Urufolket bor på 3 800 meters höjd vid Sydamerikas största sjö – Titicacasjön. Mötet med de människorna satte igång hjärnkontoret rejält och frågan om urbefolkning som turistattraktion fick spinn. En unik upplevelse och samtidigt så många perspektiv om vad som kan ses som rätt och fel.
Titicacasjön är en vacker sjö med ståtliga berg och natur kring sig. Titicacasjön är inte bara världens högst belägna segelbara insjö. Det finns ett stort gäng flytande öar som tydligen skulle vara värda att besöka för att de är så unika. Mer än så visste jag inte när vi köpte en båtbiljett i staden Puno i Peru. Det visade sig att jag skulle bli ännu lite rikare på perspektiv över hur folk lever.
Urufolket i Titicacasjön
När spanjorerna erövrade Peru valde en del av inkafolket (urufolket) att fly ut i vattnet och skapa nya bostäder genom att bygga flytande öar. Idag lever de flesta ättlingarna på fastlandet men en del av dem bor fortfarande ute på öarna. Totalt finns det 87 öar som befolkas av fem-tio familjer per ö. Bland öarna finns bland annat en mindre fotbollsplan, en läkarmottagning, en enklare restaurang och kiosk. Numera har alla öar elektricitet tack vare solceller.
Den ö vi besökte där sex familjer bor.
Livet på en ö i Titicacasjön
Varje ö har en ledare som väljs av de som bor på ön och fem av dessa 87 ledare bildar en förening som tar beslut om gemensamma frågor. En uppgift de har är att göra ett rullande schema över vilka öar som ska få besök av de många olika turistbåtar som besöker öarna så att alla öar inte måste vara redo alla dagar i veckan. Smart system!
När vi kommer fram till “vår” ö för dagen berättade en av männen om deras kultur och hur de lever. Vi fick veta att öarna görs av block bestående av rotsystem som hämtas 5-6 km ut i vattnet och på dessa block läggs sedan torkad vass ut omlott. Det tar ett år att bygga en ö och varje månad måste ny vass läggas på. En ö håller 50-60 år. Även båtarna byggs av vass och det finns även en båt som kallas för The romantic boat där två blir tre.
En miniatyr av hur en ö är uppbyggd.
Vi fick smaka vassen sin inte bara kunde användas till golv, hus och båtar, den gick även att äta!
En av båtarna vi fick åka i, är den inte stilig så säg?
Kvinnorna på ön visade upp deras hantverk och sjöng sånger. Det fanns möjlighet att prova traditionella kläder och de berättade vad de åt och levde av. Vi köpte för ovanlighetens skull lite souvenirer och prutade inte. Det finns ingen anledning att jag ska tjata om en tjuga när det för mig handlar om en glass eller två och för dem om en hel middag till familjen.
Erik gör en high five med en av kvinnorna som blev gladare än vanligt. Av henne köpte vi ett örngott och en liten kruka.
Underhållning, ska villigt erkänna att de inte verkade tycka att den här delen av vårt besök var den roligaste.
Att vara otacksam och snål turist
På båtturen sjöng de här barnen för full hals och efteråt ville de ha en slant. En kvinna på båten muttrade över att hon minsann inte tackat ja till att både känna sig pressad att handla av kvinnorna på ön och dessutom skänka pengar för att de sjöng. Och nej, det ingick inte i dealen och hon kan verkligen säga nej även om det känns jobbigt. Men i det läget så är nog jag som turist mer tacksam för att jag får möjlighet att åka ut till deras hem än vad de är att jag kommer dit så jag tycker gott att vi kan stödja familjerna med lite extra cash. I slutändan handlar det om att urufolket är beroende av turism för att överleva och om jag vill att de ska finnas kvar så får jag betala. Svårare än så är det. Eller?
En väldigt charmig tjej som sjöng ända från tårna.
Jag och den här flickan kommunicerar på knacklig spanska genom att rita olika djur. Fint minne!
Kommunicera utan ord-baserat språk
Hela upplägget kändes oerhört turistiskt men samtidigt väldigt genuint och nära att få komma in i deras hem. Det kändes konstigt att familjerna nästan blir som djur på zoo av alla turister som kommer på besök, och andra sidan ger turismen en möjlighet till ökad inkomst. Jag är lite kluven kring detta. Borde jag som turist inte stödja den här typen av “rik-kollar-på-fattigt/exotiskt-levene” eller gör jag helt rätt genom att just vara där? Hur brukar ni tänka kring massage på stränder eller att åka häst-och-vagn som så uppenbart finns bara för att det finns turister?
