Ibland är inte bloggorken på topp även om det finns bloggpepp där i bakgrunden. Tråkigt att behöva möta insikten att jag inte är en maskin…
Nu blir det ett lite tänkande in-the-moment-inlägg.
När andra bara skulle låta bli att publicera något alls och skita i att det blir en liten lucka sitter jag och vet varken ut eller in. Så det blir ett annat typ av inlägg den här gången och så får det vara. Lyssnar lite på Maria Menas I’m only human och påminner mig om att den här delen av mig också finns även fast jag sällan ger sken av det. Mår absolut inte dåligt, bara inte lika mycket på topp vad gäller bloggork, det är allt. Och det är väl då en världslig sak. Om jag tänker efter lite.
Önskan om att vilja fylla livet med ännu mer
Jag går omkring med en konstig känsla av att jag konstant vill fylla livet med mer än vad jag får plats med. Vill träna mer. Träffa fler vänner. Vara mer med Erik. Vill slappna av mer. Säga ja till mer. Lära mig spela piano ordentligt. Inte känna att blogginlägg skrivs kvällen innan de ska publiceras utan framförhållning eller tanke på vad jag egentligen ska skriva om. Inte vara lite allmänt trött och undra vafasiken jag är snuvig/rinnig/kliig nu, det är alldeles för tidigt jämfört med hur det brukar vara.
Bröllopet tar en del tid såklart, och kanske ligger det lite som en latent stress över allt jag borde ta tag i. Det känns så långt bort på något sätt, som att duracellen i mig inte kickat in. Jag är inte stressad och kanske är det det som stör mig lite, att jag går omkring i någon sorts föreställning om allt jag ska lösa sen, snart, nån gång. Normalt för många, ovnaligt för mig. Samtidigt är jag lite nedstämd av att all väntan och förväntan snart är över. Det här som jag sett fram emot så himla mycket. Vet att jag skrev i min dagbok tre veckor efter att jag och Erik träffats ”Bröllop alltså, att jag ens tänker på det”. Så kommer dagen och sen är jag gift och kommer med den största sannolikheten aldrig mer planera ett bröllop. Å andra sidan, då kommer jag ha minnen att njuta av som jag just nu bara kan drömma om.
Den lika tunga insikten varje gång: Jag är ingen maskin
Jag är ju ofta lite av en maskin. Jag skriver på beställning och levererar mina tre blogginlägg i veckan och njuter både av att få skriva och själva producerandet. Men sista tiden har det känts väldigt trögt. Som att jag måste kräma inlägg ur mig. Det flyger inte av sig själv. Det är egentligen inte brist på inspiration, det finns en lång lista med inlägg jag skulle kunna skriva. Det är bara det att varje inlägg känns lite som ett oöverstigligt berg. När jag sitter där kvällen innan, utan framförhållning, då hinner jag inte skriva hela inlägget på en kväll och måste istället få ur mig något annat. Som att jag hela tiden ligger i bakvatten. Steget efter.
På ett sätt älskar jag att skriva den här typen av inlägg. De rinner ur fingrarna på mig. Tar en halvtimme istället för tre timmar som de flesta inlägg tar. Samtidigt känns de så malplacerade. De har ju inget med resor att göra. Men det är ju en personlig reseblogg jag driver där jag inte kan låta mitt övriga liv gå obemärkt förbi. Jag är ju ingen maskin när allt kommer omkring. Lika hård insikt varje gång samtidigt lite skönt att känna mig som
Jag har bloggpepp, jag har pepp till väldigt mycket här i livet men jag tycks inte helt ha orken.
Acceptera. Gå vidare. Kom igen.
Go with the flow just nu, utan dåligt samvete. Livet går i perioder. Din kropp talar om att vila mer just nu, passa på Kram
Går i perioder är bra att tänka på. Tack mamma!
