Självkritisk bildanalys: Vara vit, visa upp världen och vilja väl med ett kolonialt arv

Ständigt på jakt efter att förbättras genom självkritik, självreflektion och ny kunskap. Nu har turen kommit till att djupdyka i hur jag porträtterar människor.

Att älska världen. Att ha som största intresse att resa och få en djupare inblick om hur människor runt om i världen lever. Att vara vit och alltid behöva förhålla mig till maktordningen skapad i historien, reproducerad i dag, även av mig. Att på min reseblogg vilja inspirera människor att resa mer medvetet, mer hållbart genom att dela med mig av mina resor. Att visa upp världen så som jag möter den och ständigt fundera på hur jag porträtterar människor utan att förstärka stereotyper som redan finns, i bästa fall motverka dem och bredda bilden. Det är en utmaning.

En bildanalys av fyra bilder från Gambia och Ghana

Att ta en bild som tar hänsyn till allt, som klarar en intersektionell analys och gör personerna på bilden till subjekt, det är som turist och hobbyfotograf svårt. Det gäller även den med de godaste av ambitioner. Vi är alla en del av ett postkolonialt narrativ. En del beskrivningar och bilder av världen blir bättre (men sällan helt bra) med kunskap och insikt om ens egna priviligierade roll och synvinkel. Inte ens med en stor portion ödmjukhet kommer vi ifrån att vi alla bär på ett kolonialt arv.

Under hösten går jag en kort kurs via Södertörns högskola och ett av momenten handlar om hur bilder och det koloniala arvet. I den skrivuppgiften valde jag att analysera bilder som jag själv tagit.

Jag har valt bilder från mina två resor till Ghana och Gambia. I de första två bilderna kan jag se att bilden förstärker stereotyper, skapar en distans och en tydlig skillnad mellan det globala syd och det globala nord. De andra två har jag valt för att analysera hur dessa är ett försök att motbevisa fördomar eller skapa ett tydligare gemensamt vi. Jag tror mig vara relativt medveten när jag fotar så exemplen blir snarare subtila än uppenbara, men felfri är jag långt ifrån och att min synvinkel på världen utgår från en västerländsk medelklasskvinna det kommer jag inte ifrån. Det är min börda precis som det postkoloniala kända uttrycket Den vita mannens börda.

Bilder som distanserar det globala syd och globala nord

Bild 1: Apelsinkvinnorna i Ghana

I närheten av det forna slavfortet Cape Coast Castle i Ghana omvandladas gatan till en marknad. Bilden är tagen med ett ovanifrån perspektiv, jag står, de sitter på en upp och nedvänd plasthink. Jag har precis köpt apelsiner av dem för att våga fråga om det är okej att jag tar ett kort. De säger att det är ok, men fråga om lov att publicera på internet det frågade jag aldrig.

Att min ambition var att visa ”verkligheten som den är” hjälper föga. Maktobalansen är ett faktum, jag kan avnjuta min mobilitet tack vare den långa koloniala historien. Att köpa färsk frukt från gatan, kanske plockade med dessa kvinnors bara armar är exotiskt och känns äkta, långt ifrån livsmedelsbutikens importerade frukt där hemma. Jag ska medge att just att det känns äkta och exotiskt, annorlunda från hemma, är det jag söker allra mest när jag reser. Det kan jag göra för att jag är vit och priviligierad. Kvinnorna jag köpte frukt av, kan inte göra det omvända, köpa importerad frukt i en nedkyld butik.

Bild 2: På studiebesök i verkligheten i Gambia

Tillsammans med Gambiagrupperna gjorde jag en utflykt under min vecka i Gambia. Jag valde att inte fota några barn i närbild och försökte snarare fånga ryggar än ansikten. Det hade lätt gått att ta selfies med dem om jag velat. Detta till trots står svarta barn i klunga i sina skoluniformer, där individerna blir svåra att urskilja och vita personer, som med sin hudfärg sticker ut, har kommit med buss för att titta på verksamheterna och sträcker ut sina händer för att hälsa.

Bilden eller verksamheten den porträtterar skulle kunna vara tagen inom ramen för volontärturism. Företrädelsevis kvinnor från globala nord åker till globala syd för att hjälpa till utan att ha tillräcklig insikt eller kunskap om sin maktposition och privilegier eller hur den koloniala historien påverkar relationer och förutsättningar.

Det kan vara bra att fundera på om att hjälpa andra handlar om att ”do good” eller ”feel good”. Finns någon osjälvisk form av hjälp? Alltså insatser som på riktigt handlar om att stärka andra människor och göra världen mer jämlik istället för att hjälpa andra samtidigt som ens egna position inte förändras eller försämras? Det ena kanske inte måste utesluta det andra, men varföret är avgörande.

Bilder som förenar det globala syd och globala nord

Bild 3: Support women’s business i Gambia

Det enda fruktståndet drivet av bara kvinnor på stranden i Bakau i Gambia fångar självklart min uppmärksamhet. De har dessutom valt att använda sin nisch som sitt bästa säljargument. På fruktståndet står det Support women’s business.

På bilden framställs de som självständiga, har på sig byxor och tröja istället för klänning, har ingen övervakande man som driver verksamheten som jag kunde se under mina dagar och de skrattar och har roligt.

Saken var klar, av dem ska jag som vit rik kvinna handla all min frukt under min semester. Även om bilden i bästa fall motverkar men åtminstone inte förstärker stereotyper av kvinnor i Gambia är det jag med min makt som turist som avgör vart mina pengar ska gå. Pengar och välstånd som Europa byggt upp på andra länders bekostnad.

Bild 4: Gudstjänst och gospel i Ghana

Att förenas i sång, att tillbe samma gud, att känna gemenskap i religionen oavsett nationalitet och förutsättningar. Människor som känner, som sjunger, som ber. Som håller varandras händer, som skänker en slant. Människor utan åtskillnad av något slag. Män och kvinnor som blandas, som är hela, rena och uppklädda. Det står den här bilder för, för mig.

Bilden enligt min uppfattning är ett sätt att försöka motverka uppdelningen av människor. Att snarare förenas istället för att särskilja. Vi tror på samma gud. Samtidigt, så är den här bilden ett bildbevis på postkolonialism. Där den vita västerländska gudstron genom kolonialisering och missionering har förändrat vad människor i de afrikanska länderna tror på och tillber, jämfört med deras förfäder innan kolonialiseringen.

Reflektion: går det ens att göra rätt?

Det är inte lätt att göra rätt. Kanske är det just insikten om sin position, sin blick, sin förståelse av världen som vi ska förvänta oss av vanliga människor. Jag tror att känslan av maktlöshet är ett hinder för att motivera människor att vara med och förändra. Att hur jag (eller vi) än försöker så är vi alla fasta i en kolonial värld. Det gäller även den enskilda personen som vill vara volontär och hjälpa andra. Det som vid första anblick kan vara det rätta för att betala tillbaka för det våra vita förfäder orsakat. Men inte ens det blir bra, det snarare reproducerar att ”ett vi” ska hjälpa ”ett dom” att utvecklas. Ingen är fri, inte den svarta och inte heller den vita även om ofriheten tar sig i vitt skilda uttryck.

Har du gjort en bildanalys av dina egna bilder någon gång? Tänker du aktivt på hur du porträtterar människor när du reser, tycker du at det är svårt?

Här finns alla inlägg från Gambia och Ghana, två länder som gjorde stort intryck på mig.