Sundbyberg, älskade hem. Nu är det dags att säga Tack och hej för en kolossalt bra tid. Det är mycket jag kommer sakna och jag hoppas att jag kommer tillbaka!
Jag lämnar Sundbyberg efter nästan fem år. Efter två år av pandemi har också Sundbyberg blivit lite mer än ett hem. Det har blivit nästan hela min tillvaro. Det är inte lätt att flytta från denna plats som jag trivs så bra på.
Tack för allt Sundbyberg
Jag älskar Sundbyberg. Det är nära till ungefär allt. Jag når kollektivtrafik, matbutiker, förskola, BVC, badhus, bibliotek, bio, promenadområden och flera restauranger inom 10 minuters promenad. Det är verkligen fördelen med att bo i en liten kommun till ytan. Det finns mycket att göra i Sundbyberg och ändå har jag inte tagit vara på allt som finns. Det var superroligt att skriva ihop mitt långa inlägg Att göra i Sundbyberg: Mina tips för att se, smaka, strosa och sporta. Framför allt var det roligt att uppleva min egen kommun. Sundbyberg är rikt på så mycket!
Det finns mycket med Sundbyberg jag kommer att sakna och som jag verkligen våndas över att lämna. Jag kommer sakna promenaderna runt Råsta- och Lötsjön. Att fika på caféerna Savoy och Volta (de är bland de bästa i Storstockholm vill jag påstå). Att kunna köpa godis när jag vill på dygnet. Gå förbi Winston&Elle och se om de sytt några nya mästerverk att pryda kroppen med. De nära avstånden och praktiska smidigheten är en del, men framför allt är det människor.
En stad är absolut en fysisk plats men det är desto mer människor och relationer som byggts upp och förstärkts. Även om jag älskar gamla gränder, häftiga hus, smakfull mat så är det ofta möten med människor som gör de största intrycken på mig när jag reser. En stad är ingenting utan dess människor. Varken i städer jag besöker eller städer jag bor i.
Människor jag kommer sakna
Dessa kommer jag saknas alldeles extra mycket och har behövt sörja på olika sätt att jag inte kommer ha i min omedelbara närvaro på samma sätt. Utan inbördes ordning.
Isabelle och Nino – Friskisledarna som förgyllt så många kvällar i min vardag. Det är med stor besvikelse jag inte kommer kunna bygga upp min postgravidkropp genom jympapass hos dem nu när pandemin äntligen sjunger på sista versen.
Lisa och Sara – Min syster och äldsta barndomsvän som jag bott några hundra meter ifrån, precis som när vi var små. Det är ovärderligt att veta att det finns vänner som finns nära till hands om det behövs. Det bästa med dessa två är att jag vet att relationerna finns kvar oavsett avstånd, men visst är det skillnad på 100 meter och 100 kilometer.
Sofia – Vår BVC-sköterska. Jag kunde aldrig tro att jag skulle kunna få sånna band till en vårdproffession. Sofia är i en klass för sig och har fått mig att känna mig som en unik förälder med ett fantastiskt barn. Som hon boostat mig.
Martina – Min enastående naprapat som är så mycket mer än en naprapat. Till henne kan jag komma i både min bästa och sämsta form och jag blir aldrig dömd, bara uppmuntrad och väl omhändertagen. Här hittar du Sveriges bästa naprapat.
Sara och Calle – Våra grannar som jag gått otaliga promenader med och haft minst lika många lekstunder i lekparker. Jag förstod inte vitsen eller det fina med grannar förrän jag fick dessa dörr i dörr. Så tacksam!
Sundbyberg –> Strängnäs – en ny fas i livet
Var sak har sin tid. Nu är det dags för Strängnäs, en annan kommun som jag är övertygad om att jag kommer trivas utmärkt i. Nu passar det med hus och trädgård i mitt liv. Under mina år i Sundbyberg har jag närt en dröm om att en gång bo i ett hus i Duvbo. Jag vet inte om jag verkligen vill det, även om jag hade ekonomin, men jag låter det vara en dröm. Jag tror att sannolikheten att jag flyttar tillbaka till Sundbybergs kommun är ganska stor så får vi se om jag bosätter mig i en skokartong eller slott.
Tack för allt Sundbyberg, hej Strängnäs!
