Jag pendlar mellan det lilla och det stora. Trivs i det lilla men längtar efter det stora och ser inte meningen med allt däremellan.
Den lilla och stora världen
Mitt liv kretsar just nu till 50 procent på att ge föda åt ett barn. Öva vid bröstet, pumpa och flaskmata. Räkna milliliter och hoppas att vågen tickar uppåt. Han matas varannan timme dygnet runt. Samtidigt tittar jag på Dokument utifrån om Afghanistan och ser undernärda barn på en klinik. Min värld kretsar kring något så litet som ett liv. För miljoner andra kretsar livet kring ett annat litet liv men på liv och död. Mammor som inte kan föda sitt barn för de kan inte föda sig själva.
Den starka längtan efter det större
Samtidigt och ständigt närvarande, jag längtar kopiöst mycket efter att resa. Ge mig ett äventyr, en utmaning. Nya smaker, nya dofter. Låt mig höra språk jag inte förstår, gissa vad skyltar betyder, lära känna nya gator. Det har gått förvånansvärt bra att hantera att jag på snart två år inte satt min fot utanför Sveriges gränser när det är en av de sakerna jag älskar mest här i världen. Men längtan och saknaden värker i mig. Min kropp behöver stå på ny mark och min hjärna stimuleras.
Häromdagen var vi på utomhuskonsert, eller vi picknickade utanför eftersom barn under 13 inte fick komma in. Vi packade ihop vår lilla familj, sövde båda barnen i vagnen och kalasade på ost, kex och Jason Diaketes ljuvliga musik och mellansnack. Det var ett litet äventyr som tog två timmar att förbereda men det var värt för det var omväxling och en känsla av att världen är större än att bara mata ett barn. Kombinationen att mata ett barn i en större värld är en av de allra mest upplyftande känslorna jag kan få just nu.
Meningen i det stora och lilla
I det lilla och det stora försöker jag hitta mening i allt jag gör. Det är lätt att hitta mening i det allra minsta, i matandet. Att bokstavligt talat bygga vår familj. När allt kommer omkring är det familj och vänner, nära relationer, som är det enda som spelar någon roll. I det stora, att följa världens utveckling och känna ett enormt medlidande med de som flyr sin lilla vardag i Afghanistan är det också lätt att känna mening med. Men allt däremellan tycker jag är svårare. Bloggandet ligger däremellan, vad är meningen med det frågar jag mig? Det är svårt att hitta motivation till att skriva om ännu ett svenskt resmål eller ett nytt medvetet perspektiv när vi inte ens kan resa. Jag behöver inspireras av mer än flaskmatning och talibaner.
Jag förstår att det inte är ett dugg konstigt att bli innesluten i den lilla världen när ett nytt liv som är 100 procent beroende av mig ska växa. Det är lätt att slukas upp. Men jag vill något mer och jag längtar efter det här ”mer” samtidigt som orken och fokuset för att skapa det inte finns. Det är inte beklagande, det är krasst konstaterande ihop med en enorm tacksamhet över att jag just nu behöver lägga all kraft på den lilla världen. Det är ändå det jag längtat efter.
Hoppet om framtiden
Jag har tagit min första vaccindos (ville vänta till efter förlossningen) och så småningom kommer matandet bara vara 25 procent av mitt dygn. Det kommer komma en dag då vi kan börja göra det där äventyren. Kanske ta nattåget till Berlin eller göra en Östersjökryssning. Kanske jag ska göra en kortare weekend med lille bebis själv bara för att få komma iväg och få lite mer smakbitar av den större världen. I väntan på den riktigt stora världen.
Hur ser din värld ut just nu, befinner du dig i det stora eller det lilla eller kanske det mittemellan och hur trivs du med det?
Här finns alla inlägg om föräldraskap och livet som bebis