Systrarna kom hit! Samlar på minnen och upplevelser (långresa 2024 v 8)

En vecka av systerhäng och kräma ut det bästa av Weligama en sista gång. Golden hours i solnedgång och massa njuteri.

Så kom dom äntligen, mina kära systrar och en svåger. Jag har längtat efter dom. Men att de kommer är också symbolen för att vår långresa lider mot sitt slut, att vi är på upploppet och ska försöka uppleva det bästa av Weligama en gång till.

Minnesvärt från Weligama denna vecka

Under veckan har vi tagit det ganska lugnt med pool- och havsbad, många riktigt fina timmar på stranden när solen går ner och ljuset gör sig som bäst. Lite jobb, ett yogapass, en ljuvlig frukost. Simlektioner för Elton, cricket-träning för Jason. En heldag av lyx på Marriott och funderingar om vem som har råd, och prioriterar, att bo där när de reser. Och vad jag behöver tjäna för att välja att resa med den typen av standard. Glad att det går att få en smakbit till överkomligt pris för oss som vill göra ett dagsbesök.

Ett dyk och samtal om tsunamin

Jag hakade på min svåger som tar dykarcert här och återupplivande gamla minnen från vår jorden-runt-resa för åtta år sedan när jag tog mitt i Australien. Nu gjorde jag repetition i poolen och hängde med på dyk på 18-22 meter. Stormigt på ytan, dålig sikt vid botten men ändå en upplevelse och en känsla av att jag klarar att dyka men ändå inte samma tjusning som stora barriärrevet för åtta år sedan.

Efteråt satt jag och pratade med ägaren och jag ställde några trevande frågor om hur tsunamin kommer minnas den 26 december när det är 20 år sedan. Ut kom en lång berättelse om att hennes mamma tack och lov var på övervåningen av huset när vattnet steg och att hon själv lyckades klättra upp i ett träd med en bebis under armen och hur någon belgisk aktör (familj/stat/organisation uppfattade inte vad) hjälpte till att städa upp huset som var täckt i 40 cm sand när vattnet drog sig tillbaka.

Jag reser för intrycken, för perspektiven från andra, för insikten om hur människor runt om i världen lever sina liv. Det är inte alltid skönt, bekvämt, perfekt, romantiskt men det är minnesvärt.

Ösregn är också ett minne

På tal om minnesvärt, en dag öste regnet ner till och från hela dagen. Vid middagstid var det uppehåll så vi tog sikte på vår godaste fiskrestaurang. Innan vi kom dit var regn och åskoväder i full gång så det blev en blöt och blixtrande upplevelse. Inte mysig vid solnedgången, men minnesvärt på alla sätt.

Knäkrasch och en massör av det bättre slaget

Mitt knä har kraschat igen (senast för 1,5 år sedan) vilket dels inneburit begränsade gåmöjligheter och ingen mer surf men också en otroligt häftig upplevelse hos en massör. En som Erik gått hos och som kallar sig Master och var i en klass för sig. Han sa att han skulle fixa mitt knä, och det gjorde han. Riktigt bra behandling med negativt tryck (sugkoppor), el (istället för akupunktur), massage och lite knäckta kotor. Sen behövde kanske knät återhämtning som jag inte lyckats ge (dyka var inte rätt aktivitet) så nu är det tillbaka på samma dåliga läge igen.

Snart sista veckan

Nästa vecka är vår sista här. Det är svårt att ta in att vi om en vecka är tillbaka i Strängnäs, i vårt hus och ska ta hand om snöskottning och hitta vinterkläder och allt som hör en svensk vinter till. Från att ha levt i 30 graders värme i två månader.

Här finns alla våra inlägg från vår långresa i Sri Lanka 2024