Jag fick precis samma känslor när vi besökte Urufolkets öar… Det är dubbelbottnade insikter med många “å ena sidan, å andra sidan”. Är turistifieringen deras enda sätt att bevara kulturen, undrar jag? Eller finns det fler vägar för resten av världen att ta del av deras unika livsstil – som inte sätter prislappar på deras kläder, sånger och smycken? I vilket fall är det väl värt att bevara, sedan är frågan HUR den svåra biten…
Intressant att vi såg det på samma sätt. Ja, det är väl det som kan kännas så tragiskt, om det krävs ekonomiska incitament för att bevara en kulturen. Men jag tror precis som jag skrev till Emmi att det som jag som turist kan göra är att tänka på hur jag beter mig och hur jag berättar för andra om mina upplevelser.
Intressant inlägg! Jag är också kluven, men tänker att dels bidrar turistnäringen till att de kan bevara kulturen och sedan kan det aldrig vara fel att få en större förståelse för hur människor har det på olika platser i världen, att lära sig mer och få ögonöppnare. Ju fler människor som får förståelse för hur andra har det i världen, desto mindre konflikter. Man kan också nog lite se det som att det är deras jobb och att de delar med sig av de delar de vill dela med sig av, hade de inte velat hade de nog inte gjort det.
Hej Emmi, kul att du gillar det! Håller helt med om att förståelse är grunden till fred så på sitt sätt behövs det verkligen. Jag önskar bara att jag var garanterad att det genomförs av fri vilja och inte för att de måste eller borde men det kan en ju aldrig veta. Sen spelar det ju såklart jättestor roll hur jag som turist bemöter den lokalbefolkning som jag träffar.
Vilken häftig upplevelse!
Jag tycker inte heller att det är etiskt fel utan håller med i resonemangen ovan. När vi var på Fiji hade lilla urcharmiga resorten en grej med byn på stranden bredvid – de handlade nästan all mat därifrån, hade personer från byn anställda etc. En gång/v fick de som ville från resorten hälsa på i byn. Byborna samlades då i en byggnad, dansade, sjöng, hade cavaceremoni mm med oss. De verkade vara stolta att visa upp sitt, verkade tycka turisterna var intressanta och visste också att det var sån win-win. Resorten hade klarat sig utan byn men knappt vice versa. Donationer från resortens gäster gick till skolan osv.
En gång i veckan. Ett helt ok jobb liksom.
Ja verkligen! Finns säkert fler sånna bra exempel där det är just win-win och inte utnyttjande. Tack för att du berättar om ett gott exempel!
Verkligen häftigt, har sett nån dokumentär om denna plats i tv nångång! 🙂 Jag tycker nog det är ok att besöka såna här platser om befolkningen får något i gengäld (inkomster eller annat de är i behov av ifall de inte skulle vara intresserad av vår sorts valuta-pengar) och om man tänker sig noga för hur man beter sig när man är där. Största möjliga respekt vill man ju visa dem, och kanske inte “störa” dem mer än nödvändigt. Svår balansgång, men jag tycker att de som ordnar dessa utflykter kunde informera turisterna på förhand om vad som gäller och att man kanske på förhand uppmanas till att gärna stöda de som bor där genom att köpa något eller ge en slant för att de sjunger eller uppträder med något annat 🙂
Tack för bra inspel Maria. De som arrangerar kan verkligen bidra mer genom att förklara syftet. När jag var på en park för koalor så förklarade de noga vart pengarna gick som de fick in för att turister ska få fota sig med aporna, det var väldigt bra tycker jag. Respekt är nog den viktigaste delen precis som du säger!
När vi besökte Uru-folket hade vi en personlig guide som vi var med i två dagar. Vi åkte också till Taquile. En annan ö i Titikaka. Då kom vi guiden riktigt nära. Det var en ambitiös universitetsstuderad 21-åring med fru och 1-åring. Vi hade turen att han hade lottats att guida på sin egen ö så det var hans hem vi besökte.
Har berättade mycket om sina planer om hur han ville att öarna skulle utvecklas, han jobbade för skolan, samlingslokalen och en massa annat. Jag uppfattade det som att han tyckte att de klarade balansgången bra.
Det var f ö det intrycket Peru gjorde på mig. Ursprungsbefolkningarna hade en självklar plats i samhället. De var ”lagom” stolta och kändes inte marginaliserade utan helt enkelt självklara.
Så roligt att få läsa om ett så gott exempel från ett besök på Titikaka och Uru-folket. Tack för att du delar med dig!