Kommunism och Kuba

Kommunism lockade mig att åka till Kuba – jag ville få en glimt av vad kommunism innebär i praktiken. Jag vill åka dit igen om 15 år och uppleva skillnaderna av ett land i förändring. Stränderna är bara en bonus, det är politiken och folket som fascinerar mig. 

Fidel Castro har precis avlidit, hans bror Raul Castro är president sen 2008 men är 85 år gammal och kommer inte leva forever. Ingen vet hur Kubas framtid kommer se ut när Raul försvinner. Revolution, åtstramningar, inbördeskrig. Ökat utbyte med USA eller återgång till mer stängda dörrar. Fortsatt utbyggnad av välfärden eller starka kapitalistiska krafter som utmanar. Fortsatt tillåtet att besöka landet som turist eller krångligare administration.

Ideologi och jag

Ända sen jag var tonåring och pappa sa ”Du måste förstå ideologin som ett parti bygger sin politik på för att förstå vad de vill åstad komma med sina enskilda politiska förslag” har jag tyckt att ideologi är intressant. Under min ungdom var jag betydligt mer svartvit. Nuförtiden är jag mer nyanserad och inser hur komplex politik, samhällsutveckling och världen är.

Det finns en del fina grundtankar med kommunismen som jag sympatiserar med. Ett klasslöst samhälle där ingen människa står över den andra är knappast möjligt. Att minska klyftor mellan människor tycker jag däremot är en rimlig målbild att sträva efter. Som med alla andra ideologier finns där mycket otrevliga baksidor.

Kommunism i praktiken i Kuba

Det var först när jag kom till Kuba som jag på riktigt insåg vad det innebär för en befolkning att ha en mycket begränsad valfrihet. När det faktiskt bara finns ett paket kex att välja mellan och när det inte är tillåtet att äga något. Inte ens sitt eget boende eller bil. Inte ha möjlighet att starta sin egen business och driva en liten affär, ett hotell eller restaurang. Alltid vara förpassad att tjäna pengar inom ramen för den statliga verksamheten.

Allt på statens villkor kan väl gå an när befolkningen väljer vilka som ska styra staten men när det är en diktator där fria val inte förekommer, ja då blir det ju allt annat är succé. Åh anda sidan, Kuba har som jag förstått det gratis utbildning och sjukvård. Vem dör av att bara ha ett sorts kex att välja mellan när staten samtidigt säkerställer att alla barn får näringsrik mjölk varje dag för att inget barn ska svälta. Frågan är komplex och frågan är om det går att döma ut en ideologi eller statsskick rakt av?

Vi bodde hos en familj i Havanna som vittnade om att landet håller på att förändras. Castros politik de senaste åren har gett ökat utrymme för medborgarna. Det har till exempel blivit tillåtet att äga vissa saker, som för familjen vi bodde hos, inneburit att de kunnat köpa en lägenhet att bo i och samtidigt hyra ut några av sina rum till turister. Detta är ett av de vanligast sättet att bo på som turist i Kuba.

En morgon var vi tvungna att lämna lägenheten, den skulle saneras från ohyra och kommunismen gjorde sig påmind igen. Det var inte något våra hyresvärdar hade beställt eller önskat, och inte heller betalt för. Det var staten som bestämt att alla lägenheter regelbundet skulle saneras och då var det bara att finna sig i det. På ett sätt helt sjukt att ägarna själva inte får bestämma över sitt boende. På ett annat sätt bra att Kubas alla invånare har ohyra-fria-hem oavsett hur lite pengar de tjänar.

Resande ger mig kunskapstörst

En av de bästa sakerna med hela vår långa jorden-runt-resa var min kunskapstörst. Att resa genom Sydamerika och inför varje land läsa på om deras politiska historia så blir det uppenbart att mitt förhållande till den svenska staten är något helt annat än vad många andra har. Korruption och maktkamper, stora nationer som USA som konsekvent lagt sig i deras politik. Försökt demokratisera men samtidigt försatt dem i stora skulder. Tacksam för att jag läste på innan, frågan är om jag kunnat lista ut det av att bara vara där?

Hur brukar du märka av vad det är som styr och ställer i landet när du är ute och resor? Eller känns alla länder same same på ytan och att vi som turister sällan kommer så djupt i ett land att vi kan förstå hur politiken påverkar befolkningen? Eller är ett lands politik helt ointressant för dig ur ett reseperspektiv? Är du en person som separerar ett samhälls/världsintresse från ditt intresse att resa? Jag menar, det går ju att engagera sig för världspolitik utan att för den delen blanda in det i sitt semestrande. Hur tänker du?

Avslutningsvis

Jag har dragit mig för att skriva det här inlägget för att det är en sjukt svårt ämne att skriva om. Hålla balansen och tunga rätt i munnen, inte ha en aning om vad ni som läser detta läser in i det jag skriver. Själv ha en ganska begränsad kunskap om kommunism på ett djupare plan men ändå våga skriva om det. Jag bloggar om medvetet resande för att jag vill att vi reflekterar mer. I det ingår att tillåta sig att reflektera högt, att utbyta tankar, öka sin kunskap, tycka saker, ändra sig. Jag vill ha motstånd och andras point of view så dela gärna med dig med ditt perspektiv.

p.s Sist men inte minst. Om det nu är någon som efter det här inlägget tror att jag diggar kommunism rakt av och tycker att diktatur har sina fördelar så vill jag tydliggöra att så inte är fallet.

Andra relaterade inlägg:

• Medvetet porträtt: Pierre och Hanoi
• ÅH, Havanna
• Censur och The Bound (Kina)

Lockar Kuba tycker jag du med fördel ska läsa om Cathinkas 12-dagars resa på Kuba, där finns massor med inspiration i text och bild.