Lidingöloppet 2024 och 30 kilometer av omväxlande slit och löparglädje. En Svensk Klassiker är genomförd och jag är så otroligt stolt!
Det var med en helt obeskrivlig känsla jag sprang in på upploppet. Och som jag sprang. Med tårarna sprutandes och glädjerus delux bar min kära kropp mig i mål.
Lidingöloppet 2024 – uppladdning, uppförsbackar och upplopp
Lidingöloppet 30 km terränglöpning med branta höjdmeter både uppför och nedför och med de värsta partierna under sista milen är ett lopp i klass för sig. För mig ett av få distanslopp i Sverige jag kan tänka mig att genomföra just för att det går på mjukt och varierat underlag. Löpning är också den enda grenen av klassikerns lopp som jag tidigare tränat och den enda gren där jag kände innan allt drog igång att jag behärskar och känner min kropp.
Nu var det alltså dags för klassikerns sista lopp och jag har aldrig varit i bättre form. Uppladdningen inför har varit bra. Jag har genomfört i princip varenda planerat träningstillfälle förutom en vecka då jag var förkyld. Knät som varit det som oroat mig mest visade sig klara en kraftigt ökad belastning ju längre distanspassen blev och inför lopp-dagen var jag egentligen inte orolig för knät. Magen däremot som brutit ihop både under vasaloppet och Vätternrundan och ett antal gånger när jag löptränat hårt och länge var det stora frågetecknet. Inte från att kunna fullfölja men hur slitsamt det skulle bli. Skulle jag få göra ytterligare ett lopp utan att känna att jag har tillgång till all kraft min kropp kapslat in?
Startskott och lätta ben
Dagen innan hade det regnat i 24 timmar så visst var det blött i marken men vi startade hade vi bästa tänkbara väder. Starten gick och jag kände mig peppad. Jag hade bestämt mig för att köra utan påminnelser i lurarna om tempot och försökte istället att bara lunka/springa på. Genom skogar, över ängar och förbi golfbanor. Lidingö är fint! Vid kilometer åtta kände jag för första gången ett uns av motstånd i kroppen. Då överlycklig över att ha känt löparglädje i 50 minuter.
Med siktet inställt på 15 km och en enorm tacksamhet för att magen inte kraschat visste jag att resten kommer gå vägen. Jag hann fundera på om jag tagit det allt för lugnt, borde jag inte vara tröttare? Jag gick i de flesta uppförsbackarna, inte för att jag var trött utan för att det var min taktik för att ha god ork hela sträckan.
Backar, backar, backar – då får man ju gå!
De så kallade Bosöbackarna tyckte jag mest var roliga som omväxling. Dock tuffa att ta sig nedför, då protesterade knät och släppa på fullt ut vågade jag inte riktigt. Vid kilometer 22 började jag känna mig trött och några tecken på stumhet i vissa muskler. Knäna ömmade men inte mer än att det var hanterbart. Hur jobbigt det än kommer vara sista biten så kommer jag komma i mål.
Den fruktade Abborrbacken kändes mest rolig. Absolut lång och tung men med bara fem kilometer kvar är det lätt att se 40 minuter framför mig när jag redan gjort nästan tre timmar. Det var bara att traska på i den takt det blev. Det började regna och jag tänkte på alla de som har längre än mig kvar. Sista backen, Karinsbacken var ungefär som Abborrbacken och så enormt motiverande att ta sig upp och veta att det här de sista meterna i uppförsbacke jag gör detta lopp. Väl uppe var det ungefär 1,5 km kvar till mål och jag kände att jag kunde springa på. Gick en kort stund och sen påt igen.
Upplopp och powerqueen
Längs vägen stod folk och skrek 600 meter kvar och då kickade det till i huvudet. Och samtidigt började jag gråta. Den utlösande känslan av att ha klarat något jag kämpat för i ett år. Passerade några som hejjade på och berättade att det var 400 meter och då släppte jag lös all kraft som fanns kvar. Och det visade sig vara massor. Jag har nog aldrig sprungit så fort.
När jag gjorde Vasaloppet och hade det som tuffast och lämnade Evertsberg gråtandes hörde jag folk bredvid mig säga Oj med en medlidande ton. När jag rusade förbi publiken på upploppet under Lidingöloppet med den snabbaste benen som någonsin burit mig hörde jag ett Oj precis när jag passerade. Men det här ojet var mer av förundran. I mål kom jag. Snorandes och gråtandes och stapplande. Fick min medalj och kunde ändå inte riktigt ta in att det är över. Att jag klarat det!!
Det regnade rejält och jag blev snabbt kall. Mötte upp två lika kalla barn och en man med rosor. Lyckades hitta skydd under ett tält och väntade in krig-syrran som haft ännu ondare i knät och sprungit ännu längre i regn. Att ställa mig i kö för att ta en bild framför svenska klassiker montern blev mycket sekundärt i relation till att få på sig torra kläder, ta sig in i bilen, få i mig mat och komma hem.
3.32 timmar och stark från start till slut
I februari 2024 skrev jag följande om mina förhoppningar på Lidingöoppet
Jag hoppas på adrenalinrusher, musik som pumpar och peppar, extremt trötta ben i alla backar och att komma in i andra andningen och trivas där. Det här loppet vill jag vara tränad för.
Tänk att det blev så. 3 timmar och 32 minuter, en tid jag är otroligt nöjd med.
Min sammanfattning av Lidingöloppet så här ett dygn efter att det begav sig är att jag kände mig stark och hade kraft kvar på slutet. Att ha ork att springa på in i mål var målbilden jag bestämd mig för kvällen innan. Att ha genomfört En Svensk Klassiker är stort. För mig och för alla andra som tar sig igenom dessa utmaningar. Bland det finaste av allt är att få dela förberedelser, uppladdning och firande med min älskade lillasyster som också tog sig an Lidingöloppet med en krigarinnas kraft.
Med lite distans till distanserna ska jag sammanfatta En Svensk Klassiker ur lite olika perspektiv men för nu ska jag bara äta godis, klappa på min fantastiska kropp och vara otroligt nöjd över att jag för egen maskin förflyttat mig 423 kilometer. Tack till mig själv.
Här finns alla inlägg på temat En Svensk Klassiker
👏