Jag har drömt om Balkan i år, hoppats i månader och varit förväntansfull i veckor och nu plötsligt är det bara några få dagar kvar. Det är sällan, men inför den här resan är jag faktiskt lite nervös.
Om två dygn åker jag på min nästa lite längre resa och jag är långt ifrån att inse att detta nu är på väg att hända. Det har känts så oerhört långt bort och min första semestervecka har varit överfylld av lägenhetsrenovering, klänningssömnad och hästbubbla. Jag har nästan glömt att tänka på att jag snart ska iväg 20 dagar till några av Balkanhalvöns länder.
Att vara nervös inför resa
Kanske beror det på att den här resan skiljer sig på många sätt från hur jag rest tidigare. Jag ska till en region jag aldrig tidigare varit i närheten av. Jag ska resa själv större delen av tiden. Jag ska ansvara för en bil och korsa minst fyra landgränser. Jag är helt säker på att det kommer gå bra, jag kommer reda det där och efteråt säkerligen förminska storheten i detta. Men just nu, precis innan så känns det faktiskt rätt så stort.
Jag tror att jag är nervös för att jag inte riktigt har kontroll på situationen och inte vet hur jag kommer reagera. Jag har inte gjort tillräckligt med research. Jag har inte koll på alla papper kring bil och tull. Jag har inte tvättat, packat eller styrt upp min privata administration för att vara borta i nästan tre veckor. Jag vet inte om jag kommer njuta maximalt av resan eller om jag kommer känna mig ensam eller uttråkad. Det är också det längsta jag och Erik varit ifrån varandra på väldigt längre. Jag vill kunna resa själv men tänk om det inte är något för mig? Då lär jag ju veta det efter den här resan men det vore så hårt att behöva inse det.
Att lita på sin egen kropp och förmåga
Jag har egentligen väldigt hög tilltro till min egen förmåga. Katarina på Äntligen vilse skrev ett väldigt tänkvärt inlägg om att ha magstöd och en stark inre kompass och jag känner igen mig i mycket. Min kropp har bevisat sig tillräckligt många gånger för att jag ska känna mig lugn med att den kommer levererar. Den är stark och kan ta mig ned för branta alpbackar, under vattenytan med tuber, simmandes bland vågor och springandes längs gator. Jag kan göra mig förstådd på i första hand engelska men i värsta fall några enstaka ord tyska och swahili. Och både svenska och kroppsspråket kommer jag ju givetvis långt på. Det finns pengar på kreditkorten, ett svenskt pass och en familj hemifrån som håller koll på mig.
I detta nu är det 48 timmar kvar tills jag sitter på planet mot Skopje. När jag väl är där hoppas jag att känslorna jag känner är: pirr, kontroll, lugn, nyfikenhet och äntligen-nu-kör-jag. För att sysselsätta mina tankar och ge mig lite perspektiv får du gärna dela med dig av dina erfarenheter. När har du känt att du verkligen kan lita på din egen förmåga och vad får dig nervös inför resor?
Lämna ett svar