Bloggläsare ger insikter (ni är bäst!)

En av de bästa sakerna med att blogga om ett sånt ämne som att resa medvetet är alla de insikter och perspektiv jag får av er som kommenterar. Ni ska veta att det berikar och inspirerar mig. 

Nu senaste på inlägget Resereflektion nr 10 Färdig med ett land eller vilja tillbaka? fick jag en kommentar som är upprinnelse till hela det här inlägget. 

Christine från 29 grader (som för övrigt är en grym resebloggare och som kan surfa, jag är så avundsjuk) skrev så här:

Vi reser ju helst tillbaks, till Bali eller Costa Rica som vi förälskat oss i. […] Att resa tillbaks till våra favoriter beror på mycket, men bland annat för att det är ”hemma” för oss, vi hittar, kar koll på kostnader, det finns bra surf, vi älskar människorna, atmosfären, maten och naturen. Ja vi älskar att resa tillbaks, att resa ”hem”! Det är även kul (och skrämmande ibland) att se utvecklingen och hur platser förändras. Och det är skönt att inte stressa på semestern, som med nya platser kan man känna ”har jag missat något, har jag hunnit se alla guldkorn” osv.

Det är som att jag fick en aha-upplevelse. Som när jag väl reflekterat över det är så självklar att jag inte för mitt liv kan förstå hur jag inte kan ha tänkt på detta tidigare. Jag ska förklara. 

Vad jag har med mig i bagaget

1996 – jag är 10 år gammal. Vi är i Florida med familjen och mamma och pappa träffar ett äldre par som berättar att de besöker samma hotell för 17:e året i rad. Jag kommer ihåg att det jag tänkte då (eller fick lära mig av mina föräldrar att man ”ska” tänka om det) var att det är jättekonstigt att åka till samma ställe hela tiden. Att det är ovärt, det finns ju så mycket mer att se.

2011 – min dåvarande pojkväns mamma överöser ett hotell och resmål med lovord, i maj ska hon äntligen dit igen, ”till sitt ställe”. Lojalitetsprogram fungerar uppenbarligen. Jag tänkte: ”Några åker faktiskt tillbaka på riktigt, till exakt samma ställe. De ligger säkert på samma solstol också.” Hello, resesnobb tänker jag nu om mig själv. 

2017 – Christines kommentar ger mig ytterligare en dimension av varför folk väljer att åka tillbaka. 

Mitt vanligaste misstag är att jag utgår från att alla är som mig själv. Att alla drivs av nyfikenhet, går igång på det okända som överraskar, är otålig. Jag har ärligt talat haft lite svårt att förstå varför folk envisas med att åka tillbaka till samma ställen och även tittat lite snett på de som ”inte vågar se sig om” eller ”inte har någon drivkraft att vidga vyerna”. (Det senaste är inget jag är stolt över kan jag lova.)

Drivkrafter att åka tillbaka

Tack vare Christines kommentar har jag analyserat mig själv och folk runt omkring mig samt identifierat ett antal drivkrafter till varför folk väljer att åka tillbaka.

Att föredra avkoppling och det som är bekvämt

För väldigt många människor handlar semester om att koppla av, vila, återhämtning. Jag inser att åka till nytt land med ny kultur, nytt klimat, ny valuta för många snarare kan vara stressande och dessutom kräver fokus – motsatsen till vila. Det är såklart olika från person till person hur ”stressande” en upplever att nya resmål är men att det tar bort en del (stor eller liten) av avkopplingen är inte så konstigt. 

Att känna hemmakänsla

Jag har aldrig haft ett andra hem, inget hus i skärgården, ingen sommarstuga vid en sjö. Jag uppvuxen på en liten gård och behovet av frihet, att gå i tisha och hämta morgontidning och ha en gräsmatta att spela kubb på har varit min verklighet alla somrar. Något sommarställe har det därmed aldrig varit behov av/tal om och med tanke på att mina föräldrar (uppenbarligen) föredrar att åka till nytt snarare än tillbaka så har det aldrig funnits på min karta att välja ut någon plats som jag känner så inför – det här är mitt andra hem och hit vill jag återkomma. 

Jag har nog aldrig ens förstått att jag skulle kunna känna så inför ett ställe men med Christines kommentar ser jag det med ett helt annat perspektiv. 

Att vilja se utveckling i ett land 

Det finns många personer som åker tillbaka till samma platser för att de utvecklat en relation med några i lokalbefolkningen eller för att de uppskattat platsen/landet så mycket att det byggs upp en nyfikenhet om dess utveckling. Antingen för att en vill gå på djupet och, så att säga, gräva där det verkar finnas guld eller för att en, som Christine säger, vill följa ett lands utveckling. Se det byggas ihop (ibland falla ihop) och förändras. 

Vad jag gör med mina insikter

Med all den här insikten kan jag både ändra min syn på de som reser tillbaka till samma ställe (viktig del av att resa medvetet är att våga rannsaka sig själv och utvecklas även om det är lite läskigt att erkänna) och ändra min egen inställning till att resa tillbaka för egen del. Kanske kan jag lugna min egen, ibland osunda, jakt på det nya och istället finna stimulans i att gå mer på djupet eller resa av andra drivkrafter än nyfikenhet? Det här med slow travel kanske är något för mig trots allt? Jag som avfärdat det och tänkt ”Det där passar några andra (kul för dom) men inte mig.”.

Du som reser tillbaka eller tänkt på varför andra gör det, har du fler exempel på drivkrafter som jag inte sett?

Alltså tack…

Att ändra beteenden tar lång tid och det mesta börjar med ökad kunskap eller reflektion och för det är jag så otroligt tacksam. Så tack till er som kommenterar och delar med er av er perspektiv. Som ifrågasätter mig, utmanar mig, ger mig tankeställare och insikter. Det finaste jag kan få tillbaka är att få utvecklas och bli lite mer självmedveten och insiktsfull. Så från hela mitt hjärta: TACK!