Drivkraften att utmana mig själv – sund eller destruktiv?

Är att utmana sig alltid sunt eller finns det en destruktiv sida av att pusha sig utanför sin trygghetszon? Ibland har jag ett behov av att bevisa mig, är det en god anledning att utmana mig?

Att få barn gav tydligen en himla massa tankar som går att koppla till resor. Det kanske jag inte hade väntat mig med tanke på att jag nyss funderade på vad jag skulle skriva om under mina månader som reslös.

Mitt behov av att utmana mig

Det finns en inre drivkraft i mig att utmana mig själv. Jag tror att jag alltid haft det men med resorna har det blivit så tydligt. Inte minst när det kommer till att resa själv. Där har jag velat pusha mig och gjort saker jag tyckt varit läskigt. Allt från att bila på Balkan på egen hand under tre veckor till att resa till Ghana och sedan Gambia själv.

Senaste dagarna har jag funderat på varför jag vill pusha mig. Jag har hittills (det är ju en ständig process som kan ge andra svar vid annat tillfälle) kommit fram till att det handlar om att jag inte vill känna mig begränsad. Om jag vill åka till Västafrika och jag har inte har något resesällskap som vill följa med, då vill jag inte låta bli för att jag känner att jag inte vågar.

Samma känsla infann sig när jag fick en nyfödd i livet. En av mina värre scenarion jag såg framför mig var att jag skulle känna mig instängd, låst och begränsad av att ha ett kid som är beroende av mig och att jag håller mig hemma. Den rädslan fick mig att på vår fjärde dag hemma gå till biblioteket bara för att testa att amma på annan plats än hemma. Det var inget som behövdes. Men den dagen någon frågar om jag vill ses på en fika då ville jag inte tveka för att jag inte visste hur det skulle gå att röra mig bland folk och behöva amma på en okänd stol.

• 

• 

Att vara modig är individuellt

Mod är relativt och alltid individuellt. Det som är ett stort steg för någon är ett litet för en annan. Jag är därför inte modigare än någon annan bara för att jag vågar mig ut när Lille V bara är en vecka. Det var där min gräns för att utmana mig själv gick, för andra går den någon annan stans.

Jag har fått mycket uppmuntran för att jag “gav mig ut så tidigt” och tog mod till mig och testade. Jag hör om många som vågar sig ut först efter flera veckor och en promenad till affären blir en stor grej. Att få uppmuntran sporrar mig. Det får mig att vilja bryta ännu en gräns för vad jag själv funderar på om jag klarar av.

Alla barn är olika, alla föräldrar är olika. Det gäller att inte jämföra sig även om just vad som anses modigt ofta ställs i relation till en själv. Alltså, jag tycker att någon annan är modig för att det skulle krävas mod av mig att göra samma sak.

Vad är då det destruktiva?

Det finns drivkrafter i mig att sticka ut, uppfattas som självständig och vara en chill/cool/modig person. Jag vill uppfattas så och det kan verkligen få mig att göra saker som jag kanske annars inte gjort. På gott och på ont.

Det här får mig ibland att vara lite dumdristig. Testa gränserna lite för mycket och kanske göra saker jag inte helt är rustad för. Om det bara handlade om att utmana skulle jag bara se det som något sunt, men när det ibland också handlar om att bevisa saker, då är drivkraften inte lika god längre. Då har den sin baksida. På något sätt gör jag det för andras skull istället för bara min egen. Slutsatsen av det behöver inte vara att jag borde låta bli. Men eftersom jag är en prestationsdriven person som bryr mig om vad andra tycker och tänker om mig (varför hymla om att jag inte gör det?) så behöver jag rannsaka mig själv när jag känner att “utmana-drivkraften” kickar in.

Tacksam för drivkraften

Jag är tacksam för min drivkraft, både den sunda sidan och den mer destruktiva varianten. Det får mig att utvecklas som person, resenär, ledare, förälder, människa. Det viktiga för mig blir att vara ärlig med mig själv och ständigt vara vaksam så att det i huvudsak är det sunda som driver mig.

Vi får se vad nästa utmanar-gräns går och vad jag ska pusha mig till här näst. Att resa med barn första gångerna lär ju helt klart kännas lite läskigt. Det är bara att se till att göra det när jag är lagom redo, inte övervänt så det känns som en baggis och inte livrädd. Även detta handlar om den berömda balansen i livet, som så mycket annat.

Fler inlägg på samma tema

⇒ Mod att resa – fria reflektioner om vad det är att vara modig

⇒ Resa själv – flera olika inlägg