var på jakt efter nya platser, nya utmaningar och nya möten.
Tack Sanna, va glad jag bli att du tycker det. Ser fram emot att läsa om din mormor framöver.
Idag hände ännu en tragisk dödsolycka här på Koh Lanta, en ung person rycktes bort på tok för tidigt.
Livet är för kort för att bara drömma och bara göra. Jag är säker på att din mormor är väldigt nöjd när hon tittar ner på dig från sitt moln… Stora kramar, och tack för att du delade.
*bara drömma och inte göra (menar jag såklart!)
Så tråkigt att personer ska dö för tidigt!
Ja, det tror jag med, hon trivdes i rampljuset!
Vad vackert! Med den finaste komplimangen man kan tänka sig: ‘Världsförbättrare”. Det skulle mamma ha älskat.
Och för att använda hennes favorituttryck som idag har blivit mitt: “Tur i oturen” – hon dog lycklig. På resande fot med sina käraste. En vackrare gåva kan livet inte ge!
Och du , Linda, jag bjuder in dig till min 106 årsdag, jag har tagit över facklan…
Vilken fantastiskt tur jag har att min mor ville bli min mamma…
Tack, va kul att ni gillar det båda två.
Ser fram emot 106 årsdagen, hur länge är det dit? Hur gammal kommer jag vara?
Fin berättelse trots tragiken. Jag kommer väl ihåg att mamma och pappa pratade om filmen “Peters baby”, men att jag var för liten för att se den. Så coolt att det är din mormor som skrivit den. Jag läste den som tonåring.
Tack Pernilla! Va roligt att du läst den, jag tycker faktiskt också att den är jättebra och jag är faktiskt inte partisk eller subjektiv 🙂 Tyvärr finns den inte på öppet arkiv längre, annars hade jag rekommenderat alla att se den!