Vissa delar sin förlossningsberättelse och andra, jag menar jag, delar min dykberättelse. Om hur jag lärde mig att tömma masken. Det som jag var mest rädd för och såg som min största utmaning för att till slut kunna certifiera mig som Open Water Diver. Här är del ett och allt utspelar sig i Stora Barriärrevet utanför Cairns, Australien, februari 2016 under vår jorden-runt-resa.
Jag hatar saltvatten. Det svider i ögonen, kliar i halsen, kittlas i näsan. Jag föredrar att inte blöta håret och hela tiden ha huvudet ovanför vattenytan. Det är så jag hanterar havet när jag är på sol-och-bad-semester. Vågor som sköljer över mig och gör att jag tappar fotfästet med botten kan vara exalterande, men när undervattenströmmen är så stark att den välter mig då blir jag bara rädd. Drömmen om att lära mig dyka med tuber har funnits länge så jag trotsade mitt saltvattenhat och bokade Pro Divers fem-dagars-kurs.
Det här var målet, att simma lugnt utan en enda droppe vatten som stör.
Min största skräck inför hela detta test var att lära mig tömma masken på saltvatten. Paniken över att vara på 15 meters djup, behöva ta av masken och sätta tillbaka den, inte få ut vattnet och inte kunna se. Kanske behöva öppna ögonen i saltvatten. Få en kallsup. Tappa munstycket. Inte få luft. Ja, vad vet jag.
Försökte ta en fin selfie på morgonkvisten men med aningen för stark sol för att det skulle bli bra. Översätt den här bilden till under vatten så förstår ni hur jag trodde att jag skulle se ut med saltvatten all over the place.
Vi övade i pool två dagar. Simmade med fenor, lärde oss hur all utrustning fungerar, fick ta av och på dykvästen i vattnet, lära oss reglera balansen i vattnet för att bli tyngdlösa, byta munstycke med varandra om en skulle få slut på luft, fylla masken med vatten och sen tömma den. Allt för att vara redo att möta de utmaningar som kan finnas på öppet vatten. Jag upplevde inte att något av det där egentligen var särskilt svårt även om allt såklart var nytt och tog ett tag att få kläm på. Med undantag för att få till viktlösheten. Jag såg tydligen ut som en vilsen, okontrollerad bäbis som åkte upp och ned. Det som skulle vara så logiskt (fyller du västen med luft åker du upp, tömmer du den åker du ned) verkade inte följa några gängse regler och frustrationen var påtaglig.
Vatten i masken. Ni som snorklat vet hur drygt detta är när det läcker in från alla möjliga håll, du stoppar upp huvudet ovanför ytan för att ta av och hälla ut, men några droppar hänger alltid kvar, det blir imma, du ser ingenting. Förstör en del av njutningen. Detta beror på dåliga masker (typ lånemasker) eller fel utprovade för sitt eget ansikte. Jag köpte en som satt som en smäck, inte en enda droppe sipprade in. Men oavsett perfekt mask så var jag tvungen att klara av att tömma min mask.
Allt handlar om att hitta rätt mask!
I olika steg fick jag öva på att släppa in lite vatten, mycket vatten och slutligen ta av hela masken. Detta gjordes med stängda ögon, men ja, lite saltvatten i ögonen fick jag in ändå. När jag skulle tömma masken tryckte jag fast masken mot pannan, andades in genom munnen och blåste ut genom näsan. På så sätt trycktes vattnet ut längs sidorna och kvar i masken fanns bara luft. Jag lyckades inte alltid tömma hela masken på ett andetag, då fick jag fortsätta blunda, andas in genom munnen och ut genom näsan och sen var det klart. Jag klarade det!
Jag är redo att ta ett kliv ut i vattnet.
Jag klarade det i poolen och jag klarade det så småningom även på öppet av. Den kicken! Det jag varit mest orolig för som hinder för mitt dykarcert var passerat och jag var både nöjd och stolt över mig själv.
Min snorklingskarriär ledde till ett dykarcert och efter att jag klarat alla övningsmoment under vatten för att bli en Open Water Diver så fick jag möjligheten att utöka mitt certifikat ett snäpp: Att bli Adventure Diver genom att göra tre extra dyk med olika inriktningar. Ett nattdyk, ett djupdyk på 30 meter och ett dokumentera-fiskar-dyk. Mer om detta i kommande inlägg!
P.s Följ 155cm.se på feacebook. OK?
Lämna ett svar