På något sätt skönt att läsa att du är lika mycket människa som vi vanliga dödliga 😉 Nä men jag förstår att det är en tung känsla. Och det låter som att du är trött när jag läser. Alla behöver vi återhämtning för att just hämta hem oss själva, kreativitet, kropp och med det också kunna känna lust. Inte konstigt att du känner så här med allt du har för dig och som är på gång. Dessutom en del förändringar på gång nu. Lyssna på din kropp är mitt bästa råd. Den säger något viktigt. Kärlek och kramar!
Jag är verkligen en människa och värsta tänkbara bilden av mig är ju om folk uppfattar att jag är något annat. Jag ska öva på att lyssna, det finns stor utvecklingspotential! kram Wilda!
Tycker om dessa inlägg med, de beskriver ju den inre resan och det är himla fint att få ta del av också! Tänker också att du inte ska pressa dig mer än vad du vill och kan bara för att utan lyssna på kroppen och gör lite vad du känner för, mitt bästa botemedel när mitt maskineri tar över är oftast att sluta prestera i alla fall 🖤
Det här mer att lyssna på kroppen Clara det skulle vi gärna prata mer om och analysera lite. Vad betyder det? Mitt problem är nog inte att lyssna utan agera. Alltså lyssna som i att uppfatta men agera som i att göra annorlunda. tack och kram!
Oj, känner igen mig i mycket. Men här kommer mina motfrågor – behöver du skriva tre inlägg i veckan just nu? Vad skulle hända om du skriver 1 eller 2 istället? Lyssna på kroppen, njut av av bröllopsplaneringen – och att sommaren är på intåg. Bloggen, och vi läsare, finns kvar. KRAM
Jag behöver ju ingenting, problemet är att jag inte verkar förstå eller känna det själv. Autopiloten har tagit över för mycket. Nu när jag är ute på andra sidan så känns det som att det blev väldigt bra ändå, jag skrev några inlägg färre och ingen dog. Surprise!
Tror jag eventuellt sagt det här förut, men även en maskin behöver ju stoppas och ses över för att fungera (om nu maskin är något att eftersträva ;-)). Ta en liten paus, fyll på med bensin, putsa på motorn.
Om du sagt det förut behöver jag höra det igen. Tack för påminnelsen Sofia!
Åh, jag hade kunnat skriva det här själv alltså. Känner igen mina tankar och känslor i vartenda ord (fast för oss är det flytt, inte bröllop som ligger som den latenta stressen). Finner SÅN tröst i att läsa och känna igen mig i dina ord. Tack för att du delar med dig, fast du har de där känslorna av att det är fel forum. Det är det inte, det ska jag även påminna mig själv om.
Åj så glad jag blev av din kommentar Alicia. Skönt att veta att en inte är själv med tankarna och bra med bekräftelse att det är rätt forum. Det är ju på ett sätt givet, det är ju min blogg och jag skriver vad jag vill om. Det är ju frivilligt att läsa. Hoppas er flytt blir smidig.
Intressanta tankar – jag känner igen mig och kan uppleva det så svårt att avgränsa/säga nej till roliga saker – jag vill ju göra allt. Men ibland tänker jag att mer luft och mindre fluff öppnar upp för sponana och spännande saker som jag inte fått vara med om annars – och om inte, sänkta axlar och mer avslappning. Varm kram!
Det är sannerligen en personlig balans det där med att planera och ge utrymme för spontanitet. Det står ju inte emot varandra per definition utan behöver snarare samverka men oavsett så ska en balans till som passar en själv.
Och PS. Jag tror alla med mig tycker om dessa personliga inlägg i en härlig blandning =)
Tack Moa, det glädjer mig!
Det finns ju en fara med att pressa sig själv. Att passionen för det här som vi tycker så mycket om försvinner. Annika säger det så bra. Varför inte dra ner till ett eller två och njuta av den kommande tiden med bröllopet. Så kommer kanske orken igen efter pausen 🙂
Att finna ro i att orken kommer tillbaka är något jag behöver bli bättre på istället för att krampaktigt hålla i min leverans. Tack för perspektiv och kloka ord Daniela!