Det finns något oerhört oattraktivt bland en del vana resenärer och vandrare. En sunkig nedlåtande attityd mot de mindre erfarna. Jag kallar det res-snobberi.
Den utspelar sig inte öga mot öga utan i diverse skrivna kommentarer eller i resonemang i mindre grupper. De anklagande, nedlåtande, dumförklarande. Du-borde-kunna-detta-kommentarer och fasiken-vilken-korkad-fråga.
Disclaimer
Låt mig genast erkänna att jag mycket väl kan ha fällt olämpliga kommentarer, än mer tänkt orimliga tankar. Jag är inget helgon och kanske ska jag inte kasta sten i glashus. I så fall är det här inlägget lika mycket en uppläxning till mig som andra som eventuellt känner sig träffade.
Noviser och nybörjare i vårt eget land
Plötsligt ska massor med svenskar resa i det egna landet. Göra annat än det de tränat på i flera år. Ligga på en strand eller vid en poolkant, åka på en arrangerad utflykt och beställa mat på restaurang. Gå genom en stad och följa bruna skyltar över sevärdheter. När weekend- och charterresan inte är tillgänglig och vi reser på egen hand. I en tid då vistas utomhus är coronasmart och vandra är en trend. Ja, då är det många som ger sig ut och inte är så erfarna turister längre. Och kanske inte ens ser sig som turist eller resenär, vi gör det ju hemmavid.
Min vän gjorde en minst sagt tråkig iakttagelse:
Läser i fem miljoner vandringsgrupper hur ”de erfarna” stör sig på att nybörjare är sugna på fjällen. Jävligt fascinerande hur folk tänker. Generellt är det ju galet bra att folk upptäcker sitt hemland!
Jag tycker mig se liknande tendenser kring en del andra exempel. Resmål som är mer statusfyllda än andra och olika mycket riktiga sätt att resa. Jag har tidigare skrivit om res-snobberi med ett klassperspektiv.
Upplevelser är för alla
Vill vi att resa och att uppleva bara ska vara tillägnat några få? Har vi som rest mycket inte varit nybörjare en gång i tiden? Är att vandra något som är reserverat för den som redan kan, och om det är så, hur ska nya lära sig? Ja, ni fattar. Frågorna är retoriska, och att jag ens ställer dem säger något om hur sjukt det är att min kompis gör den där observationen.
I den nedlåtande tonen finns det också inslag att det ena sättet att vandra, resa och uppleva skulle vara mer riktigt än det andra. Det klassiska är inte riktigt lika häftigt som det småskaliga, udda, lokala. Ju mer vildmark, off the beaten track och bortom guiderna desto bättre.
Att få vara en oerfaren vandrare och resenär
Definitionen av att vara nybörjare och novis är att inte ha erfarenhet. Alltså inte ha tränat. En person som kommer trampa snett och falla i fällor. Resa sig och pröva igen. Göra bort sig och förhoppningsvis be om ursäkt. Reflektera, få insikter och testa igen. Pröva, öva. Lära sig och bli bättre.
Jag känner igen det från ridskolans hårda värld. Där småtjejer (och även fullvuxna) klagar på hur andra hanterar hästen si och rider så. Med någon sorts idé om att de själv vet bäst och minsann aldrig gjort eller gör några fel. De som gjordes är redan glömda. Eller så upplevdes de inte som fel utan bara det mest vettiga där och då.
I det oerfarna så sker det olyckor och felbedömningar. Novisen vet inte vad som är rimligt att orka med att gå under en dag eller hur snabbt vädret kan växla. Kanske borde några inse sina begränsningar. Men å andra sidan, den som hela tiden gör det kommer inte så långt varken i livet eller utanför sitt kvarter.
Folkvett och folkbildning
Såklart finns det sådant som ingår i vanligt folkvett och som jag tycker vi kan förvänta oss av människor. Det blir ju heltokigt att ringa fjällräddningen när en försökt bestiga Kebnekaise i flipflops. Det är inte okej att bajsa eller skräpa ned. Däremot behöver vi inte idiotförklara den som ställer frågan om joggingskor funkar om en vill bestiga Kebnekaise under sommaren. Hur ska fler vilja och våga försöka om man helst inte ska fråga och måste vara bäst innan man får testa. Istället ska vi uppmuntra, upplysa och folkbilda. Folkbilda är verkligen det som behövs.
Som tur är det en generös och peppande ton som råder överlag bland rese- och vandringsgrupper på exempelvis Facebook. Det är som alltid. Majoriteten är helvettig, några drar ned stämningen fullständigt.
En tillåtande mänsklighet som delar
Jag tror mänskligheten mår bättre om vi är tillåtande mot varandra. Snälltolkar och tror gott. Delar med oss, hjälps åt. Ser varandra i ögonhöjd istället för lite von oben. Naturen i Sverige är allas lika mycket. Alla måste inte veta exakt hur man sover på nattåg. Den som aldrig vandrat förut får gärna göra det och om hen väljer Kungsleden för att det är det den känner till så må så vara.
Om du känner dig träffad och vill bikta dig är du välkommen. Då kan vi reflektera lite ihop och prata om hur vi ska hitta en mer öppensinnad och tillåtande inställning till våra mindre resvana medmänniskor. Jag har säkert både ett och annat att fundera på för egen del.